Vilken fantastisk dag det ser ut att bli! Vaknade upp till en strålande morgon med sol som redan är stark och varm trots att klockan inte ens är nio, och har ätit frukosten ute på trappan med bara ben och slutna ögon. Och idag är det sommarfest med jobbet och det ska bli så vansinnigt kul att träffa alla samlat igen – dessutom finns det inget bättre än känslan i magen innan en sommarfest; när klänningen är framhängd och sminkbordet i en enda röra och skorna står redo med klackarna ihop.
Men nu ska jag ut och ta lite sol och klia flickorna på magen och fortsätta att vara pepp över att det är fredag.
Vissa dagar, särskilt efter perioder med mycket kreativ tankeverksamhet, är det som att tömma ett uppblåsbart baddjur på luft – jag blir stum och tung i kroppen och det känns som om när jag rör på huvudet så kommer ansiktet några sekunder efter, inget hänger riktigt ihop eller sitter fast. Idag? Idag är en sån dag. Jag är luddig i huvudet, tankarna är lika lätta att fånga som solkatter och allt jag har skrivit ner, stolpat upp och mailat iväg verkar ha tagit kvickheten i mig med sig och jag är just nu på off ett litet tag. Av, på. Det är så jag fungerar.
Gasen i botten några dagar och full av sprutande idéer – sen en eller två dagars baddjur och reflektion och påfyllnad. Då jag inte gör så mycket mer än att äta choklad och pilla med bilder jag inte hunnit med – som den på vackraste Hanna ovan – och minns saker jag inte har en aning om varför jag borde minnas. Dessa dagar eller kvällar i off-mode kommer det alltid minnesbilder eller doftspår från ingenstans; som hur jag 1997 går runt på Kicks nånstans i närheten av Riddargatan i Stockholm och doftar på Les Belles de Ricci – trots att jag redan har den hemma. Jag minns allt; till och med vad jag har på mig; en mörkbrun trench i våtdräktsliknande tyg som låter swoosh när jag rör mig. Jag minns känslan i magen just då, vad jag tänkte på, vilken väg jag sen gick ut ur butiken, förbi skyltfönster – ett format som ett valv – och bilden av mig själv som speglas tillbaka. Hur jag doftar svagt av kaffebönor och libanesiska cigaretter.
Är det inte märkligt? Ingen avgörande dag, inget himlastormande, inget omvälvande alls, men ändå plötsligt bara här i mitt medvetande femton år senare.
Det här med att vara människa, alltså. Jag upphör aldrig att förvånas.
När vi var i Turkiet hade både Malena och Petra ett par See by Chloé-pumps som jag dreglade över å det grövsta. De känns som såna man kan gå på trots att de är höga, liksom. Så väl hemma har jag surfat som en galning och höll på att tuppa av när jag snubblade över de här flerfärgade skönheterna några hundralappar billigare än överallt annars (Zalando) och det känns ju lite som ett tecken. Faktiskt. Att man nog borde investera delar av skatteåterbäringen i något så fullkomligt beständigt som ett par skor.
Och så blev det en lugn torsdag igen – inga möten och inget åkande – och allt är precis som det brukar vara. Busen krälar in i dvdskåpet, flickorna sover tungt där uppe, jag försöker planera semestern och samtidigt klura ut hur ett nyinskaffat ebayfynd egentligen är tänkt att sitta. På något sätt har jag lyckats köpa den enda klänningen i världen som är helt omöjlig att ta sig i och som ska knytas på de mest fantasifulla sätt; långt över min intelligensnivå. Dessutom har jag en stark aning om att den förmodligen kommer vara en muttgardin och alltså inte alls okej att ha på sig. Särskilt inte på morgondagens sommarfest med jobbet.
Så idag blir det bara det sköna, vanliga igen. BVC-besök, planering, mailsvarande och ett försök att lugna hjärtat som just nu går på högvarv ihop med hjärnan inför en ny spännande grej som bara vore sådär vansinnigt roligt att ro i hamn.
Ja, sådär såg jag ut i morse när jag åkte in till stan för möten och föredrag och hej baberiba. Lunchföredraget var på Nytröms Gastronomi och det var fantastiskt god mat och som jag skrev var det ett härligt gäng kvinnor som jag till och med tror hängde med i mina utsvävningar. Bara en enda av dom bloggade dessutom, Andebark som ni hittar här, och det är en nästan surrealistisk känsla att prata om bloggande med ickebloggande. Svårt att förklara.
Och Böddi pyntade upp mig såklart! Jisses vad skönt det var. Nu är jag lite karamellfärgad och sommarljus vilket kanske är svårt att se på grund av solen men det känns hur bra som helst – ser ut som om jag spenderat en avsevärd tid på stranden med att surfa och bära runt på brädor och vad man nu mer gör som surfare (batiktröjor kanske? ja, som om jag suttit på stranden och sålt egengjorda batiktröjor i två månader). Och naglarna blev nya också, så nu känner jag mig helrenoverad igen.
Men nu har jag äntligen fått rätt på grillkolen och ska sätta igång med Hickorykyckling – så nu tar jag minsann kväll.
