Några dagar innan vi åkte till Rhodos fick jag ett mail från Yves Rocher som undrade om jag inte ville följa med dom och några andra bloggare till Frankrike för att se företagets ursprung och deras hotell och sådär. Och det är klart jag ville.

Så nu sitter jag här i vardagsrummet, gäspande, klockan 04:20 och försöker få hjärnan att fungera tillräckligt mycket för att formulera ett inlägg, vilket verkar snudd på omöjligt. Kroppen är fortfarande kvar i turkos-strimmigt vatten, är fortfarande varm och tung som efter en dag i solen, och hjärnan har bara inte vaknat.

Så det får bli mer sen när jag är på plats, när klockan inte längre än innan 05 på morgonen och när jag är i Frankrike utan att egentligen riktigt ha förstått hur det gick till.

 

 

 

Och så var det dags att ta farväl.

Trots att vi inte alls vill, trots att havet fortfarande finns kvar och poolen och en boll någonstans med Busens pussar på som han lämnat vid en solstol och gått ifrån.

Det tar emot.

Men mest av allt är det inte själva platsen vi kommer sakna, även om här är himmelskt, utan tiden. Den man aldrig har nog av hemma – den som alltid kommer och stör med sitt ivriga pockande på uppmärksamhet; som alltid går för fort och aldrig räcker till. Tiden till en hel dag med Buse, att hålla hans kropp alldeles extra nära i en solsäng strax efter han har badat och läpparna fått en svag, svag nyans av lavendel – att få känna den där nyförälskelsen även till sitt barn och inte bara till sin man.

Kan man ens förklara den kärleken?

Jag tror inte det går.

Inte den dånande, mullrande som fått utrymme nu under sju dagar, som fått studsa mellan honom och mig och mannen och tillbaka igen, som fått mig att vilja väcka honom mitt i natten för att få lite mer tid, bara några timmar. Alla dessa ögonblick som han kastat huvudet bakåt och skrattat av förtjusning, alla dessa minuter av bara ömhet utan det där stråket av irritation som så lätt kan finnas i en vardag när just tiden inte räcker till.

Och det slår mig – att det finns nånting jag skulle vilja säga till er; alla ni nyförlösta, trötta, alla ni som kanske nyss kommit hem med det där lilla paketet och är fulla av förvirring och yrsel och har ett tunt täcke is över känslorna –

det finns någonting jag vill berätta, vill trösta er med, vill lova

men det får bli snart, alldeles strax,

för just nu har jag en Buse och en man på armlängds avstånd i en halv grekisk dag till, och allting annat får sättas på paus.

 

 

klänning//chillnorway, ballerina//stylesnob, solglasögon//lespecs

 

De sista timmarna här.

Timmarna. Hur gick det ens så fort?

Gårdagen var som den alltid är här – stilla och varm och med en liten skvätt vemod. Vi satt på stranden och grävde med spade och letade ödlor och skrattade åt vågorna, och jag försökte hålla Buse så nära det bara gick eftersom vi snart, snart är där igen när det är dagis och tid ifrån istället för tillsammans.

Men jag ska inte tänka på det nu. Inte ännu.

 

 

På kvällen hade de dukat upp för vinprovning;

vi satt vid ett långbord precis vid havskanten och lyssnade på mångårig kunskap om grekiska viner, och som alltid i såna situationer kan jag inte låta bli att tänka på Fuffe – hans långa rader av vinplantor strax utanför huset och hans brinnande intresse, den där förmågan att ge sig tusan på något och sen genomföra det, hans mjuka suck när han berättar hur halva skörden frös ihjäl och sen den där axelryckningen

c’est la vie

som jag beundrar. Jag önskar att jag hade det där tålamodet, den där ödmjuka förmågan att resignera när livet vill annat än mig.

Själv blir jag bara envetet envis.

 

scarfs//lindex, smycken//icondesign, skor//h&m, linne//s’nob, byxor//h&m

 

Och så åt vi middag igen, såklart,

grekiska rätter fulla av sånt som fått mogna i solen; tomater och oliver och lök och röror jag inte kan namnet på men som smakar mjukt av honung och får tungan att kittla, och så gick vi tillbaka till rummet lite tidigare än vanligt för att kunna dra undan altandörrarna igen och tassa över stenplattorna och sitta ner vid poolkanten med axlarna mot varann och med fötterna i det upplysta vattnet.

Och idag åker vi hem, tillbaka, men vi pratar inte om avfärd

inte ännu.

 

 

klänning//esterelenora, ballerina//stylesnob, hatt//la leia, peruk//rapunzelofsweden, solglasögon//lespecs

 

Jag jobbar ju också när jag är här, ligger på knäna i sanden med kameran och ropar goooood! åt modellerna, viftar håret ur ansiktet och försöker se på displayen i det starka solskenet;

vi fotograferar hår och peruker och hairbuns och kilar mellan rummen och stranden med händerna fulla av produkter.

