20 – Ett annat ögonblick.

Livet

Som dagarna innan vi skulle gifta oss; vi hade tagit veckan ledigt och åkt upp till västkusten för att hinna göra oss klara. Det var sensommar och alla klipporna var varma och havet var så salt att mina ben fick vita streck när de torkat efter de tillfällena jag vågade doppa dom. Jag hade hjärtat i halsgropen och handen i mannens hela tiden, på dagarna låg vi på klipporna och på kvällarna satt vi på altanen hos pappa och såg ut över vågorna och åt himmelsk mat och drack vin och kände hur huden sved av solen.

Några dagar regnade vi inne, kuling skakade väggarna och vi satt hukande vid köksbordet och åt fisksoppa med saffran och tände ljus överallt och slog vad om huruvida det skulle hinna lugna ner sig till lördagen eller inte. Men det gjorde det, efter varje stormby låg doften av tång tung bland smågatorna och vi tog promenader och plockade uppspolade snäckor och badade i duggregnet som dröjde sig kvar.

Och så kom följet; alla de människor jag älskar på en och samma gång och jag fick hindra hjärtat från att göra frivolter när vi hämtade dom på stationen. Alla pratade i munnen på varann och skrattade och det röktes och öppnades roséflaskor och jag har nog aldrig känt mig så fjäderlätt som då.

Dagen efter hyrde vi en fiskebåt av en butter bohusfiskare som muttrade och körde oss ut mellan holmarna där vi spenderade timmar med att dra upp makrill och skratta ännu mer åt stackars Micke som satt sjösjuk på däck och hängde med huvudet tills han fick vittra en krabb-bur och blev lycklig igen. Vi tittade på sälar och försökte fånga haj och dieselmotorn på båten lät dunkdunkdunk mot våra fötter och till och med den sura fiskegubben tinade upp och pekade ut tinor åt Nelly och lovade Svåra Lena att försöka hitta henne en karl i galonbyxor.

De där dagarna med havet så nära inpå och med den där glädjen överallt; det är några av de vackraste ögonblick jag har.

Att fortfarande vara ledig.

Livet

Det är måndag förmiddag och istället för att sitta vid mitt skrivbord på jobbet och svära åt excel och ringa långa samtal, så har jag nyss vaknat här hemma med en saluki-nos under örat, snö fallande utanför och en brinnande brasa i vardagsrummet.

Vad gör man med en ledig måndag? Jag hade tänkt dra på mig lager av kläder och promenera längs havet igen, sen ska jag ge mig i kast med det där lapptäcket som jag har fått för mig att jag ska sy klart om det så är det sista jag gör. Och så ska jag ta emot en rörmockare som ska komma hit och ta reda på varför Svåra Lenas vatten fryser. Men först; en tallrik mango, en skål vaniljyoghurt och en filt.

19 – Detta ångrar jag.

Livet

Det här är min mormor. Hon är den kvinna i världen jag respekterar mest – det finns ingenting eller ingen som henne. Hon är 90 år, 90! och från det att jag var liten har hon varit min klippa och min sköld och min hamn. När jag växte upp fanns hon alltid där och doftade bullar och tog med mig på resor till solen där hon sköt runt på mig på en luftmadrass eller åkte vattenrutschkana trots att hon egentligen var för gammal, och hon gjorde det för att hon älskade mig villkorslöst och utan slut. Och jag henne.

Helg efter helg spenderade jag i hennes lägenhet med att sitta i skinnfåtöljen och äta bananer med glass och titta på det enorma videobiblioteket och hon satt bredvid mig och skrockade och läste tidningen, och om jag ville öppnade hon garderoben och lät mig klä ut mig i alla hennes vackra femtiotalsklänningar och stapla runt i hennes skor tills jag var så trött att jag somnade i soffan.

När jag blev äldre fanns hon fortfarande där, hon visste alltid, alltid när något var fel och det fanns ingen som kunde lugna mig eller trösta mig som hon. Och oavsett hur gammal hon än blev – sjuttiofem, åttio, åttiofem så promenerade hon en mil om dagen och höll på med sina aktier och var lika klar i huvudet som en 20-åring. Ju äldre hon blev desto mer såg jag att hon blev kortare och mindre och bräckligare, och desto mer mån blev jag att röra vid henne och krama henne och säga jag älskar dig mormor trots att hon bara viftade bort det med handen och mumlade något jag inte hörde. Men även om hon åldrades var hon alltid densamma och jag trodde någonstans att hon skulle gå bort hux flux en dag i sömnen när man minst anade det. Så blev det inte.

Det gick så fort. Vad kan det ha varit? En månad? Sen glömde hon namn och maten på spisen och kastade sin deklaration i soptunnan. Min älskade mormor som kunde räkna snabbare i huvudet än en miniräknare kunde helt plötsligt inte komma ihåg hur länge hon bott i sin lägenhet och pratade om människor som funnits för femtio år sen. Tillslut gick det inte att ha henne hemma längre. Hon, som klarat sig själv i 90 år och som skulle gå bort i lägenheten hon bott i de senaste fyrtiofem åren, glömde maten på spisen en gång för mycket och hon var tvungen att flyttas in på hem – där det fanns någon som kunde ha koll på henne och hjälpa henne med det hon behövde.

Vad det är jag ångrar? Inte att vi satte henne på hem, för det var nödvändigt. Nej. Vad jag ångrar varje dag

varje dag!

är det faktum att jag inte har besökt henne sen dess. Det är så det är. Jag har inte kunnat. Eller nej; jag har inte vågat. I trettio år har hon varit min klippa, den jag alltid kunnat vända mig till, och jag har en bild av henne som jag så desperat försöker ha kvar. Att se henne på ett hem och märka att hon inte är samma som hon alltid varit – det är så obeskrivligt svårt. Jag vill inte byta bilden jag har kvar av henne med det här nya, annorlunda. Det är min minnesegoism och min feghet, inget annat.

Och det ångrar jag. Varje dag.

Att ha saxfingrar.

Livet

Okej. Tanken på ett lapptäcke till en dubbelsäng var mycket roligare just i tanken. Att sitta och klippa hundratals fyrkanter – not so much. Min tumme är två gånger större än den brukar efter de senaste timmarnas klippande och min ländrygg protesterar vilt, men nu börjar jag snart bli klar med själva grundarbetet iallafall. Sen ska dessa klippas i trekanter och sys ihop och sys ihop igen. Ja, ni fattar.

Snart får jag åtminstone ge mig i kast med fröken AEG. Så snart jag har klurat ut hur man får dit tråden.

1 1,069 1,070 1,071 1,072 1,073 1,085