Inför Handelsgalan igår samlades vi alla i mitt hotellrum för att göra oss klara.

Jag älskar alltid den där stunden, ni vet – när man står ihopträngda i en dimma av hårspray och smuttar på bubbel och är förtroliga och gör sig fina tillsammans. Det gör mig alltid tonårsfladdrig och förväntansfull inombords och för mig att prata lite, lite fortare och bli lite, lite yvigare i gesterna.

 

 

Evelina hade en helt makalös klänning från Zetterberg. Jag dör så vacker den var. Eller; jag dör så vacker hon var i guldskimmer och solbränna och Hollywoodlockar och Dyrberg/Kern-smycken. Linnea hade en roströd Magali Pascal som jag önskar att jag hade centrimetrar nog att bära upp. Själv? Jag skulle egentligen haft klänning men hittade inget bra skärp, så när det kom en leverans fräsiga juvelbh:ar till Creative Lounge under tiden jag var där fick jag habegär och bestämde mig för att man nog minsann kunde sporta kostym på en gala också.

Så det fick bli så. Blingbling-tuttar, ett gigantiskt halsband från Indiska och en ljuvlig silkeskostym från Valerie som jag lånade fotoexet av från butiken (och som nu dessutom är på rea) och så en svart fab-clutch och ett par knalloreangea sugarfree shoes med glitterklack till det.

Det kändes som jag på nåt sätt.

 

 

Och där har ni hela gänget! Starka, härliga kvinnor med entreprenörsandan liksom i blodet.

Och där satt vi ett tag, på hotellet, och pratade med varann över borden och diskuterade skillnaderna Skåne/Norrland och undrade om det var okej med toppluva på krogen eller inte. Mest inte var svaret på den.

 

 

Ja.

Och sen vankades det gala med Timo Räisänen (som jag försökte få att kuppa leopardbrallorna av dj:n), hela Umeås handel och två väktare som mest stirrade på mig när jag försökte få dom att göra den där sjöstjärnegrejen på mig framför ingången (”joooo schyrre ha ha ha förstååår ni vad roligt jag måste ha kort på det och lägga ut på bloggen ha ha ha kom igen nu, bara ett knä mellan skulderbladen liksom – inga konstigheter”). Jo. Och så en himla massa andra trevliga människor jag fick äran att lära känna och fnissa tillsammans med nånstans på en bakgata i Umeå medan snön föll utanför.

Japp.

Nu är jag en gala och några vänner rikare.

 

 

 

Efter en god natts sömn var det igår dag för att göra Umeå fredagsstyle!

Så jag åt frukost med vd:n som sen skulle flyga tillbaka, och sen tog jag lite tid till att bara vara helt själv och stå länge i duschen och lyssna på musik och försöka samla ihop innehållet som min väska kräkts upp på rummet och allt såntdär. (Clinique-setet står, som ni ser, redan uppe – jag har kört med just den serien i snart ett år nu och är så jäkla nöjd).

 

 

För det vankades ju speed-date med den här vackra donnan! Sara-Lovisa. Någon som jag har läst och som har läst mig i snart två år, någon som jag följt under hennes graviditet och hon sen min, någon jag ibland skickat peppande mail till och fått lika mycket kärlek tillbaka. Det blir ju sådär; vissa personer man läser fastnar liksom bara på hjärtat som karbonpapper och jag har alltid ansett att det måste betyda något, att det då faktiskt är viktigt att gå på den känslan och försöka ses live när det är möjligt. Och nu var det dags!

Och även om det bara var 40 minuter på Waynes, så var det 40 minuter med henne. Och det skulle jag inte ha velat vara i Umeå och missat.

 

 

Och sen var det dags att prao:a!

Det var hur roligt som helst att stå i butiken även om jag mest gick runt och drog i vackra saker och sa oooo och provade dom på mig själv. Och så fick jag ju ha snygga saker på mig när jag praoade!

 

 

Please jeans Old Chino och tröja från Ester Elenora och en himla massa andra saker som jag var och drog i. Ni som har mig på Instagram (attvaranagonsfru) har ju redan sett. Det är lite enklare det där med Instagram när man är iväg och inte har kameran med sig varje sekund – så kika där om ni vill se vad vi hade för oss igår.

För sen vankades det ju middag och prat och visioner och en kväll som lämnade mig alldeles varm i magen. Och idag? Idag ska jag över till butiken för att fotografera lite favoriter och sen är det gala!

Gala, alltså. Det låter livat.

 

 

 

Och så var man i Umeå, alltså.

Efter några timmars resa landade vi tillslut, vd:n och jag, i ett gnistrande vackert vinterlandskap med strålande sol och vackra kvinnor (jo, det är säkert, det finns så vansinnigt vackra tjejer här uppe – jag känner mig som Fredman och vill mest plinga på en banjo och dedicera visor åt flickorna) och inte alls så mycket kyla som befarat.

