Idag är det sista dagen här.

Vemodigt, såklart, men samtidigt har de här dagarna varit så bra för själen att det är okej att det är slut nu. Västkusten finns ju kvar, och huset, och maten och pappas och hans frus röster i köket när vi pratar om livet och om religion och om naturvetenskap och om det viktigaste av allt; kärlek.

Och det finns ju vackert hemma också.

Flickorna med slokande öron, balibädden i morgonljuset, Busens smultron, doften av hemma. Vårt lite rangliga trädgårdsset som står ostadigt mest för att Tant grävt gropar i hela gräsmattan, väggen av lavendel och rosor och sten.

Så det är sista dagen här;

men det är okej.

 

 

Vet ni?

Min pappa kan vara typ bäst i världen på att laga mat. På riktigt.

Det är den bilden av honom jag alltid har på näthinnan; hur han står böjd över spisen och vispar i grytor och smakar av. Och allra bäst är han på såser. Jisses. Jag skulle kunna leva på hans såser och bondbröd; inget annat, och sitta till frukost, lunch och middag och doppa bondbröd i gräddiga såser – den ena mer fantasifull än den andra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så på kvällarna här blir vi bortskämda.

Då sitter vi i varsin fåtölj med ett glas iskallt vin och bara tar det lugnt medan pappa står böjd över sina grytor och då och då kommer bort med en sked rykande sås som han varsamt håller ena handen under för att det inte ska droppa och ber mig smaka. Och jag smakar och säger herregud pappa – detta var din bästa! och han ler lite stolt i smyg och rycker knappt märkbart på axlarna.

Igår fick vi kattfisk och marulk med mangosås, sötpotatis och räkor.

Bara en sån sak!

Man kan bli lycklig för mindre.

 

 

Nä, vi gör inte så värst mycket här.

Allt är precis som det ska vara, med andra ord.

Vi tar vägen ner till havet på morgnarna och stannar förbi den lilla ICA-butiken för att köpa med oss frukost; vi handlar nybakta balderbullar och tuber med räkost och en apelsinjuice med fruktkött i som faller alla tre i smaken, och sen får Buse hålla påsen i vagnen den sista biten till strandremsan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och sen gör vi bara det;

mest ingenting.

Vi äter och dricker apelsinjuice och lär Buse använda krabbfiskaren, och jagar honom runt båtarna och doppar oss i havet (som är så varmt att det är löjligt) och sitter med ansiktet mot solen och njuter.

Det behövs liksom inte så mycket mer för att det ska vara semester.

Bara en strandplätt och de man älskar och all tid i världen. Och några tuber räkost.

 

 

Kvällarna är långa här.

Både i tid och i ljus mätt; vi sitter ute på verandan långt efter att solen har gått ner och pratar och äter pappas fantastiska skaldjursstuvning och dricker vin. Tittar i gamla fotoalbum; ser farfar vara ung och pappa ha polisonger, skrattar åt bilder på när han dansar med farmor i brokig skjorta och flaxar så mycket med armarna att de är oskarpa på bild.

Och så minns vi farfar och farmor och alla de andra som inte längre är med oss, men älskade ändå.

 

 

 

 

 

 

 

Och inte förrän kylan börjar dra in från havet plockar vi undan och går in; mätta och solstrama och med trötta kroppar. Och det är ju en dag idag också –

en där Buse är huvudpersonen som han alltid är och där mamma får briljera med sina kunskaper att fånga krabbor mellan tummen och pekfingret utan att de bits.