Att vara omringad av värme.

 

AT2B1872

 
 

Det är lördag och vardagsrummet är målat,

men de här dagarna flyter ihop litegrann för mig, som om de är suddiga i kanten och utan riktig början eller slut.

Det är märkligt det där med sorg, är det inte? Vad den gör med tiden; med alla minuter och sekunder och timmar som inte längre går som en trappa upp och ner utan planas ut.

Jag målar bjälkar med den mattaste vita färg vi kunde hitta, har färg upp till armbågarna och i håret; ansiktet är prickigt av färgfräknar och när jag sitter på golvet framför soffbordet för att beställa en lampa och ska skriva in min adress så slår det mig

jag vet inte var jag bor

och det blir tomt, totalt tomt, och jag tittar på skärmen, tittar på adressen jag skrivit in och ser att det inte är rätt, det ser inte rätt ut, jag känner igen bokstäverna men ändå inte –

tillslut får jag slå upp mig själv på eniro för att få det rätt, eniro, och ser då att jag har bytt ut vägen mot gatan och numret har en nolla istället för en tvåa i slutet och med en färgpensel i handen och med min nedärvda envishet klämmer jag mobilen mellan hakan och axeln och ringer mamma och säger

vad är det som händer?

 
 

AT2B1860

tröja härifrån

 
 

Och jag får prata med sockervadds-Göran, hans röst är mjuk och sövande på det där sättet det bara kan vara hos män som arbetat så länge med smärta att de nog själva inte har några fasta former –

och vi pratar om hur jag inte fått behålla så mycket mat sen i tisdags, det blir tydligen så ibland när man tappat bort något man burit, vi pratar granatäpplen och tempon och välling

du måste dricka välling! ropar mamma i bakgrunden du måste dricka två deciliter!

och han lägger hand på mig genom telefonlinjen och säger åt mig att sluta prestera så förbannat ett litet tag och jag nickar, droppar färg på golvet och säger att det iallafall blir vackert hemma, det blir vackert, och att det hjälper.

En timme senare lägger vi på, jag har kallat min man vid fel namn tre gånger under tiden vi pratar, och jag måste skratta åt det – frågar om jag håller på att bli en såndär kvinna som bor i skogen och har foliehatt och samlar på illrar, och han lovar att nej, aldrig. Och pappa skickar sms om hur han älskar mig, hur oerhört mycket han älskar mig, och att jag bara behöver få vara såhär ett tag och se allt det fina också.

Som hur det på golvet står kartonger och väntar på helgens fotografering för Sleepo och de gör mig lugn, för jag älskar det där, att få gräva i tyger och ställa upp och fotografera, och hur det på Facebook blinkar rött i meddelandekorgen från alla dessa kvinnor som skriver värme, Nelly som skriver att hon kommer på söndag och Fru Sederblad som på sitt kärleksvassa sätt hotar att köra mig till hispan, och Emma som lovar att inte sätta mig på fakturering på jobbet på måndag om jag nu inte ens minns var jag bor, och Helle som säger att jag får kalla henne för Doris om jag vill bara hon får krama mig och Nicole som själv har ont men får mig att skratta i förvirringen och så Böddi som skriver how are you darling? och jag får berätta, jag får skriva I lost the baby och han gör ledsen gubbe och säger att jag ska komma in vi gör vad som helst och det slår mig att jag behöver lugg, något nytt, och han säger anything baby, anything –

och det är så vackert, så ömtåligt vackert, så svindlande vackert med alla dessa vänner

är det inte?

Så.

Jag minns inte vilken gata jag bor på, men vardagsrummet är vackert kalkfärgat och bjälkarna är vita och jag har en flodvåg av värme omkring mig och ikväll tar min man mig i handen och vi går på bio; hans stadiga, varma, trygga, orubblighet, en åskblå silkestopp och jag.

Så jag antar att det kunde varit mycket värre.

 

slut

Rekommenderade inlägg

100 kommentarer till “Att vara omringad av värme.

  1. Du skriver så vackert så mina ögon blir alldeles tårfyllda… Åh vad mycket kraft jag hämtar genom att läsa allt du skriver. Tänk på att långsamt leder också någonstans… Kram!

