I lördags åkte vi hem, till min mamma pansarvagnen som har lärt mig allt om jävlar anamma, till hennes Göran som är mjuk som sockervadd och till den där lägenheten som skvallrar om en kvinna som levt större delen av sitt liv i hus fulla av lantlighet, vapenskåp och hundar och som nu tagit med sig hela det där livet fast i en form som mer passar några som börjat bli äldre och vill ha bekvämlighet.

Och så Lisa & Tage, såklart, russlarna som just nu är två men som man aldrig vet kommer utökas med en brun labrador någon dag när mamma får för sig att det är dags och att det ska ske på momangen.

Även det har jag fått av henne.

Det var ett dygn för Buse, barnbarnet, han som säger mommo titta! och älskar henne med ett barns förtjusning trots att de inte bor så nära varann att de kan ses särskilt ofta; han som nog känner igen mig i henne precis som han känner igen mig i sin morfar och tar sig till henne med en självklarhet jag inte annars kan förklara. Som sitter i hennes knä och lägger en rutig tygservett över hennes huvud och säger buuuuu med kiknande skratt, som jagar en överdimensionerad pilatesboll genom rummen och får en nalle lika stor som honom själv att ta med sig hem tillbaka.

Vi tar med Buse i bilen ut på vingliga grusvägar till ponnyridning och fiske – sånt som mommo och Göran planerat med en sån omtanke att jag blir rörd (ni får se bilder sen) och hemma igen lagas det mat med vin i glasen medan Buse njuter av uppmärksamheten och jag står i köket lutad mot köksön och pratar med Göran om NDU (nära-döden-upplevelser) från en bok jag hittade i deras bokhylla och som konstaterar hur lika dessa upplevelser är från patienter över hela världen; oavsett ålder, världsdel, religiös tillhörighet eller medicinering. Vad tror du? frågar jag och han sockervadds-svarar på det där sättet bara han kan, medan han fyller kyckling med godsaker och rör ihop såser färgad med gurkmeja, och jag nickar och håller med. Någon gång kommer vi ju få veta konstaterar vi. Det är det enda i livet som är säkert.

Ja. I lördags åkte vi hem, till lägenheten som är ett hus men fortfarande en lägenhet, och till mommo och Göran och de två tufsiga hundarna som nog snart blir tre.

Vänner.

Till att börja med vill jag säga tack.

För alla ord, kommentarer, för all omtanke och skriven kärlek, för all tid ni lagt ner på mig det senaste dygnet, för all genuin omtänksamhet som strömmat från era fingrar till mina.

Det är så sanslöst vackert.

Och sen vill jag bara säga att det jag skrev igår och det jag skriver här kommer vara det sista jag skriver om just den här händelsen här inne. Resten av det som skett kommer få vara bara mitt; mitt och min familjs och de som är allra närmast. Och det vet jag att ni förstår.

Det här stället, bloggen, kommer få leva vidare precis som livet gör – med alla de andra delarna som är runtomkring och som inte behöver hållas som bara mina eftersom de inte är hudlösa utan bara där. Tills den dagen jag känner att jag vill delge mer om just det här. Kanske om några några månader, kanske aldrig – jag kan inte säga mer än att det kommer den dagen jag känner att det är dags att berätta om sånt som just nu inte ska ligga utanpå skinnet för alla att se, utan bara bäras med.

Ni vet, och jag vet, att det ändå

oavsett

är närvarande.

Även när jag skriver om annat.

Hur skulle det kunna vara annorlunda?

För livet är ju fortfarande delaktigt i så många andra former. I Buse och det dygn vi precis haft i Småland som mest var till för honom; 24 timmar ägnade åt att göra honom lite extra lycklig istället för att låta något annat, som vi ändå inte kan styra eller göra någonting åt, ta överhanden i den värld som är hans. I det arbete jag har och som jag vill utföra utan ständiga påminnelser och armstrykningar, i den vardag som fortfarande är högst närvarande och som jag befinner mig i och vill befinna mig i.

Ingenting i det yttersta har ju egentligen förändras. Ingenting. Det är bara det som är i mig och som alldeles nyss startade växa för att sen bestämma sig för att sakta ner, stanna, som har förändrats och som har skapat en ömtålighet, en sorg. Och det är just där

i mig

det måste få lov att stanna.

Tills den dagen jag kanske mer ingående vill berätta för alla er jag egentligen inte känner, om saker som är egentligen det allra mest privata och ömma man har.

Jag hoppas ni förstår att de kan ta tid, att det måste få vara bara mitt, och att mina ord tills dess får handla om allt det andra.

Det som är vackert, fortfarande, och som alltid kommer vara det.

Trots att en skugga vilar mellan raderna;

synlig utan att ta över.

För ungefär en och en halv vecka sen, kanske två, var jag gravid.

Det är jag inte längre.

Jag är bärande men inte gravid; det finns inget hjärta där inne som tickar, bara skal av det som en gång växte men som nån stans på vägen bestämde sig för att sluta.

Ni vet. Det blir ju så ibland.

Eller egentligen blir det så ofta ofta ofta; 25% av alla graviditeter slutar såhär med en liten som slutar ticka och bara lägger sig tillrätta i väntan på att komma ut. Hormonerna finns där fortfarande, skalet finns där, allting runtomkring – bara inte livet. Och jag har varit medveten om att det kan bli så varje gång; jag var det när jag väntade Buse och jag var det även den här gången eftersom missfall har varit en så närvarande del i min egen familj (kanske ärftligt, vad vet jag) och också funnits omkring mig hos vänner. Jag har alltid, alltid varit beredd men inte behövt den beredskapen ännu. Förrän nu.

Såklart är det en sorg. Det är det alltid när ett liv tar slut, även om det nyss börjat. Framförallt är det en sorg att fortsätta bära i väntan på blödning eller i väntan på att man ska gå in och hjälpa kroppen att stöta ut. Men det är också en tröst att det skedde nu, så tidigt, och att jag där hemma har en lockig, sprudlande, frisk Buse med så mycket kärlek att det räcker och spiller över. Att jag är omringad av starka, varma kvinnor som bygger murar runt mig. Och att kroppen kände att något var fel, att det var därför den lilla lampan där inne släcktes – som en gammal klocka vars visare helt plötsligt slutat slå. Jag kan inte ens föreställa mig er som fått gå till vecka 20, 21, 25 och fått känna sparkar och hinna bygga en hel tillvaro för att sen få reda på att det tagit slut.

Att det är över.

Otänkbart.

Så ja, det är en sorg, men den tar inte ner himlen och pressar mig platt – den håller mig bara i starka armar ett litet tag men säger åt mig att det blir bra. Tillslut. Jag har en man och en Buse och framförallt är jag frisk; hela familjen är frisk och vi andas. Och det viktigaste; detta innebär ju inte att Buse aldrig kommer få ett syskon eller vi ännu en liten lockig att älska – det innebär bara att det inte blir just nu.

Och det får vara okej, för där kan vi människor inte styra. När det gäller barn kan vi inte kräva, be, kontrollera, manipulera, planera, böna, gråta oss till att de ska få fäste och växa och stanna kvar och komma friska. Det är, och kommer alltid vara, ett mirakel. Och mirakel styr man inte över, hur gärna man än vill.

Så idag tar jag de som är med mig och vars visare tickar och åker till Småland för att leva tillsammans genom att grilla korv, fiska abborre och fortsätta tänka sen. Nästa gång.

Sånt här händer, livet går vidare, sånt här händer ute i världen varje dag, varje timme.

Och nu har det hänt igen.