Och jag älskar ju det där också. Fotograferandet. Fotograferandet, skrivandet, mitt vanliga arbete – det som kräver mer av min andra hjärnhalva och håller mig i styr.

Jag är så glad att jag inte behöver välja.

 

 

I poolbaren gör dom drinkar åt oss som rekvisita;

fantasifulla, syrliga drinkar gjorda med stolthet och kärlek av en man som även han älskar vad han gör – han pratar fort åt de andra ur serveringspersonalen när de råkar gå förbi när jag fotograferar honom, skym inte sikten, och han lutar sig fram och frågar

shall I shake something for you?

och jag får bita mig i tungan för att inte skratta rakt ut, nickar bara och säger

yes, yes, shake whatever you like

och får sen med mig drinkarna ner till modellerna, burna på bricka med omsorg av en man som inte vågade låta mig bära dom själv.

Men mest är det ändå det här vi gör:

 

 

Lever bland blommor, nypressad juice, silande solsken

och känner efter hur ofantligt mycket vi älskar.

 

 

 

Det är så vackert här, så vackert.

Jag går promenader på morgonen i guldljus och känner doften av blöta blad och hav, och ser när trädgårdsmästaren kör förbi städerskan i sin vita lilla golfbil och flirtar med henne – varje morgon är det samma sak; hans stora leende och hennes snabba grekiska svar med rodnande kinder.

Jag tror att han är förälskad.

 

 

Jag går genom hotellets vindlande gångar, under blomstertak och skugga som gör mig fläckig på det sätt som Busen alltid fascineras av, går ner på stranden som är snudd på folktom vid den tiden på morgonen när bara pensionärer och folk med småbarn är vakna –

och som alltid när jag är borta, när vardagsmaskineriet och väckarklockan och arbetsveckorna inte är tätt inpå, så får jag för mig att jag kanske borde skriva en bok. En roman, en riktig, en historia innehållande någon (jagvetintevem) och en trädgårdsmästare som är förälskad i en städerska med samma färg på klänningen som dörrarna har in till hotellrummen.

Men jag vet att jag inte har lugnet för en roman, inte tålmodigheten. Efter några sidor har jag redan börjat något annat, kommit på något nytt.

Men ändå.

 

 

Vi unnade oss spa igår, jag och tjejerna, bokade upp oss i det lilla huset vid havet och fnittrade åt varann i omklädningsrummet åt de minimala små papperstrosorna man får för att inte få olja på bikinitrosorna, och när det var min tur kom en slående vacker kvinna som räckte mig till hakan och hämtade mig från väntrummet – hon hade bruna ögon och gyllenhud och pratade med låg röst med läspning och kallade mig för mrs jacobsson.

Jag fick massage i ett rum där solen silades genom en gräddvit persienn, hon satt på britsen mellan mina ben och la all sin tyngd i händerna; knådade fötter och ben och ländrygg och när hon kom till min nacke knakade det i musklerna med samma ljud som när man går på snäckskal och jag kände hennes beröring bli mjukare, ömmare.

Mrs jacobsson? sa hon. Are you stressed?

Och jag tänkte på livet, på det vanliga arbetet och bloggen och företaget och fotouppdragen och uppdragsgivarna och det där ansvaret som kommer med en chefsposition, på dagislämningar och det dåliga samvetet och timmarna böjd framför skärmen med kisande ögon över bildredigeringarna och mumlade yes? ner i handduken, mer som en fråga an som ett svar.

Det var tyst ett tag, hördes ingenting mer än snäckskalskrasandet och hennes lugna andhämtning ovanför mitt huvud, sen:

I think you should come again.

Och jag höll med.

 

 

Är det bara jag, eller blir ni också vemodiga av massage?

Det är kanske beröringen som gör det, ömheten, det där att bli etthundratio procent uppmärksammad under femtio minuter, men jag får alltid en våg av minnen i magen –

bara bilder eller dofter, som mönstret i duschen i det där huset jag en gång ägde eller doften av vaniljpulver som liksom steg ur mattan hemma i mormors lägenhet, känslan av min kind mot en solvarm brygga i Bohuslän nångån när jag bara var ett barn och hade två flätor som kittlade ryggen när jag sprang.

Så jag blev vemodig och uppluckrad inuti; fast inte på det jobbiga sättet – mer som efter en varm dusch eller en rensande gråt; när kroppen har laddat ur och sinnena skakat av sig dammet. Så efter massagen, med känslan av mjuk sorg ännu kvar mellan revbenen, gick jag förbi det lilla hotell-kapellet på min väg tillbaks till rummet; det ligger gömt under träd och är så litet att man nästan måste backa ut när man väl kommit in – men det är vackert och har ett öppet fönster och små ljus som någon tänt över någon annan och stoppat ner i sand

och där tände jag ett ljus, jag också, för sånt som varit och aldrig kommer igen och för någon jag älskar och som inte längre finns kvar,

och så går jag tillbaka igen, möter trädgårdsmästaren på vindelgången och funderar på om man inte borde skriva en roman.