Igår, när Busen sov middag och jag hade bränt ryggen efter att ha spenderat timmar med att gå framåtböjd och dra honom genom vattnet och samtidigt låta som en motorbåt, bestämde jag mig för att vila huden och skrev upp mig på en matlagningskurs på hotellet.

Så det var jag och en handfull aningen äldre gäster som samlades i en restaurang med bedövande vackert ljus för att lära oss laga moussaka av en mjuktalande, grekisk kock med rodnande kinder. Jag kunde inte låta bli att känna att det var lite eat, pray, love över hela situationen – där satt jag på rad bland andra kvinnor med ett litet block i handen och med den där tröttheten i kroppen och följde potatis och zucchini och mjölk med blicken från skärbräda till olja och stekpanna och dofterna från den lilla spisen var som allt annat här nere; sövande och trygga och självklara.

Så nu kommer jag hem, inte bara aningen mer solbränd och aningen mer utvilad, utan också som en kvinna som kan laga moussaka.

 

 

linne//just female, byxor//zara, skor//h&m, smycken//pushmataaha, väska//stylesnob

 

Vi hade en fantastisk kväll igår.

Ni vet hur det är när man har arbetat lite för mycket – de första dagarna på semestern så är man i den där halvkoman då man kommer på sig själv med att gäspa oavsett tidpunkt på dagen och då lederna i kroppen är lite långsammare än vanligt. Då är mat som medicin för själen; särskilt tung mat som hemlagade nudlar med kyckling följt med efterrättspannacotta täckt med kaksmulor.

Vi sitter på restaurangens terrass med hotellets siluetter framför oss och havet i horisonten och livet känns på en gång mer närvarande – som om bara det där med att komma bort gör allting mer levande, och vi dricker rosé och bubblande vatten och säger mmm åt varann mellan tuggorna. Och sen avslutar vi med en sovande Buse i vagn med att se på utomhusbio om Rhodos historia och sitta bredvid varann med värmetunga kroppar och bara vara.

Vi har semester och älskar det.

 

 

 

Det här –

sol, värme, avslappning, oceaner av tid och känslan av min mans hand i min

är precis vad jag behövde.

Vi har knappt hunnit landa i att vi är här ännu, knappt hunnit få upp innehållet i resväskan eller stöta till varann i sidan med armbågen och säga det är på riktigt, vi har ledigtid. Ändå har den där känslan redan slagit sig bo i magen, den som är varm och tung och har mjuka kanter och gör så att man sover tyngre på nätterna och inte vaknar förrän mannen stryker luggen ur ens panna och berättar att det är dags att gå iväg och äta frukost.

Älskade semestertid.

 

 

klänning//förra årets vintage by fé, scarf//h&M, solglasögon//ur&penn, slärp//ebay

 

Vi har vaknat i paradiset.

Solen är gyllengul och vindarna nästan obefintliga, och jag har redan lyckats med konststycket att somna i solstolen med ansiktet rakt ner i handduken.

Jag är lite trött kan man säga.

 

 

Buse är däremot inte det minsta trött.

Han tycker att detta är livet och gastar högljutt där!! åt allt nytt och är alldeles till sig över allt detta vatten som finns precis överallt och liksom tillhör honom. Och nu? Nu ska vi ner till stranden med hans gummibåt och lyckan i hans lilla ansikte gör mig fjäderlätt.

Tillsammanstid. Det är nu det börjar.