Jag lyckades inte riktigt lika bra med att sova bort förkylningen inatt.

Vaknar genomtäppt och vimmelkantig på värmedynan och konstaterar att det dessutom regnar ute. Regnar. Inte stora, vita flingor utan grått industriregn som kommer i sidled och gör samma ljud på rutan som vattenkokare gör strax innan tévattnet är färdigt.

Bhä.

 

 

 

 

Så jag gör det bästa av det. Tänder husets samtliga ljus, fyller koppen jag fått av Svåra Lena med mintchokladsté och slår läger vid matsalsbordet med min Mac och med busen i knäet. Äter polkagrisar och mumlar surt medan mannen är världens finaste och tänder brasa och ger alvedon i en kupad handflata och stryker mig över pannan.

 

 

Vackraste ljusstaken från Nordal som varit slut i hundra år kom äntligen restad från Modesto igår och den i kombination med alvedon, buse och mintchokladsté hjälper till att lägga ett stearinljusmjukt skimmer över den här dagens muttrande och nysande. Och polkagrisar är ju förbaskat gott! Särskilt när man äter så många att man blir sträv om tungan och doftar rengöring.

Den här dagen går åt att kurera mig. Och att fundera på nyår. Vart bör man fira nyår? Kom gärna med tips på mysiga ställen, inte för långt bort från Skåne.

 

 

kavaj/h&m, skjorta/h&m, skor/blundstone, jeans/please

Och så har man varit i Stockholm tur och retur! Yay.

Jag flög ju upp i morse för att vara med på en workshop som Swedbank och Mastercard anordnat på Joann Tan Studio, där jag skulle slå in paket och lära mig ett och annat. Ser ni att jag har klippt mig förresten? Kapade mer än en decimeter i förrgår och det är fantastiskt skönt.

Men iallafall.

 

 

 

Vackraste Frida var där och hon är nog det finaste preggo man kan hitta. Och så var Petra med, och en himla massa unga och coola tjejer som jobbade där och hade fräsiga glasögon och var svintrevliga och såg ut som supermodeller hela bunten. Jo, det är sant. Och så fick vi en liten genomgång om vad Joann Tan Studio håller på med egentligen och både jag och Petra ville börja jobba där typ på momangen. När de fick se mina alster var det nog inte så aktuellt längre.

 

 

Jamen där är vi ju! Som vanligt garvar jag läppen av mig, förmodligen för att Petra gjorde partytricks med en sax och för att Frida försökte skyla sig med ett paket.

 

 

Sånthär gör dom där! Ansikten av ballonger. Hur coolt som helst.

Men! Det var dags för presentinslagning.

 

 

 

Jag slog in jättefula paket till mina vinnare (förlåt). Jag fick nog rampfeber eller nåt. Oavsett så var det inte vackert, men grattis Katta, Louise, Susanne Klaesén, Therese och Mona Helena! Ni vann deras citattävling och får snart ett mail med hur ni kommer få er present. Som jag har slagit in.

 

 

Petra hade mer snurr på grejerna, helt klart.

 

 

Och sen kom Linn också, och var tokvacker och slog in smällkarameller. Det är inte klokt vad trevliga och snygga och drivna tjejer det finns i bloggvärlden!

Och sen åkte jag hem och blev superförsenad men har iallafall landat i soffan nu och ätit mackor och snörvlat lite av förkylning och pratat med mannen om hur dagen varit.

 

 

Tydligen hade dom haft det hur bra som helst hemma, med en buse som går mer och mer och som envisas med att bära med sig saker när han går – som bilen (man måste älska Lamaze) och böcker och golvmoppen, och jag fnissar förtjust när jag får höra hur han jagat Tant genom rummen och pekat pappa på polisongerna.

Japp. En dag tur- och retur till Stockholm, och en himla massa skratt på vägen.

 

 

 

Jag fick prova att griljera en rapsskinka från Scan precis hur jag ville.