  2. Åh…Vad fint du skriver om din sorg. För det är vad den är, just din och din familjs. All sorg är eländig och tar tid att komma över. Eller, komma över vet jag aldrig om man gör. Men det blir lättare med tiden. Lyckligtvis….Kram på dig!

  3. åh, blir alldeles tårögd samtidigt som bröstkorgen sväller av den värme och kärlek som du lyckas förmedla genom texten. få människor kan skriva om saker på det sätt du gör. tack för att du delar med dig, även om det som inte är så lätt. kramar till dig och hela familjen <3

  4. Tänk att du kan du kan skriva så vackert om något som gör så ont och är så sorgligt! Jag skickar en stor kram till dig!

  5. En varm kram till dig! Känner så väl igen mig. När något stort, sorgligt och omvälvande händer blir det så här. När jag fick cancer tappade jag oxå minnet. Jag som är så skärpt fick världens sämsta minne. Man kan inte ta in allt, kroppen stänger av för att läka. Var inte rädd, det går över. Jag förstår att det var ett måste att måla om, kanske det inte är så tokigt att köpa en iller ändå… Kram!

  6. Åh detta berättande, dina känslor som får ord, att du kan dela med dig. Vackert men smärtsamt, jag förstår din känsla. Inte att förlora men att vara stressad, att glömma bort sig….Igår körde jag fel 3 gånger på 2 minuter, en väg jag kört i 1 1/2 år dagligen blev helt plötsligt väldigt förvirrande……
    Kram Jess
    http://www.annorlundaunderbara.com
    Lena i Flabbenn

  7. Söta du! Du skriver så vackert att det berör på alla plan. Du behöver tid för att läka både kroppsligen och psykiskt. Försök tänka vackra tankar om allt det fina du beskriver ovan, din söta underbaring och din fantastiska man. Med tiden kommer det jobbiga att kännas mindre jobbigt.
    Stor varm kram
    Rebecca

  8. Jag börjar gråta när jag läser dina ord…
    Den där smärtan, låt den ta plats, ta bort ditt minne, göra tillvaron suddig i kanterna. Jag tror verkligen att det är det klokaste, jag önskar att jag hade kunnat, fått, göra så. Gett mig själv lov att sörja.
    Det gör mig varm och glad i själen att du har alla de där underbara människorna omkring dig, låt dom omsluta dig med sin kärlek och lyssna på den där Göran, han verkar klok.
    Kram på dig!

  9. Jag beklagar verkligen att du måste gå igenom något så himla sorgligt! Du skriver vackert om det och det berör djupt in i märgen. Jag har tyvärr också varit där, alldeles för många gånger. Men hade någon för ett antal år sedan sagt till mig att jag skulle ta mig igenom sex missfall och inte bara det, utan även få en alldeles underbar liten Ullhare (som vi kallar vår pojke) till slut, hade jag nog inte trott den personen. Man överlever även om det är jävligt ibland och man lär känna sina vänner och sin familj på ett annat sätt. Man lär sig att man har en fin sfär av värme och trygghet omkring sig. Det är en dyrköpt erfarenhet men det är ju samtidigt underbart att få veta att man har så fint stöd av så många. Sen att man blir lätt virrig ibland och inte riktigt vet var man ska göra av sig själv, det hör ju också till. Men det går över! (Det är f.ö ett bra mantra att mumla för sig själv när man känner sig galen.)
    Stor kram till er!

  10. Enastående kvinna. Om du visste hur viktiga och läkande dina ord är.
    Helt enastående och poetiskt. Vilken gåva du har Emma.
    Kram från ett regnigt Göteborg.

  11. Jo, att sätt ord på en gränslös sorg är inte lätt och fortsätta framåt fastan man frusit till, men med den värme som omger dig så kommer livet stilla tillbaka…

  12. din sorg kryper in under mitt skinn. vi är nog många som skulle hjälpa till att bära, hålla dig uppe. jag kan bara läsa, känna och skriva att det blir bättre. om ett tag. ta vara på den värmen du har omkring dig. ta vara på det som ger dig energi, lägg allt annat åt sidan. gräv i tyger, njut av allt det vackra och gå ut på åkern och bara stå eller sitt en stund. bara var och lyssna på ljuden i naturen. strunta i att ta m kameran. många kramar från ngn helt okänd som känner med dig. <3

  13. Sitter här med tårar i ögonen, både ledsen över vad du går igenom men också rörd och glad över all den kärlek du har omkring dig.
    Kram

  14. Skit samma om du inte vet var du bor. Låt det vara så ett tag och bara låt känslorna flyta på så som de måste göra. Kämpa inte emot något som är för stort för att besegra. Det är gränslöst, bottenlöst. Stor, varm kram.

