kappa     jeans    bågar

 

 

Idag bär det av mot äventyr!

24 timmar i Varberg på bloggtjohej med en älskad Bandit, och med höst i luften. För hur ljuvligt väder är det inte?! På morgnarna är dimman så vacker att jag får magknip litegrann.

Då vaknar man lite bättre. Om utsikten säger godmorgon,menar jag.

 

 

 

 

                   kappa       jeans (gamla)     skor     stickad sjal med tofsar

 
 

Nej, det är inte mina riktiga glasögon förresten. Ännu. Det är ett par bågar (de här) jag har hemma på prov och jag tror bannemig jag har hittat rätt nu. De känns bra, inte semipornografiska och är mycket sköna att ha på sig.

Men iallafall.

Idag är det Banditens dag, för vi ska till Varberg och glömma bort för 24timmar att det snart vankas operation och jag vill så gärna att detta blir en bra resa för henne –

en sån med mest bara skratt och kärlek och så lite smärta som möjligt.

 

 

 

 

 

 

 

Alltså. För det första;

hur vackra hundar har jag inte?!

Flickorna; de är en så stor del av mitt liv och de får mig fortfarande att skratta varje dag med sina personlighetsdrag och sin vinthundsenvishet. Och stackars Tant har de fortfarande ingen diagnos på; ANA-provet var negativt vilket i sig inte innebär att hon inte har något autoimmunt (vi tippar på reumatism) utan bara innebär att det här testet inte visade på något. Så nu ska hon få kortison, loppan. Så ser vi om det hjälper.

Och just det; idag är det tisdag! Måndagen gick över, som den alltid gör, och jag är pepp för en tisdag och en vecka full med roligheter. Imorgon åker jag med Banditen på spa för en bloggdag kallad ”24 h i Varberg” och sen ska jag hem och fixa det sista inför Busens två-års-firande. Det blir en perfekt avslutning på veckan; att samla mina närmaste och njuta av glädjen hos Busen när han återigen får vara i centrum för all uppmärksamhet.

Flickor, Buse, vänner som kommer på kalas.

Att man kan ha så mycket tur, egentligen.

 

 

 
 

Det är verkligen måndag idag. Inte sant?

Själv har jag sovit mindre bra tack vare den där blås-grejen jag har i höften; halva natten har gått åt att försöka pallra upp kuddar och salukis som nån slags stöd för ena benet likt en höggravid, samtidigt som jag muttrande funderat över om det är värt att sätta igång ett avsnitt av The Closer eller om jag helt enkelt blir för vaken då (jag har slutat se True Blood innan läggdags sen jag haft målande drömmar om hur jag flyger, bekämpar andra vampyrer och hånglar upp Bill i ödelagda skolor).

Så; jag är skönhetssömnsberövad, har kakaduafrisyr som jag desperat försökt kamma ner med lite vatten och ute är det, som Winnerbäck skulle säga, tandläkarväder.

Jomensåatt.

Men!

Jag tröstar mig med att det såna här dagar är extra tacksamt att komma hem, ta ut det där paketet Ben&Jerrys och frysen och spendera sluttampen av kvällen med att äta pralinglass och surfa duntäcken, Busepresenter (2 år på fredag – herregud vad tiden går fort!) och planera kalas.

Då är det ganska okej med en måndag i vilket fall.

 

 

 

 

Som ni vet fotograferade jag ju för Sleepo igår.

Från början hade jag tänkt använda mig utav ett industriområde men det var igenbommat vid den tiden på morgonen, så jag tänkte om och åkte ner till en av mina favoritplatser istället. Där stod jag sen en timme med stol och lampa och örngott och kamera i morgonvinden med pyjamasbyxor och håret i tofs.

Jag förväntade mig att träffa på någon, direkt.

Men.

Halvvägs in kom bonden som äger marken glidande med sin bil och kikade nyfiket genom rutan. Jag vinkade, han vinkade tillbaka. Jag tänkte att nu var det väl ändå färdighälsat och sådär men han satt kvar. Tittade lite till. La huvudet på sned.

Tillslut var jag tvungen att svepa koftan om mig så gott det gick för att dölja pyjamasbyxorna och trampa fram till hans bil för att se om han ville något. Rutan gled ner med ett svagt surrande.

Hej? sa jag. Står jag i vägen?

Nej nej svarade bonden. Kisade förbi mig, mot arrangemanget. Jag ville bara se så att det inte var stöldgods.

Stöldgods?! sa jag. Nä, alltså, jag har inte stulit något. Jag fotograferar. Och i mitt stilla sinne undrade jag hur kriminell jag egentligen såg ut i min outfit. Förmodligen ganska.

Joooo svarade han avvaktande. Jag förstod det.

Det blev tyst ett tag, jag stod och knep i koftan och försökte se ut som om det var inga konstigheter att ha pallrat upp en stol mitt på en landsväg, halvklädd en lördagsmorgon, när regnet hängde i luften. Han kisade omväxlande mot det jag ställt upp, omväxlande mot mig.

Det enda jag inte förstår, sa han, är hur du ska få ström till den där lampan.

Tjahapp.

Så följde någon minut där jag återigen försökte verka som om det var inga konstigheter att ha en lampa stående utan ström ”för syns skull” samtidigt som jag innerligt önskade att jag hade haft en riktigt bräkig skånedialekt istället för min mer släta rikssvenska – eller vad som helst som skulle få mig att känna mig mindre som flaky Stockholmare som står på en åker och fotograferar strömlösa lampor i motljus.

Men iallafall.

Bilderna blev klara, flaky eller inte, och de samt min text om bakåtsträvande trender hittar ni HÄR.

Jag hoppas att ni ska tycka om dom.