Ja. Ni vet. Den kommer ju över mig då och då, Västkustlängtanen.

Framförallt i perioder med mycket jobb och dåligt väder tror jag – när jag är stressad är det oftast två saker min hjärna blir upptagen av. Doftljus är det ena, Västkusten det andra.

Kanske gör dom samma sak med sinnena?

Oavsett. Just nu längtar jag ihjäl mig efter mjuka stenkullar, varma hällar och den där doften av tång som människor antingen rynkar näsan åt eller andas in. Jag andas in, alltid, och släpper ut håret från sin hästsvans, får tårar i ögonen av vinden och blir sju år igen igen i själen. Och så är ju pappa där, såklart, min älskade bullerpappa med sitt dirigenthår och med de färgstarka pikétröjorna – den enda man jag vet som kan berätta historier så levande att jag tjuter av skratt på andra sidan bordet. Han som bjuder rödvin, ställer frågor, lyssnar, ger råd och sen plockar fram exakt samma dvdserie jag själv följer och en skål med chips och gör mig sällskap i tystnad, nedsjunken i fåtöljen med fötterna sträckta framför sig – precis som jag.

Tre, fyra timmar bort bara.

Ett av de största lugn jag har kvar i livet; en barndomsplats kvar, vind i håret och en bullerpappa med färgstarka pikétröjor.

 

 

 

 

 

Och så kom snön.

Ett tjockt, fluffigt täcke som räcker ut tungan åt mig och skapar långa köer på motorvägen på väg till jobbet och som får tårna i mina skor att tappa känslen efter en promenad tvärs över parkeringen.

Jomensåatt…

Äsch. Jag ignorerar det faktum att det snöat två decimeter i slutet av mars och iklär mig vårflirtiga grenhängarbyxor och fladder-tshirt och pulsar ignorant över drivorna – ikväll är det Fuffe-träff och alla mina finaste kommer att vara där, och jag kan redan nu känna den där sköna känslan i magen som alltid infinner sig efter en kväll med det där gänget. Vi ska tydligen dricka must och laga mat (?) men för min del skulle vi lika väl kunna sitta och rita vägskyltar eller döpa bäverungar – oavsett vad vi gör så är det sällskapet som räknas.

Så. Idag struntar vi i att vintern tog en omgång till, och ser fram emot kvällen istället.

 

 

 

Det här kan man kalla oväder.

Sen igår har huset skakats av storm, snön har fallit i sidled och åkrarna tar sats och liksom blåser ut drivor på grusvägen utanför huset. Jisses.

Vi satt ihopkrupna i soffan hela gårdagskvällen och skakade på huvudet åt varann och sa herregud vad det blåser! och undrade om inte det här skulle bli ovädret som gav oss strömavbrott ändå. Men vi klarade oss, konstigt nog, och kunde tassa upp lagom till läggdags och krypa ner på värmedyna och dra täckena upp till näsan och plira på varann ovanför täckkanten och fnissa åt hur flickorna försökte ta så mycket plats som möjligt i värmen därunder.

Snöstorm, drivbildning, minusgrader och frost i salukisvansar.

Var det någon som sa vår?

 

 

 

Ny vecka och ny tid framför oss, och själv kan jag inte riktigt låta bli att sucka över kylan och gå här hemma och stryka med händerna över vårkläder och mumla böner om värme och vindar som inte lägger sig i magen. Snart april, snart, och då passar det sig inte riktigt med minusgrader och vinterjacka och en bil som kräver en halvtimme med kupévärmaren på mornarna för att man inte ska vilja brista ut i gråt när man sätter sig i den tycker jag. Jag är inte riktigt byggd för kyla. Så är det bara. Jag är byggd för tunna tyger och öppna skor och klänningar som säger mjuka svisch svisch när man går.

Men iallafall.

Den tiden kommer, jag vet ju det. Och ännu mer uthärdligt blir det när jag igår fick resan bokad till årets absolut häftigaste fotojobb – en perfekt kombinerad business and pleasure-resa till värmen som jag hoppas kunna dela med er snart. Jag dör så roligt det ska bli. Och så är det som sagt april snart och jag vet att med den kommer det vindstilla och det torra gruset och små stunder på lunchen när man kan sitta ute och få rosa näsa och så stark sol att man måste blinka några gånger när man kommer in på kontoret igen för att ens kunna se.

V-å-r-e-n. Vi får hoppas att den kommer snart.