  15. Jag känner dig inte, men ändå känns det som om jag känner dig..
    Det du skriver berör så enormt mycket…känner smärtan nästan nudda min axel.
    Vet vad det innebär det där med smärta..
    Men en dag så är det som om någon tar sitt suddgummi och börjar sudda..
    Kvar finns bara minnen..
    Kikar ofta in på din blogg, den får mig att må bra den.
    Magisk det är vad den är…
    Hoppas ni får en riktigt fin kväll.
    Kram Monika

    Hoppas att ni får en riktig fin kväll ihop.
    Många kramar Monika

  16. Jag har gått igenom 2 missfall och 2 aborter. Missfall är ledsamt, men inse att det är över ens kontroll, du har inte gjort något fel…

    Men att 2 ggr ha haft ett barn i magen, 2 olika män som ingen ville ha det där barnet, i min mage…DET går inte att förstå…

    Andra gången var det med min nuvarande man, vi har ju redan en buse (större än din) tillsammans, men det fanns även 2 stora barn sen innan, mannens…allt var svårt, komplicerat….

    Men det var ju mitt barns syskon därinne. Jag blev så trängd i ett hörn. Där kan man tala om att inte veta upp från ner, rätt från fel. Var bor jag, vem är jag. Vem är DU som inte vill ha vårt barn…

    Detta hände för 8 år sedan nu. Men INGET blir lättare med tiden. Inget. Det här läker inte, aldrig någonsin, bleknar inte ens.

    Du har fler chanser, ingen har gjort något fel. Ingen har sårat någon. Det kommer bli bra, jag lovar.

    Kram/A

  17. Jo, det är så. Så vackert med värmen och omtanken av de nära man har omkring sig som bär en när man själv svajar och inte håller sig upp själv. Och som hjälper en upp igen på egna fötter. Du anar inte den förmåga du bestitter när du berör så många genom ditt skrivande. Ta hand och dig och rå om varandra ikväll.

    Kramar!

  18. Fina Emma!
    All kärlek till dig! Du som är så fin och omtänksam borde inte få vara med om sådana saker. Ingen borde det! Men att du skriver om det och berättar att de hänt, stärker andra. Andra som har gått igenom samma eller som någon gång i livet kommer göra det.
    Sätt dig i busens Kodja bland en massa dun och med värmeljus runt om kring dig.
    Var snäll mot dig själv, det är du värd! Du kommer tillbaka med full kraft snart igen.
    Kram

  19. Kära kära du!! (Känner egentligen för att skriva älskade älskade du! Men det kanske uppfattas fel eftersom jag ju inte känner dig, även om det känns så…) Jag har inga barn o har aldrig varit gravid men jag känner med dig ändå! Såååå vackert du skriver, tårarna rinner hejdlöst nerför mina kinder! Livet är så underbart och vackert, MEN ibland händer så ofattbart sorgliga saker och vissa människor får vara med om så orättvisa saker att man inte kan annat än känna en enorm ledsamhet…. Livet, vilka berg- och dalgångar!! Många varma kramar Lisa S i H-viken. Ps jag skickade en hälsning till dig via Fru Sederbladh, jag träffade henne på invigningen av Evas nya butik på Caroli city (vindåkra Eva)

  20. Du har en helt otrolig förmåga att sätta ord på känslor. Jag tror alla kan känna igen sig och förstå precis vad du menar trots att upplevelsen av sorg är så individuell. Kroppen är ofta klokare än huvudet också… när du inte orkar mer stänger den helt enkelt ner och säger till att nu är det nog… dags att bara göra det som är viktigt… som att gå på bio med någon man älskar… sånt som ger tillbaka energi.
    Var rädd om dig och ge dig själv tid… tiden läker inte alla sår, det är rent skitsnack, men den gör sorgen lite mindre vass och kantig och lite mer sådär suddig i kanten som amerikanska dokusåpor, men som sagt att komma dit det kommer att ta lite tid.

    Många kramar!!!

