Leo var ute, Nelly var rödgråten och mannen var matt. Själv låg jag i sjukhussängen som någon form av svettig tumlare som man skjutit med bedövningspil, klätt in i en sjukhussärk och sen dumpat i förlossningsrummet.
Jag. Var. Så. Jävla. Trött.
När dom la upp Leo på bröstet på mig sa jag mest bara hum hum oj oj oj och försökte fokusera honom med blicken, men jag var så drogpåverkad och utmattad att jag inte satte mig upp med vind i håret och brast ut i Celine Dion-låtar om vi säger så, utan jag fortsatte att humma och titta på honom och följa den lilla näsan med pekfingret – det var ungefär vad jag klarade av just då. Barnmorskorna hade däremot kommit in i andra andningen och tyckte att det var läge att både få ut moderkakan och plocka fram syskrinet. Nu måste du krysta, känner du en krystvärk? sa den ene och petade mig i magen med handen och jag fattade inte alls vad hon pratade om för jag hade minsann krystat vad fan jag skulle och planerade inte att göra om det på åh låt oss säga sisådär tio år. Nu skulle jag sova.
Men nähäpp, moderkakan skulle ut och det gick tydligen inte alls för sig att bara junka ut den i navelsträngen som jag föreslog utan det var bara att ge sig på det igen, så jag krystade lite halvhjärtat tills de fick ut vad de letade efter och de blev väldigt exalterade och visade upp den för Nelly som om det var nån slags road kill de hittat på vägen till jobbet och var mäkta stolta över. Själv kunde jag inte bry mig mindre, jag ville bara ha ut alla ur rummet så att jag kunde få sova. Men då var det dags för det där syskrinet och tydligen var det praoen som skulle få äran att tråckla ihop mig.
Alltså.
Man kan ju nånstans tycka att man själv skulle få bli delaktig i det beslutet. Lite sådär som hej, det här xx, det var henne du skrek håll käften åt alldeles nyss som du kanske minns? nej nej inte be om ursäkt det gör ingenting alls, det är sånt som händer. men iallafall – hon är barnmorskestuderande förstår du och det vore jättesnällt om hon kunde få sy ihop dig så att hon får lite övning, ja alltså du behöver inte vara orolig – hon har gått på tillskärarakademin nån gång på 90-talet och innan idag i fikarummet knåpade hon ihop en liten tavla helt i korsstygn föreställande gråtande cockerspanielvalpar och den var så tjusig så, så du kan vara helt lugn. Så vad säger du? Är det taget?
Lite så, liksom.
Men nej nej. Här få man ligga och streta med ögonen i kors av trötthet och med en silkesapa i famnen och få världens surprise när man märker att det visst är praoen som ska sätta stygnen och att praoen inte har den blekaste om hur man gör. Och man får reda på det genom att de helt enkelt sätter igång att föra världens dialog ovanför för ens huvud (nåja, om man ska vara petig så var det ju rent tekniskt i själva huvudet de förde en dialog över utan nåt helt annat – men ni fattar vad jag menar).
Prao med bedövningsspruta i handen: Jaha…. Ja. Nej. Jag vet inte….
Barnmorskan: Jo sätt bedövningen nu.
Prao: Jaha…. Mhm… Få se nu… Här?
Barnmorskan: Nej nej, lite mer ditåt.
Prao: Här?
Barnmorskan: Ja kanske det ja. Prova där.
Prao: Okej….
Jag: Aj?
Barnmorskan (kikar bara upp mellan benen som nån slags grott-troll i särk): Ja ja nu kan det göra lite ont ja, vi sätter bedövningen förstår du.
Jag: Jaha?
Barnmorskan: Ja det går så bra så vi är snart klara.
Jag: Jahaaa?
Barnmorskan (till praoen igen): Ja fortsätt du. Nu kan du ta fram nålen.
Prao med nål och tråd i handen: Hm… Hur ska man…? Är det…? Nej.
Barnmorskan: Du har väl gjort detta förr?
Prao: Hm… Alltså ja… Jag har ju? … Nej.
Nej?! Vadå nej?! Där låg jag i min dimma och funderade på att dra ihop benen som en häcksax men jag var så galet jäkla trött och så fruktansvärt less på människorna att jag liksom bara hoppades att det skulle vara över snart och försökte intala mig själv om att om jag hade riktig jävla tur kanske hon skulle göra mig till en sextonåring igen, free of charge liksom. Så jag resignerade.
