keps//h&m, solglasögon//rayb-an, tröja//lauren moshi, väst//svea, jeans//vrålgamla h&m, skor//divided hm

 

Alltså, jo.

Det var ganska trögt att komma upp idag också.

Det är det där universala med måndagar – det spelar ingen roll hur mycket vila man har fått under helgen; man är fortfarande och alltid lika seg i rörelserna när det är måndagsmorgon och klockan ringer.

Bilden ovan är inte från idag utan från igår när jag var ute och fotade Banditen i friska vindar nere vid havet. Jag älskar verkligen att bo så nära miljöer som den här; det finns något instängt i stan som jag aldrig riktigt lärt mig tycka om och som inte passar min rastlöshet. Jag vet att jag brukade säga att det kändes onaturligt att aldrig kunna blicka längre än 30 meter innan man såg en husvägg och det är fortfarande så. Jag behöver vidderna, eller iallafall det obebyggda, för att få lugn.

Men var var vi nånstans? Jo just det – måndag.

Dags att ta sig an den, kanske.

 

 

 

Vilken fantastisk söndag det har varit!

Solen har legat varm över huset och vinden har varit snäll på framsidan; och vi har suttit ute mest hela dagen och ätit praliner och druckit saft och tittat på när flickorna jagat varann runt trädgårdspumpen. Jag har dukat med starka färger (älskar picknick-prylarna från Rice – man blir glad långt in i själen) och fått smörja näsan för att inte bli bränd, och efter lunch kom Fru Sederblad och Banditen förbi och hämtade upp mig och så körde vi ut till ingenstans och fotograferade.

Jag hade fått en fix idé igår om hur jag ville fota Banditen, nämligen, och eftersom de är världens bästa tjejer ställde dom upp. Hoppas kunna visa lite bilder sen! Hon är vacker så man dör, den där Banditen. Den saken är säker.

 

 

(Brickan med det vackra mönstret är en Tine K, och jag vet att Annelie på Inreda.com har lagt undan ett par till lägre pris åt mina läsare här om ni är nyfikna på den).

Men idag har jag alltså verkligen fått ladda batterierna – både med familjetid och sol och någon timmes kreativitet där jag stått ute på ett fält och ropat åt Banditen för att höras i vinden, och nu har jag stelfrusna fingrar men är full av energi, och där ute väntar grillen på att bli lagom varm för lax och solen dröjer sig fortfarande kvar över gräsmattan.

Det är så bra för insidan, sånthär, som söndagar med värme och vänner och en hel familj som grillar lax med dörren öppen in till köket.

 

 

 

Igår var vi på ett lekland här i stan för första gången.

J-i-s-s-e-s.

Snacka om att vara slut som artist efter. Man är ju inte direkt van i vuxen ålder med att kräla över skumgummikuddar och plöja bollhav och åka (väldigt höga) rutschkanor och gå hukad i små vindlande gångar och få kuddklossar i skallen. Det var ju som värsta träningspasset! Jag var helt svettig och flåsade bakom Busen och sa ska du inte vila lite med mamma nu? va? nu vilar vi lite men han hade ju the time of his life och tänkte inte alls vila.

Och det är ju just den där, lyckan i honom, som gör att man skulle kunna vara där i åtta timmar om han så ville. Bara för att få höra det där porlande, innerliga skrattet när man jagar honom uppför ett kuddberg eller har honom i famnen på väg ner från en tigerrandig dödsmaskin.

 

jeans//please, tröja//just female, armband//lindex

 

Det absolut roligaste var såklart studsmattorna.

Det minns jag själv; det där kiknande, hisnande i kroppen när man var liten och fick sitta vid en vuxens fötter när de hoppade studsmatta på Tosselilla Sommarland. Det är en av de där starka minnena jag själv har som barn och som jag vill ge honom; studsmattekänslan, ponnyridning, vaska guld på high chaparall, smaken av egengrillad korv på pinne, känslan av fingrarna i pälsen på ett lamm, krabbfiske, kluckandet på botten av en plast-eka och att gå genom rapsfält så höga att man försvinner i ett hav av gult.

Men iallafall. Igår var det lekland och rutschkanor och hans små ben som trummade ivrigt över golvet, och idag är jag leklandsbakis –

men oj vad det är värt det.