  21. Ååå, fineste Emma..
    Du har en så fin og myk måte å utrykke deg på gjennom ordene.. Det er så vakkert og vemodig å lese..
    Jeg kjenner deg ikke personlig, men sender masse varme klemmer til deg <3

    Sunniva:)

  22. Fina fina du! Så fina ord om det som gör så ont. Låt det ta tiden som behövs för att sörja. Hitta tillbaka till det som gör dig lycklig och glad kommer tids nog. Kramar

  23. Och jag gråter över dina ord
    Din fantastiska värme och alla vänner omkring dig
    Vi behöver dem så innerligt
    De som bara finns och omhuldar en med omtanke , värme och humor
    Fantastiskt!
    Hoppas du får en fin dag
    Gå bara inte ut ensam , du kanske inte hittar hem

  24. Kära Emma, du skriver så gripande och ofattbart fint så klockorna stannar. Låt det ta tid, du har ju uppenbarligen vackra själar omkring dig som tar emot dig då du vacklar. Kramar i massor

  25. Du sätter så fina ord på det! Mitt missfall hände i somras, v10 med efterföljande skrapning. Alla pratar om vilken fin sommar vi haft, vilket väder osv. Jag förstår inte för jag minns inte solen. Jag levde inte då. Jag kom ihåg min adress men levde i en dimma där jag missade allt det fina! Det tar tid att sörja. Låt det ta tid! Det finns en bok- den lilla sorgen. Läs den.. Kram

  26. Blir otroligt berörd av det du skriver. Skönt att läsa att du är omsluten av kärlek och omtanke. Många kramar från norrland <3

  27. Verkligen ledsen att höra dina nyheter. Jag har själv förlorat tre barn, 12 veckor, 7 veckor o 1 vecka. Jag har inga barn, men jag har goda vänner, familj o en katt som värmer mig i livet. Det är bara att tänka att så går det tyvärr när något är fel och det bara inte går. Ni försöker igen och det går mycket bättre nästa gång. Bara att kämpa på.

  28. Åh, nu sitter jag här och har svårt att skriva eftersom ögonen är alldeles fulla med tårar. Så orglig, men så vackert och vad fint att du har så många i din närhet att falla tillbaka på.

  29. Du skriver så vackert och målande om detta hemska och det får mig att minnas. För ca 1, 5 år sedan förlorade vi det lilla liv som skulle blivit vårt andra älskade barn. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle kännas. Denna tomhet. Hjärnan kan på något sätt förstå att detta är naturens gång men hur ska mitt hjärta förstå det? Det hjälpte en del att krama sin älskade son men inte ens han kunde fylla det tomrum som alltid kommer att finnas med. För mig blev det även en väldigt svår upplevelse även fysiskt och den smärtan var extra tung tillsammans med den psykiska. Vi ville gärna försöka igen men krkroppen behövde vila ett tag men efter sju månader kom det efterlängtade plusset. Var samtidigt så rädd att kanske uppleva samma sak igen. Fick ett tidigt vul tedan i vecka 8 för att få undret bekräftat. Minns så tydligt vår rädsla när läkare frågar vad vi såg och jag trodde att det skulle vara slut igen. Men då säger hon istället: ser ni att det är två små liv? Nu sitter vi här med vår älskade son plus två små tjejer som kämpade sig fram till vår familj.

    Tack återigen för dit vackra sätt att skriva om detts hemska och jag önskar dig och din man all lycka! Du gör rätt i att omsluta dig av all kärlek och värme och naturligtvis mest med mannen som också dela samma sorg.

    Kram!

  30. Men vännen, vad ledsen jag är för din skull. Och oj vad du berör med dina ord! Det är bara du, män som gråter och sorgliga filmer som får mina kinder våta av tårar. Kram

  31. vackert skrivet till vackra känslor. . förstår din sorg, den gör en ihålig.. länge och väl..men sen.. blir det lättare, jag lovar ♡ vi är så många som går igenom det här men aldrig pratar om det

    kram

  32. Åååå fina Emma. Det är klart man får sörja. Man får glömma vart man bor och vara ledsen och det tar tid. Har varit med om detsamma och det gör ont, det gör förbaskat ont men livet gååår vidare…det kommer alltid finnas där men man klarar av det och en dag kan man le och tänka att man hade en liten ängel, bara om så för ett kort tag inom sig och att den underbara lilla ängeln nu finns någonannastans och vakar över oss. Och då kan man tänka tillbaka på det onda och det gör inte lika ont längre….