Jag gillar det.

 

 

Först checkade vi in på hotellet (Aveny) och gick sen för att äta lunch på det där stället som är exakt som Vapiano men utan att vara det (namn? någon?) och som Evelina & Ida introducerade mig för sist när jag var uppe för att klampa på catwalk och ha Dallashår om ni minns. Urgod mat iallafall. Och sen var jag bara tvungen att tjuvslinka inom Creative Lounge och krama Evelina och hon alone förtjänar för tusan en hel epistel! och sen besökte vi kontoret och var professionella ett litet tag och hummade i svarta stolar innan det var dags att traska tillbaka till stadskärnan i allt det där vackra vita och gnistrande.

 

 

Sen vart det Allstar!

Herregud vad jag åt. Förrätt och sen chiliburgare med pommes (och ostsås – jag dör så gott) och sällskap med två kollegor från Umeåkontoret som mest satt lite förundrat och tittade på när jag och vd:n garvade så mycket att det liksom gurglade i munnen på oss. Vi tenderar att tycka att vi är fasligt roliga, men det är kanske inte alla som förstår exakt hur roliga vi faktisk är. Mer än vi då.

Och sen lärde jag mig att Bäverhojt är gjort av bävergäll vilket i sin tur är någon form av sekret från bävrars analsäckar – och bara det är ju kunskap som räcker långt kan man tycka. Och så garvade vi läppen av oss lite till, promenerade till Hemmakväll för att köpa cirka ett kilo godis i hink, återvände till hotellet för att sitta i baren och lyssna på en trubadur som sjöng samtliga tryckarlåtar från -94 för att slutligen Skype-ringa vice vd:n och garva lite till. Och idag vankas det date med den här damen innan det är dags att halka bort till Creative Lounge och praoa.

Underbara Umeå.

Det kommer bli fina dagar, det här.

 

 

 

 

 

Och så var det Umeå-dags!

Just nu sitter jag förmodligen med vd:n på flygplatsen och väntar på flyget och äter muffins och är sarkastisk (han är sarkasmernas mästare) och förhoppningsvis har jag kommit igenom säkerhetskontrollen utan att bli bredtacklad ner i marken av nån Povel Ramel-kopia i väktarkostym. Men man vet aldrig! Det är ju det som är tjusningen med förinställda inlägg. När ni läser det här kanske jag ligger utspridd som en sjöstjärna utanför gate två med nyllet platt i golvet och ett knä mellan skulderbladen och får lite sköna skjutsar av en elpistol, och så sitter ni där och tänker åh vad trevligt att Emma ska till Umeå, hoppas hon får en fin flygresa och sådär.

(Förmodligen inte så troligt då det mest säkerhetsvådliga jag har packat ner i handbagaget är två flaskor FNUG-nagellack – men som sagt; man vet ju aldrig).

Jag har fått frågan förr om huruvida jag skriver mina inlägg på mornarna eller kvällen innan; och oftast skriver jag dom på väg till jobbet när jag sitter på tåget och har fri tid. Men ska jag upp svintidigt, som idag, så skrivs dom dagen innan, som nu. När jag egentligen sitter vid köksbordet i raggsockor och äter knäckebröd så det knastrar bland tangenterna, och fantiserar om hur jag lämnar flottiga ansiktsmärken på flygplatsens golv.

Oavsett. Mot Umeå! Och trots att jag kommer ha Buselängtan så jag blir andfådd och trots att jag förmodligen kommer frysa ihjäl så ska det bli förbaskat roligt det här.

Förbaskat roligt.

 

 

 

Ni som följer mig på Instagram vet ju att jag jobbar med Nelly nu. Igen.

Som jag har längtat! Sist var det väl runt 2009 då vi drev ett säljkontor på en smågata där vi dansade pizzadansen, bad arbetssökande måla med kritor och fäste guldfiskar av plast i taket med sytråd så att de dinglande fritt ovanför skrivborden. Det var tider, det.

Men nu är hon min igen och det behövdes såklart firas! Så jag gick lite bananas på inreda.com för att hälsa henne välkommen – och vad säger du är världens bästa som matchande anteckningsblock från Tine K, snitsiga pennor, vackra dokumentboxar från HouseDoctor och skrivskivor med svirlande mönster? Inte mycket, tyckte jag. Kan man pimpa kontoret så ska man. Och kan man säga du är världens bästa till en lockhårig, högljudd ungrare så ska man. Svårare än så är det inte.

Om hon blev glad?

 

 

Såhär glad.

Ja, jag säger ju det! Världens bästa.

Och nu min igen.