Tänk vad fint!
Ett fång med blommor från min arbetsplats hem till mig, för att tacka för att jag varit där i sex månader nu. Som om det är de som ska tacka? Jag älskar det där ställen – hur bolaget hanterat allting i krisen, hur min personal har hanterat det, hur management har hanterat det, hur HR har hanterat det med virituella fredagsbarer, öppna emailhälsningar och fina tankar. Att göra sånt när allt är som vanligt är inte lika svårt, men att hålla allting flytande när man över en natt ställer om till hemarbete är svårare. Fantastiskt är det. Dom.
Här hemma ligger tvätten över hela vardagsrummet, som om en bomb briserat, och jag tittar lite trött på den och suckar och tänker att det där tar jag tag i sen. Senare. För nu är det ledigt och ibland tittar solen fram och pojkarna har återigen gått in i penntrolls-looken och skulle verkligen behöva klippas, men sist jag gjorde det förvärrade jag minst sagt situationen och båda såg i slutändan ut som några slags målningar från Gustav Vasas tid. Så vi får se hur vi gör med det.
(På tal om det, såg ett meme på Instagram som fick mig att fnissa: I guess now we’re all living in those old paintings of people lying around on couches doing nothing with their boobs out, lite så känns det faktiskt).
Nä.
Skit i tvätten, va? Jag tror jag går in och lägger mig i sängen ett litet tag istället, funderar över pojkarnas hårsituation, äter Noblesse och läser Jag är en grön bänk i Paris en liten stund.