    (Kanske inte alls vad du vill höra just nu men ville skriva lite ändå…)

    En miljard kramar till dig fina <3 <3 <3

    /Vivvi

  33. Det är extra skrämmande när man är van att ha koll och kontroll. Låt dem bära dig, det blir bättre. Dimman lättar och förvirringen släpper. Ge det tid. Att distrahera sig med kul jobb och vackra saker tror jag är bra! Kram

  34. Åh vad det beror det du skriver! Man får stanna hemma och gråta, vara arg och ledsen. Jag känner dig inte alls men skulle vilja ge dig en bamsekram och säga att det kommer en dag då det känns lite lättare, lite mindre suddigt i kanterna, lite lättare att andas. Du har en enorm tur som har så fina vänner i din närhet. Låt de vara dem som lyfter dig nu, precis som du annars lyfter dem.
    kram
    Petra

  35. Mina ögon tåras av dina ord. Så vackert och berörande beskrivet. Låt sorgen få vara där. Du har helt fantastiska nära och kära som just nu får bära dig. En annan gång är det du som bär dem och ger dem styrka. En stor varm kram till dig!

  36. Tårene triller og jeg har bare lysst til å komme å gi deg en god klem!
    Åh ha så fine venner og familie skal vi prise oss lycklige over! Ta den tid du trenger for å få ut sorgen, sinnet (anger (elgelsk)) og alle følelser du måtte ha, det har vi behov for!
    Jeg har mange følelser i kroppen min ænnu, for jeg har ikke vært duktig att släppa loss dom.. og den merks til tider.

    Mange varme klemmer til fine fine deg! <3 <3

  37. Varenda ord känns, sorgligt och vackert om en tid i livet med sorg och smärta. De är skönt att läsa om familj och vänner som finns där och bär dig, låter tiden ha sin gång och ge dig styrka! Kram

  38. Men fina Emma, jag får en klump i halsen. Ta den tiden du behöver, ta det lungt och låt dina vänner och familj ta hand om dig. Stor kram, Marèse

  39. Uppenbarligen skrivet från hjärtat – och det går rakt in i ens eget. Stor kram från en främling, det är så modigt att vara öppen med sorg.

  40. Fina du, det är precis så där… Och det kommer vara så ett tag till. Jag är så glad för din skull att du har din man (ja, de andra också så klart men speciellt honom) för jag vet allt för väl hur det är att gå igenom detta ensam…. Och det gör att man får sörja utan att det ska synas, utan att få hjälp och sorgen blir så stor att den inte ryms i hjärtat för den måste tryckas ner… Förlåt, inget upplyftande direkt men det jag ville ha sagt var just det jag började med, jag är så innerligt glad över alla fina skyddsnät omkring dig! Det blir mindre smärtsamt med tiden men det går betydligt lättare om man har varma famnar att falla in i och det har du! Plus alla oss andra som lider med dig, som skickar webbkramar och som torkar dina tårara i våra sinnen.
    En timme i taget och om det känns för mycket, 10 min taget tills du har glömt att räkna minuterna.
    Ta hand om dig och känn min hand på din axel! Kram

  41. Finaste Emma <3 Du är helt fantastisk på att utrycka dig och beskriva hur det är. Du gör sorgen smärtsamt vacker på något sätt.

    Jag brukar oxå alltid tänka att det hade kunnat vara värre. Men även om det är viktigt att komma ihåg det fantastiska man har i sitt liv, så det ändå okej att bara tycka att allt är hemskt och bara vara olycklig.

    Många kramar och ha en mysig bio-kväll med din man <3

  42. Åå herregud Emma….! Vet inte vad jag ska skriva, men mina tårar rinner sakta nerför mina kinder och jag vill bara ge dej en stor kram!
    Har läst din blogg i ett par år och du har berört mej många gånger med dina vackra texter, men jag har aldrig kommenterat. Förrän nu.

    Som sagt, en STOR kram

  43. Oj! Jag tror det är dags att varva ner lite…vi älskar din blogg men klarar säkert av att vänta på ett inlägg så att du får lite time out! Å så kanske du ska sjukskriva dig…innan det går för långt…styrkekramar till dig!

