tröja Malene Birger (köpt i Köpenhamn) och jeans/twist&tango

Vi var ju hos Böddi igår för fixande av frisyr och för test av ny färg. Och då passade vi på att klippa hela familjen – inklusive Buse. Han var jäkligt skeptisk i början som ni kanske kan se på bilden längst ner till höger. Jäkligt skeptisk. Men nu hade ju Böddi skaffat skägg igen och då var han helt okej, så det tog inte lång tid innan busen kunde sitta i pappas knä och bli friserad. Inget avancerat såklart, bara lite trimmat i topparna, men ändå. Busens första klippning.

Och jag då? Jo jag fick en ny färg och lite klipp!

Superbra färg tycker jag! Han är så jäkla duktig på det där, hitta nyanser. Och så är det såklart ett extra plus att man får känna sig som en soooupastar! när man är kund, det måste medges. Blusen har jag fått från Valerie och den är nog det vackraste plagget i min garderob just nu, tror jag.

Men nu ska vi ut på stan, mannen och jag, och ha minidejt och äta lunch och strosa en timme medan busen livar upp farmor och farfar. Tvåsamhetstiden, ni vet.

Den är viktig den också.

Just det! Jag har lagt upp bilder från Israelresan på Facebooksidan nu för er som vill se mer av den.

Hittade den här bilden i gömmorna och fick lite sug i magen. Den är från i julas när vi var på Västkusten och busen var förkyld och somnade på min mage. Det kan vara den bästa känslan som finns i världen, right? Bättre än allt det där andra härliga i livet; som den kryddiga doften av utomlands precis när man stiger av planet, choklad tillsammans med rödvin, massage av starka händer på nackmuskulaturen när man är halvt medvetslös av avslappning och den där känslan sekunden innan man kysser någon man förälskat sig yr över i veckor.

Men vet ni vad den näst bästa känslan är?

När man kryper ner på en värmedyna satt på tvåan en torsdagskväll när det bestämt sig för att snöa och man själv klätt sig för optimistisk vår och därför frusit så mycket hela dagen att fingrarna domnat bort.

Herrejävlar alltså. Det är grejer, det.

Är det inte det finaste i världen, så säg?

Mannen med sin böjda rygg framför vaskskåpet, busen bredvid i full koncentration – tillsammans i färd med att laga diskmaskinens kopplingar. Det är sånt här jag blir tuggummiseg i knäna av och som ger mig familjehjärta tills det nästan inte får plats – det där delandet av sysslorna, medvetenheten. Nu när busen går omkring och hjälper mig lassa ur tvätten ur tvättkorgen eller delar ett äpple med sin pappa, nu när han har egna ord för mamma, pappa, banan, äta, lampa, titta, ljus och gott.  Så man får svindel i bröstet.

Men i alla fall.

Nu är det onsdag och min mamma fyller år och jag ska ringa henne för att skråla ja må ha leva! när ingen hör. Och så är jag extra fnissig och onsdagsglad tack vare Böddi som får mig att känna mig som en Soupástar! genom att skicka spontansms och fråga om jag kan komma in på torsdag, för en färg han beställt till mig har tydligen kommit och som han cant wait! att se hur den ser ut i mitt hår.

Jo. Vissa dagar är bara lite bättre än andra.

kavaj/maison scotch, blus/soakedinluxury, jeans/twist&tango

På väg hem från jobbet igår svängde jag förbi Tindy och Fru Sederblad som satt på caféet med stadens godaste glass och snackade strunt och suktade efter tjocka kristallglas (jag hade ingen kamera med mig, så bilden ovanför där jag står och stirrar på mina egna skor har Fru Sederblad tagit).

Men i alla fall.

När jag satt där runt det lilla, runda bordet bland halvdruckna glas och bakelserester så slog det mig hur ofantligt viktigt det där är. Med vänner. Och inte de där ytliga bekanta, de man aldrig pratar allvar med, utan de där få nära som man inte nödvändigtvis behöver prata med varje dag men som ändå  liksom bara finns där som ett nät. De som kan ta allt det ljusa och skrattande och varma, men som man samtidigt vet att man kan ringa när det går åt skogen. Som skulle sluta upp och sitta på precis samma sätt den dagen marken försvinner och man drabbas av den typen av ledsen som inte går att säga någonting om – den som bara behöver lugnande ord och praktiska lösningar och känslan av att någon finns där, stark som en bergvägg, och tar emot.

Nu har jag ju ingen sorg och inget fritt fall under fötterna, men känslan av att jag har den typen av bergväggar i mitt liv är så oerhört trösterik på något sätt. Och jag kan inget annat än att vara ödmjuk över den förmånen jag har att få ha såna personer i mitt liv – både de äldre fasta punkterna som Nelly och Svåra Lena och Carl-Otto, men även de som på senare tid har kommit in i mitt liv. De som inte fanns där innan jag startade den här bloggen och som jag med största sannolikhet inte skulle ha stött på eller träffat om den här bloggen inte fanns.

Så. Jag antar att vad jag vill säga är att jag är tacksam. Och att om ni inte känner att ni har nån bergvägg i ert liv ännu, så är det aldrig för sent. Man blir inte för gammal. Snarare tvärtom – ingen av de jag håller närmast är från tiden när jag gick på dagis eller såna som sett mig växa upp.

Det är vuxna kvinnor, precis som jag, som träffats från början bara via orden och som nu står och gråtskrattar med mig på en toalett i Stockholm eller tvångsmatar mig med bakelser på caféet med stadens bästa glass.

Och det finns så mycket kärlek i det där att jag nästan blir yr.