Nu var det ju alldeles för längesen vi körde sju saker ni inte vet om mig. Så nu tar vi ett parti, vetja. Here we go:
1. När bloggläsare träffar mig i verkligheten är första kommentaren i princip alltid: vad liten du är! Tydligen ser jag lång och amazonaktig ut på bloggen, vilket vi tackar för, men jag är 163 cm lång och ganska skranglig i benstommen. (Den andra kommentaren, när de lärt känna mig lite mer, är du är mycket vildare i verkligheten! Inga kommentarer på den).
2. Jag har världens mest irriterande ovana att vara tvungen att göra saker i tre. Ibland får jag tics där jag får för mig att jag bara måste! göra något tre gånger i rad på min man. Oftast är det sjukt störda saker också, som att nypa honom i bröstvårtan eller dra honom i armhålehåret. Nu när jag tänker efter är det ett under att han någonsin gifte sig med mig.
3. Jag är rädd för mycket. Massor! Såna där oviktiga saker egentligen; som trånga hissar, eld, att åka bil för fort, män i handbojor ombord på flygplan och för att köra bil på platser jag aldrig förr varit. Samtidigt är jag helt utan rädsla vid många riktigt stora saker; som att byta jobb eller prata inför folk eller flytta över halva landet utan att känna en själ. Märkligt det där.
4. Jag vägrar att somna sist här hemma. Hatar det. Därför måste mannen alltid göra något, som att läsa en bok eller se på någon tråkig serie, tills jag hunnit slumra först.
5. Jag blir lätt förälskad i människor. Och då pratar jag inte den sexuella versionen av förälskad, utan den varma vänskapliga. Eller egentligen blir jag nog inte så lätt förälskad – det är nog snarare så att när jag väl tycker om någon så gör jag det med besked. Men oavsett; håller jag nära så håller jag riktigt nära. Och det är jag glad för.
6. Jag har kommit över min spruträdsla! I tio år vägrade jag lämna blodprov av den störda anledningen att om de hittade något obotligt i mina prover så skulle jag inte vilja veta om det, jag skulle bara vilja dö en dag huxflux snarare än att veta att jag bara har sex månader kvar att leva. Så ja; jag var en av de där man ser på TV som går med en tumör i storlek basketboll på halsen och låtsas som ingenting och förtränger bara för att de inte orkar ta tag i det där jobbiga det skulle innebära att sluta förneka. Men! Efter att ha varit gravid har det helt släppt. Då var man ju värsta nåldynan liksom, och blev scannad på allt från Klamydia till det jag aldrig minns vad det hette men som jag kallade Wallenbergar-hiv. Oavsett. Jag är frisk som en nötkärna och nu utan spruträdsla.
7. En gång, när jag skulle gå i kbt för att bli av med min dåvarande flygrädsla, hamnade jag hos en man som ville rulla in mig i en matta och ställa in mig i hissen. Förstår ni?! Hysteriskt roligt. Tänk att jag skulle stå där i nån form av perser med bara huvudet uppstickande och svaja i en hiss en halv dag. Jag dör så kul. Dessutom envisades han med att jag var född med kejsarsnitt och att jag hade en jobbig tid i livmodern. Priceless.
Ja. Det var det.
Nu känner ni mig lite, lite mer iallafall.