Barnmorskan: Nähä. Nä nä. Men den där ska dit. På ett ungefär.
Prao: Hit?
Barnmorskan: Nä, inte riktigt utan mer… Dit.
Prao: ….?
Barnmorskan: Nä.
Prao: ….?
Barnmorskan: Nä.
Prao: …?
Barnmorskan: Okej då. Dit går bra.
Prao: Och denna?
Barnmorskan: Ungefär så ja.
Jag: AJ?
Barnmorskan: Ojdå. Kändes det?
Jag: Ja? Som fan?
Barnmorskan: Jaha. Då hade vi visst missat lite bedövning där ja. Men det gör inget, det går fort det här.
Jag: Fort? Ska ni sy mig i vajajnan utan bedövning?
Barnmorskan: Ja ja, ett stick bara.
Jag: Alltså.. Nej?
Barnmorskan: Jo, jo. Ett stick med sprutan är ju lika illa som ett stick med nålen förstår du. Vänd mot praoen fortsätter hon sen: Ja, sy nu.
Och ja. Så kom det sig alltså att Nelly fick min moderkaka uppfläkt i fejan, att jag fick sex stygn satta av en praoelev (som bevisligen inte gått på tillskärarakademin) och silkesapan fick en mamma som likt Mac Gyver tog stygnen utan bedövning.
(Och nej. Jag blev nog inte sexton igen. Det bjöd dom minsann inte på).
Aoootchh, säger jag bara!
Var är de gamla beprövade barnmorskorna när man behöver dem som mest!!!!
Kram Anna
Lät riktit spännande dedär 😡 kanske tur du int lär visa bild på resultatet;) – ja ja menade altså ditt broderi:p
Är man utelämnad eller?!
En PRAO som syr; HJÄÄÄLP!
Är du nöjd med ”detihopsyddadärnere”?
”oj har inte bedövningen tagit, men vi är snart klara” !!
Jaa inte är d klart bara för ungen ploppat ut inte…
Herre min get, jag hade svimmat! Du är bra tuff du!
Ja, jo… vad jag känner igen mig..hade iof ingen prao men det där med att man bara vill vara ifred ”därnere”, det sista man vill är att krysta mer eller bli sydd…
Ruggiga minnen den där timmen efter.. MEN nu är det ju över 🙂
Nån gång ska väl praoen också lära sig, men man kan ju tycka att första gången de ska provsy kan de väl kanske ta någon som.. redan blivit tråcklad i? Typ nån 6-barnsmamma som är coollugn och vet vad fan som hända skall. Ha en fin torsdag!
Kramar
Men herregud! Så där får det ju bara inte gå till! Hade jag varit som dig Emma så hade jag skrivit ett brev till förlossningschefen och berättat vad som hänt (eller bett chefen läsa din blogg *fniss*) för så här får dom inte göra.
Jag kan sätta hur mycket som helst på att din hemska skräcködla till barnmorska är samma barnmorska som kom in och kollade stygnen som min barnmorska hade satt. Alltså den där häxan som kom in, hon visst nog inte vad lätt på handen betyder. Det var den mest hårdhänta barnmorska jag har haft oturen att träffa. Jag var nyförlöst och hon gick på och kände inuti mig som om hon slet ut inälver ur en kyckling. Fiiii faaaan vad ont det gjorde. Jag tror nästan det gjorde mer ont än när Vincent kom ut för då hade jag ju lustgasen som funkade för mig. Vilken häxa! *ryser*
Reklamen ligger mycket bättre nu.
Kram
Gah! Vilken start på morgonen jag fick, du är ju underbar! 🙂
Ja vad säger man.. jag blev inte heller så imponerad av ”skickligheten” under mina förlossningar, det var många yra höns som skulle hållit sig till att hämta saft. Tyvärr! Tror jag hade en förfinad bild framför mig att de som skulle hjälpa mig ut med mitt barn (vilket man tycker är det viktigaste i hela världen) var övernaturliga robotar som aldrig gjorde ett fel.
Tur nog var jag tillräckligt hög på lustgas de timmarna och man fick ett underbarn med sig hem. Ha en fin dag! / Helena
Aj som fan. Jag tror jag hade tur som var sövd när jag blev sydd! 🙂
Hrmf…vad ska man säga?! Hatar verkligen när folk pratar om sånt som man egentlingen inte borde höra.