  44. Känner så igen mig i det du skriver, det bara blir så o det måste få vara så. Du kommer tillbaka, det går bättre med all den värme du beskriver kan jag tänka. Många varma kramar till er!

  45. Finaste Emma! Jag vet inte vad jag skall skriva men jag kan inte heller låta bli då dina ord berör mig så mycket. Tillåt dig själv att bara vara sen tror jag att det mesta ordnar sig med tiden. Kramar!

  46. Nu har jag försökt formulera mig flera gånger, men jag hittar inte orden. Så innerligt sorgligt och makalöst vackert skrivet. Dina ord griper tag och ruskar om och manar fram riktiga sanna tårar. Jag har inte varit där själv, men oj vad jag känner din smärta.
    Vad skönt det då är att veta att du har så mycket värme omkring dig. För även om jag inte känner dig personligen så har jag följt dig sen innan du väntade Buse och det känns som att jag känner dig. Och jag önskar dig allt gott. Verkligen.

    Tack för att du delar med dig!

    Stor kram!

    Stor varm

  47. Åh, du skriver så vackert om det sorgligaste hemska. Och jag hoppas du får må bra snart och tar tid för lugn och ro och rå om bara dig.
    Skickar dig den varmaste av kramar

  48. Åhhh… så sjukt vackert du skriver.. sitter här med blanka ögon. Älskar älskar älskar ditt sätt att skriva på, du kan verkligen konsten att sätta ord på känslor! All kärlek och massa kramar till dig och din familj! <3

  49. Dina ord….. Samma ord som vi alla använder, men du skriver så fantastiskt vackert! All styrka till dig och din familj! ❤️
    Kram Alexandra

  50. Innebörden av ”skynda långsamt” blir så mycket tydligare i vissa fall. Som här, det är viktigt att inte fastna i de där svackorna (om man nu får kalla det svacka…) som drar ner en lite för långt under isen, samtidigt måste man få leva i dem också. Det viktiga är väl ändå att man kommer framåt igen, att man hittar balansen som gör en lite starkare.
    Tack för fantastiska inlägg och ta hand om dig! Kramar

  51. Fina, fina du – sitter här med tårar i ögonen. Finns nog inga ord som jag kan säga men vill ändå ge dig en kram och tacka för den styrka du har genom att visa din sorg genom detta fönster. Det betyder nog mycket mycket mer än du tror…
    Varmaste kramen

  52. Jag visste inte att du hade förlorat barnet. Så otroligt trist. Även om inget kan trösta, så vet jag hur det känns. Spontanaborterade i vecka 13 för två år sedan och det gör fortfarande ont. Krama din buse tills han vrider sig ur ditt grepp, så får du några sekunder av lycka. Jag vet hur det är att förlora något man älskar så mycket men aldrig har fått se.

  53. Men så fint!! Här sitter jag och snörvlar (med en trugande hundnos på tryggt avstånd). Hoppas ni hade en mysig kväll tillsammans. Det känns ibland märkigt att bli så berörd av en främling men så är det iallafall. Skickar mina varmaste tankar och förhoppningar om er lycka. Kram Greta

  54. Allså Kära Emma som du får till ord och meninngar… man blir bara tagen och fångad av varenda ord du skriver…Du borde skriva böcker, du är en RIKTIG författare :).
    Tack för en underbar blogg!!!
    Många Kramar/ Helena

  55. Det smärtar i hela mig när jag läser om din sorg och jag är så glad att du har alla dessa underbara människor runt dig när din värld rasat samman som ett korthus.
    Jag hoppas du snart finner glädjen igen, och jag håller med dig, att fotografera tar bort sorgen, om så bara för en liten stund.
    Massor av kramar från mig.

