Så, då var man tillbaka på flygplatsen igen och väntar på att kunna boarda. Det är ganska okey det där med att vänta på flyg; jag har drivor av mail att besvara och saker att planera och i väskan håller en påse sura bilar mig sällskap på det bästa sätt som finns, och en timme bort med flyg väntar en lockig och tre hundar på att jag ska komma hem och slänga mig i soffan. Och när man är efterlängtad är det alltid extra skönt att komma hem. Oavsett.
Jag var tokrädd för att flyga en gång i tiden, visste ni det? Det kom över en natt mer eller mindre och plötsligt gav mig flyg världens panikångest och jag vägrade att ens närma mig ett. Från att ha flugit kors och tvärs blev jag plötsligt väldigt anti och flög inte på många år; säkert fyra. Hur jag kom över det? Jag försökte med kurser för flygrädda och lugnande och allt möjligt men det enda som på riktigt hjälpte var att jag bestämde mig. Jag kunde inte ha något som begränsade mig så mycket. Jag ville kunna resa och framförallt så ville jag inte vara den typen av person som lät något påverka mig så. Så jag gav mig tusan på att jag skulle göra det, mumlade vad är det värsta som kan hända? gång på gång och kom på att det värsta även det var sånt jag kunde hantera. Och så gjorde jag det bara. Det var som att sluta röka – jag ville inte låta något ha kontrollen över mig så jag slutade. Och det var tufft och jävligt och hemskt absolut –
men. det. hände. ingenting.
Ingenting. Inget mer än ångest och det kan man faktiskt överleva, det är vidrigt i några minuter sen svallar det av. Och ju mer jag utsatte mig för det desto mer lärde jag hjärnan att det inte var något farligt, på samma sätt som jag tidigare styrkt hjärnan i att det var farligt genom att undvika det. Och nu flyger jag igen, själv. Inte så att jag älskar det, men jag kan koppla av och jag kan göra det och framförallt – det begränsar mig inte. Och jag röker inte. Och jag gör inte en himla massa annat trams som jag hållt på med.
Alla, och jag menar alla, har möjligheten att ta makt över så mycket mer än vi någonsin ger oss själva cred för. Glöm aldrig det. Det går.
Tack det kändes som det var skrivet till mej. Jag har haft ångest över att flyga i så många år men nu bara bestämde jag mej att det här klarar jag av.Vill ju så gärna se lite av världen.
du har så rett… noen ganger må man bare face frykten og gjøre akkurat det man er mest redd for….
Precis så är det för mig också. Jag åt stesolid (för många, fler än jag fick ta per gång) och reste mig över dem och var superrädd iaf. Jag skakade så hela 3-raden var påverkad. Men jag gjorde det. Dock, Emma, är jag helt hysteriskt rädd ff. Jag funderar på flygrädslekurs för jag tycker att jag är helt j-a korkad om jag flyger igen när jag trots massor av piller ändå är rädd så jag hoppar. Där befinner jag mig, och ja, jag missar massor men tåget till Rom i sommar är något jag funderar på!
Puh, där skrev jag av mig…..
Kram
Så bra att du skriver om en sån här grej……det är så skönt att höra att man inte är ensam om sina hjärn spöken……och just hur du kom över det,jag tror också att vi någonstans bara MÅSTE ta ett beslut……
Kramar till dig/er
Det måste vara hemskt att vara i behov av något så mycket att man styrs av det. Eller styras av en rädsla… Det är väl precis så det går till om man har en fobi – att man konfronteras med det som skrämmer?!
Härligt att vara på hemväg 🙂
jag.flyger.INTE.längre…
(och då har jag xxx-antal timmar kognitivterapi i bagaget för min panikångest och mina kontrollissues – plus att min man är f.d stridspilot och kan landa planet om piloten blir sjuk – och han förklarar om och om och om igen att det är mycket farligare att åka bil…)
vad hjälper det? jag kan ju inte stiga av när jag väl sitter där…?!
men, en dag kommer jag att befinna mig där igen, i flygplanet, det VET jag. jag har bara inte bestämt mig än…
Jag var också flygrädd. Jag fick äta piller. Men efter ett antal flygresor där jag, tack vare pillren, slapp vara rädd, så har jag nu kommit över det.
Du är så klok! jag jobbar oxå jättemycket på mina rädslor, men ibland så blir dom min fånge. Min issue är döden. Ibland blir jag så rädd så jag inte ens vågar tänka på döden. Jobbigt!
Jag kanske har en himla tur, eller så är det något annat men jag vet ju att jag överlever, det är ganska skönt att leva med den övertygelsen.
Ingen ångest, inget hjärtekross eller något annat kommer ha ihjäl mig. Jobbigt som fan, jajemän, men jag dör inte. 🙂
Så bra skrivet. Ibland är det så rätt att våga möta sina rädslor och märka att man klarar det, man dör inte även om det kan vara sjukt obehagligt. Sen släpper det….
kram!
SÅ SANT!
Så befriande att läsa att andra delar samma farhågor och brottas med liknande. Jag har alltid varit livrädd för att flyga men så har det gått jätte bra fem gångerna av sex som jag flugit under mitt liv, och vad minns jag jo….den där sista gången där jag mådde så dåligt så att jag på Kastrups landningbana precis när planet sakta rullad in på sin plats slet av mig bältet och fick alla andra att titta på mig som en terrorist varpå en dansk sa till mig att jag var tvungen till sitta kvar varpå jag i panik sa jag måååååste på toaletten och var beredd på brotta ner honom för komma förbi 😉 och väl på toaletten höll jag på svimma. Fy fasiken! Antagligen för att jag var nervös, vi flög på natten, jag hade ätit och druckit dåligt under dagen och solat och det var dåligt tryck i kaminen, allt det där vet man men ändå så inbillar man sig att det är såååå farligt att flyga. Jädra hjärnspöken!
Jag har alltid ställt mej undrande till alla dessa hjälp-mej kurser. Jag tror det är som du säger, man måste bestämma sej. Men sen måste man kunna stå fast vid det! Vad är det som gör att vissa klarar att stå kvar vid ett beslut, medans andra vacklar för evigt?