Igår var det sommar i Drömmen, galet nog.
Alla rosor har fått små öron och ser ni rabarberna? På bara sen sist har de växt så mycket att de nu skjuter ovanför kanten. Jag blir löjligt förtjust över att saker vi satta förra året tar sig och kommer igen även i år. Mest chockad är jag över rosorna; det var ju bara några knotiga rötter när de sattes i marken och i slutet av säsongen var de längsta grenarna nästan lika höga som mig. Jag som hade läst på blomsterforum om hur man skulle förvänta sig en tre-fem år innan de börjar klättra är lycklig som ett litet barn över mina rosenbuskar, och att de alltså verkar ha klarat vintern och förhoppningsvis skjuter ännu lite mer i år.
Jag hade stulit mig lite ensamtid genom att köra tidigare, och där ställde jag fram en stol i solen och tänkte slå mig ner med min solhatt, en kopp brusvitamin och en bok och njuta av värmen.
Men jag var sjuk. Skit också. Ni vet hur det är; när man är dunderförkyld och har lätt feber är det sista man vill ha en massa sol och värme. Så jag gick in och tog en ipren, la mig på soffan och somnade istället. Sån öken; årets första sommardag och jag ligger under en filt i soffan och sover.
Men idag vaknade jag piggare! Ingen feber, ännu förkyld såklart men inte med den där känslan av att bara villa ligga nerbäddad, så idag kanske jag kan få njuta av lite trädgård trots allt. Noah är just på väg ut med fjärilshåven trots att klockan är strax innan halv åtta, och jag ska se om jag kan hitta lite mask (omöjligt i denna sandiga jorden) så att vi kan gå ner och fiska.
Hade inte tänkt göra så himla mycket mer idag faktiskt, än att kurera mig, njuta trädgård, meta med pojkarna och ha helg.