Att bli som en pensionär.

Livet

Ibland undrar jag hur det gick så fort. Förstår ni?

Från midjekorta tröjor och en längtan efter storstad –
till festivaler där man sov i tält och luktade hamster och åkte moped i hotpants ljumma nätter  –
till halsbloss och colgatepojkar man hittat på Berns och som bodde i lägenheter med knarrande golv och hade systrar med flätat hår –
till den första gången man stannade länge nog för att lära sig hur någon fick rynkor vid näsroten när de var irriterade,

till nu.

När man har hus och varma salukimagar och är någons fru och bråkar med idioter på blocket som tror att de har ångerrätt. När man suktar efter att baka surdegsbröd, göra julkransar att spika upp på dörren, hitta nya cupcakesmaker och kärleksfullt renovera gamla skåp.

När man ser fram emot att sitta i soffan med en löjligt stor kopp saffransté i handen och bli gråtmild till Så mycket bättre.

Ja.

När blev man gammal? Egentligen?
Eller främst. När blev det så skönt att leva?

88 minuter.

Livet

Fredag. Visst är det nästan svårt att förstå? Duschar dagen ur kroppen, pratar med Fina Nelly, konstaterar att två meter guldfärgat band inte är lika mycket i verkligheten som det är i mitt huvud så jag kan inte göra klart dörrkransen som jag hade siktat in mig på. Så jag lyssnar på franska sånger och skruvar ihop vår nya tripodlampa som kommit med posten istället medan mannen är och späker sig i en bastu nånstans.

När jag ändå är i Martha Stewart-frenesi passar jag på att skruva ihop en lampa till, slipa lite mer på köksluckorna och hänga upp dagens Lexingtonförälskelse i vardagsrumsfönstret.

Sen tar jag ett steg tillbaka och ser på vad jag åstadkommit. Blir lite rädd för mig själv. Kommer på att jag dessutom åt en osedvanligt nyttig lunch idag bestående av sallad och smoothie vilket inte alls bådar gott för karaktären.

Bestämmer mig för att det får vara nog med Martha:ndet för idag. Beställer pizza.
Är nu 88 minuter ifrån en rykande cheddarskapelse med extra tomater.

Häpp.

Godmorgon.

Livet

Idag är jag hemma. Jag vaknade på tok för tidigt med nervositet kittlandes i magen och bestämde mig för att det var lika bra att gå upp och göra frukost. Så nu har det avnjutits pepparkaksfil med två morgontrötta salukis lindade runt oss i soffan.

Jag ska på konisering idag, det är därför jag är nervös. Konisering är en slags operation man gör när man hittat cellförändringar. Man går in och antingen hyvlar/bränner/fryser/klipper bort det som behövs. Japp, du hörde rätt. Hyvlar. I Britney.

Detta är typ allt jag vet, eftersom sjukvården är helt inkompetenta vad det gäller psykologi. Först krafsar gynekologen och skickar brev om att man hittat cellförändringar, sen får man komma och krafsa igen (fast lite värre den här gången) och om cellförändringarna inte försvunnit är de vänliga nog att skicka ännu ett brev och säga “Grattis! Du ska in på operation! Häpp”.Thats it. Och det känns liksom inte riktigt läge att googla heller, eftersom jag tror att informationen man får då är ganska… grafisk. Och då går jag ändå privat.  Och har en man som är läkare.

Så jag vet typ ingenting, mer än att jag idag ska in och bli svetsad i Britney av en man jag aldrig mött. Yey. Jag har dock blivit lovad hinkvis med droger, vilket jag kommer att ta bokstavligt. Om de tror att någon ska in och rota någonstans med en spruta utan att jag är behagligt väck på preparat så tror dom jäkligt fel.

Lovar att återkomma med en detaljerad recension av effekterna från sjukhusens ful-tjack.

1 1,069 1,070 1,071 1,072