Och vad är mer jul än julskinka, liksom? För mig är det så vansinnigt förknippat med julkänsla eftersom att griljera julskinkan i princip var det enda ”juliga” min mamma gjorde i matväg till våra julbord där hemma. Vi har alltid varit lite flummiga på julaftnarna annars; ätit wookat ett år och fantastiska amerikanska pannkakor ett annat – mest för att alla vid den tjugofjärde hade ätit sisådär 10 julbord redan och var sådär sugna på ännu ett. Men julskinka, det hade vi! Minsann.

Jag hade däremot aldrig någonsin griljerat en skinka förut, så jag var först lite rådvill. Lyfte på den, läste på förpackningen, kliade mig på hakan. Började googla en massa recept och kom fram till att det nog inte var så avancerat ändå.

Jag valde ut ingredienser:

 

 

Whisky, clementiner och apelsiner, senap och ägg. Till att börja med. Och pepparkakor! Tyckte det kändes som en lyckad kombination.

 

 

Jag utgick från ett recept från Årets Kock och sen ändrade jag det lite.

Här kommer det:

(för ca 1,5 kg skinka)

Zesten från en apelsin och en clementin (skalet alltså)
2 tsk whisky
1 äggula
1 msk honung
2 msk senap, söt och stark
2 st pepparkakor
½ tsk grovmalen svartpeppar
2 tsk chiliflingor
2-3 msk ströbröd

 

 

Gör så här:

Rör ihop zest och whisky, pressa lite med en sked så att smakerna går in i varandra. Tillsätt äggula, honung, chili och svartpeppar – blanda väl. Krossa pepparkakorna och rör i tillsammans med senap.

Pensla blandningen på skinkan, på med ströbrödet och griljera 10-20 minuter till fin färg. Låt svalna ordentligt.

Klart!

Blev riktigt smarrigt faktiskt, särskilt med lite chilihetta mot pepparkakan. Och så fick jag griljera min första julskinka! Inte illa alls.

Detta inlägg var i samarbete med Scan som var vinnare i Chark-SM 2012. Scans Julskinka av Svensk Rapsgris blev Svensk Mästare i julskinkeklassen (läs mer om det här) och är Scans senaste nyhet. Missa inte deras facebookjulkalender här för en himla massa goda tips och tävlingar!

 

 

 

Jomen jag lyckades! Jag sov bort det hela. Eller sköt upp det. Oavsett så är jag mycket piggare idag och ska alldeles strax till flygplatsen för en lite tur-och-retur-tripp till Stockholm såhär på fredagsmorgonen, och jag hoppas att huvudstaden kommer att bjuda på både inspiration, skratt och kramar. Och snö? Jag hoppas på snö.

Men nu måste jag banne mig klä på mig och få ner den där luggen som gör Kakaduan på mig idag.

Ses ikväll igen! Finaste ni.

 

 

 

 

 

Herrejävlar vad sjuk jag är.

Eller inte ännu, men snart. Än så länge är jag bara precis vid kanten ni vet, när det kittlar i kroppen så fort man skrattar och när det frusna börjar krypa fram från bröstkorgstrakten nånstans och sakta sprida sig – som när man lyfter på en filt och släpper in den kalla luften utifrån, den som får huden att knottra sig och nästan svida. Men jag har inte tid att vara sjuk, absolut inte. Imorgon ska jag flyga till Stockholm och slå in paket och träffa Petra och Frida och ha allmän dödsångest på planet (efter den senaste vansinnesflygningen) och en himla massa andra saker. Tack och lov har jag en förmåga att kunna sova bort många såna här attacker.

Så jag motar bort bacillerna. Med tankekraft och med ett köksbord fullt av de vackraste saker man kan tänka sig; som ljus och porslin från Reunion Home som ska arrangeras och fotograferas i helgen, och hyacinten som Mästerblomman skickat och som jag blir alldeles julig av bara jag ser. Såna saker. Och vetskapen om att det snart vankas surdegsbröd med Grevé och Cantadou och att jag kan lägga mig raklång i soffan och med dramatiska gester deklarera att jag är så sjuk, sååå sjuk trots att det egentligen inte alls har brutit ut.

Jo, det kan funka. Jag känner det. Doftljus, Cantadou och så lite Dumle på toppen.

Imorgon är jag friskare än friskus.