  56. Skickar lite styrka till dig. Hoppas du ger dig själv tiden att få vara vimsig, annorlunda och trött, det måste ju vara ett tecken på att du behöver just det. Kram

  57. Emma….som du skriver. Jag ligger här i sängen med datorn på magen och tårarna rinner. Så vackert du skriver. Jag är helt övertygad att du snart kommer att må bättre, du ska bara låta det ta sin tid. Låt hjärna och kropp vara förvirrade ett tag, det är din kropp som går på lågvarv för att du ska hinna återhämta dig. Den ber dig ta det lugnt. Och göra precis det du gör, ta hand om dig. Gör sådant du älskar. Mina tårar rinner över all värme du beskriver, dina fina vänner och din fina man. Håll hårt i dem, de är ju guld värda. Jag känner inte dig, men detta inlägg gick rakt in i hjärtat på mig och jag vill bara ge dig en stor kram och säga att allt ordnar sig. Du, Emma, som alltid verkar så stark och som jag beundrar så. Men alla har rätt att vara ”små” ibland, och just nu ska du bara ta emot all kärlek du får. Låt det ta tid.
    Kram.

  58. Jag har inte barn, är inte ens i närheten av att skaffa det heller, då jag inte är just där i livet. Men jag tycker att barn är det största och jag ser fram emot den tiden då det är min tur. Jag förstår att det är omöjligt att förstå din sorg och tomhet efter det som försvunnit från dig, från er, och även om det inte är en tröst, inte ens det minsta, så tror jag ändå att det är i alla möjliga krissituationer är viktigt att få positiva inputs och varma ord – sådant vi mår bra av. Vilket gör att vi påminns av vad vi har, vad vi gör, vilka vi är. Jag känner dig bara genom det du visar av dig själv i bloggen, men den Emma är för mig helt fantastisk! Jag blir så glad varje gång jag ser att du skrivit ett nytt inlägg. Ditt sätt att berätta är svårslaget, tillsammans med fotografierna gör du det så lätt för mig, att på andra sidan skärmen, få min bild av hur fragment av ditt liv ser ut och dessa är otroligt vackra, glädjefyllda, poetiska, harmoniska, avslappnade och fulla med kreativitet och värme. I och med detta har du gett mig en målbild, en känsla som gör mig gott och som jag inspireras av. Jag misstänker att du förstår känslan av att ”känna någon” genom att följa dennas blogg och att du säkert är medveten om att vi är många som på detta sätt ”känner” dig. En del av dig. Som en envägskomunikationskompis. Därför gör det mig väldigt ont att höra att du är ledsen. Jag menar absolut inte att det är något du inte ska skriva om. Jag vill mest bara säga att jag är ledsen för att du är ledsen! Du är en helt fantastiskt kvinna och du har ett så rikt liv. Rikt ’in terms of’ (svenska språket sviker ibland) en galet söt liten son, en man som verkar vara den mest stabila och varma, ett jobb du verkar trivas väldigt bra med, en blogg som ger dig utrymme att utforska din kreativitet, vänner som du mår otroligt bra av, ett hus som… jag finner inte ord, vackert räcker inte till (arkitektstudent som jag är samlar jag därifrån bara på mig mer och mer inspiration), du har en besvarad kärlek till färg, form och komposition som jag inspireras av!
    Låt det ta den tid som behövs. Men när det är dags är jag glad att du hittat den starka Emma som jag vet kommer komma ut efter det som hänt. Det är kanske synd att blanda in Gud, men han kanske utsätter dig för en test och en prövning av den där konstiga anledningen som han tydligen gör ibland. Har jag hört.
    All min styrka till dig!
    Kram!

  59. Jag har läst detta inlägg, denna så nakna, ärliga, vackra men samtidigt så sorgliga text, så otroligt många gånger.
    För tillfället är jag gravid med min mans och mitt femte barn, ytterligare en graviditet kantat av så mycket oro. Oron som blir större och större för var graviditet vi går igenom. Vi har inte haft det lätt, ändå går vi igenom det gång på gång. Belöningen är ju så stor!
    Vårat första barn föddes med ett hjärtfel, när hon var 8 dagar höll vi på att förlora henne och hon har efter det (som liten liten bäbis) hjärtopererats 3 ggr. Alla graviditeter därefter, även de två missfall vi fått, har varit så orosfyllda – jag har aldrig riktigt kunnat njuta varken fysiskt eller psykiskt.
    Varför skriver jag allt detta och vart vill jag egentligen komma?
    Jadu, jag vet inte. Kände mig ledsen, oron tar över och jag ville nog verkligen bara återigen läsa en text som på så många sätt tar upp de känslor jag, stundvis, såväl känner igen. ’
    Tack för att du är du och tack för att du så innerligt vackert delade med dig av dina känslor den där oktoberdagen för 2 1/2 år sedan!
    Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *