Och så var vi äntligen framme!

Och vad mycket man hinner med på en eftermiddag. Kramas, bada, jaga krabbor, njuta av solen, äta räkor.

Och framförallt; njuta av att vara här. Min oas i världen.

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kan jag leva, vara, hur länge som helst. Utan avbrott.

Det här huset liksom ångar av värme på något vis; det är såna som de är. Pappa och hans fru. Varma, gestikulerande, skrattande och nära till kramar. Och jag älskar det där; att fångas in i en kram trots att jag är över trettio.

Det där växer jag aldrig ifrån.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

          Linne   Kjol

 

Så det är precis det här vi sysselsätter oss med de närmsta dagarna. Vilar själen, andas ut, är nära. Pratar redan om när vi ska komma tillbaka nästa gång.

Jag får helt enkelt inte nog av Västkusten.

 

 

 

 

 

 

Nu packar vi in oss i bilen och åker till den plats i världen jag älskar mest;

Västkusten.

Nu väntar dagar med kramar från pappa, promenader, doften av hav och mängder av räkor – jag blir helt nipprig bara jag tänker på hur roligt Buse kommer ha det här året bland badholmar och krabbfiske.

Ses ikväll när jag är framme, fina ni. Ta hand om er så länge.

 

 

 

 

På vad som måste varit årets varmaste dag begav vi oss till stranden.

Det hade inte gått att stanna i trädgården; luften stod stilla och termometern visade 20 grader redan klockan åtta och jag fick svettpärlor i pannan bara av att sitta på trappan och se flickorna jaga varann mellan buskarna.

Så ja, det blev stranden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Där var det svalare, vinden tog i och man kunde sitta på en handduk och skratta åt Busen som ömsom jagade måsar, ömsom klädde ut sig i sjalar – och så snart kiosken hade öppnat blev det glass som mest rann mellan fingrarna men som var vansinnigt god ändå.

Det var helt enkelt sommardag. På riktigt.

 

 

 

 

 

 

 

Sen åkte vi hem till lutande huset och grillade Halloumi och jag fick lägga mig på soffan med min kroknande rygg och svära lite över sakernas tillstånd tills maten var klar och kunde sköljas ner med iskall lemonad och sorbet.

Och nu är huden stram och ryggen fortfarande krokig,

men herregud vilket skönt sätt att fördriva årets varmaste dag.

Jag har fått mängder med frågor om mina Ldir-boots på Insta, och ska försöka bena ut det lite. Det finns återförsäljare i Sverige men eftersom jag tyckte att det var svårt att hitta någon med rätt storlek och stort utbud handlade jag direkt härifrån. Jag har den HÄR modellen och de är ganska smala i början – iallafall för mig som har väldigt höga och breda fötter. Jag tog min vanliga storlek och de kan sitta åt lite först, men efter 3-4 dagar har de töjt ut sig och är som att gå på moln. Frakten till Sverige gick på 30 euro och jag har färgen Kaki. 

Hoppas det hjälper!

 

 

 
 

Häromdagen, när min rygg fortfarande var okej, var jag inne i stan för att äta lunch och plöja Zara-rean.

Varje gång jag är där inne försöker jag gå en annan väg eller se något nytt jag inte brukar fastna vid. Är det inte märkligt det där? Hur hemtam man blir? Det är så lätt att gå samma vägar att man knappt vet vad man egentligen missar, strax runt kröken.

 
 

 

 

 

Som det lilla hantverkstprget strax efter Osthuset på vänster sida om man går mot Lilla Torg.

Visst har jag sett in i den gränden, men aldrig varit där.

Så efter att ha handlat för mycket ost av den tusshårige, vänliga farbrorn i Ostbutiken svängde jag helt sonika in i den där gränden och kikade lite. Visade sig vara precis lika mysigt som det såg ut från utsidan; små butiker med udda utbud och en scen som byggdes upp inför något som förmodligen skulle komma att ske samma kväll.

Så nu vet jag det, iallafall. Nu har jag varit där.

 
 

 

 
 

Sen vankades det lunch med den här otroligt vackra kvinnan som varit i Italien lite för länge. Som vanligt träffades vi på den indiska restaurangen (vissa saker är för bra för att rubba på och deras lunch är en av de sakerna) där vi kunde sitta ner ostört på uteserveringen och doppa naan i heta grytor och prata om vad man gör när man är i Italien för länge.

Och sen kunde jag bege mig hem med min påse ost och med ny energi nog för att räcka i dagar till.