När jag fick min första dotter så blev de tvungen att använda sugklocka.
Då måste de klippa lite i vajajnan…huuuu. Bedövning fick jag med det kändes ändå.
Men samma sak hände nästan här, läkaren som klipper står och tar i för kung och fosterland med saxen och muttrar -Herregud, har vi ingen vassare sax. Det var en väääldans slö sax det här. Hade hon fortsatt lite till hade hon fått en fot i pannan – jag lovar, ha ha.
Men som tur är så glömmer man det hemska ganska snabbt och kan skratta åt eländet istället. 🙂
Kramar Jeanette
Jag tänker aldrig föda barn säger jag bara. (Tur att jag har 2 som kommit till världen med snitt.) Mitt sista snitt sydde också någon oerfaren som fick råd om hur hon skulle sy vartefter. Det blev ganska bra ändå tycker jag. Ett stygn missade hon och klåpade med men .. ja, det är inte så farligt. Jag tänker ju liksom inte använda det hålet igen om man säger så. 😉
Aj! Man lär ju vara någorlunda trasig där nere efter att ha tryckt ut en silkesapa så jag kan tänka mig att det sved extra jävla mycket med en nål och tråd direkt efter … utan bedövning… du är en hjältinna!
Okej, man förstår ju att de där praosarna måste få öva nån gång, men på nån som just gått igenom en förlossning känns det lite önödigt! Kanske resonerar de så att kvinnan ändå gjort det värsta tänkbara, några felsatta stygn utan bedövning är inte hela världen… Fast jag håller inte med… Man borde istället behandlas med största respekt och silkesvantar direkt efter, man är rätt öm om man säger så. Nu hoppas jag bara att jag 1. Slipper sys (osannolikt), 2. Slipper sys av en pro. 3. Får ha lustgas när jag sys. 4. Bara behöver sys liiite. 5. Att det inte dröjer allt för många dagar till innan det är dags att sys… 😉
Men AJ, varför gjorde som så för?
Vad hemskt, jag hade nog dött med tanke på hur nålrädd jag är!!!
Varför sprejade dom inte med bedövning? Det har dom gjort på mig alla tre gångerna.
Hahaha när jag fick min första 20 år gammal och inte alls så kaxig som jag verkade drog dom oxå ut den där moderkakan och fick för sig att dom skulle visa upp den som världens konst. Dom ryckte och slet i den och propagerade starkt att jag skulle kolla. ALDRIG i livet, men jag tvingade min stackars kompis Ina att studera den noga och ta massor av kort, what a friend!!
Usch, stackars du, känner igen det, efter första förlossning blev jag sydd av en läkarstudent som i början ropade efter hjälp, men det gjorde jag efter första stygnet!
Herregud! Vad man blir utsatt för!
Som tur är det över!
PS: Så söt Leo är! ♥
Oj! Låter som att den upplevelsen kunde blivit liite mindre otrevlig…
Jag födde min son i Malmö (vi bodde då på gångavstånd från förlossningen), hade en riktigt lång och jobbig förlossning (tolv personalskifte på förlossn) men ändå en övervägande positiv upplevelse (förutom all smärta osv så klart). Överväger denna gång (beräknat i Mars) att föda i Lund. Men efter din berättelse så är jag lite avskräckt och nu känns det nog som att det blir Malmö denna gång också. Där var det proffsigt hanterat hela vägen och jag kände mig trygg i deras händer (kanske hade jag en väldig tur och bra tajming just då?) och det var en helt otrolig barnmorska som till slut förlöste vår lille prins! Det var aldrig någon under alla de 12 skiften av personal vi fick träffa, som någon gång pratade över huvudet på mig (utom möjligtvis nån enstaka då jag var helt inne i dimman och de fick bättre svar från min man som sen nådde fram till mig… ;-))
Men i övrigt, du skriver så härligt målande och humoristiskt och det är en fröjd att följa din blogg och att få se alla mysiga bilder på din goe lille son!!
Kram Matina
Jag hade tre underbara barnmorskelag, så jag skulle helt klart rekommendera Lund! Jag hade lite otur på slutet bara.
Kram
Ja, härrgud vilket bisarr situation det är det där. När jag väl fått ut min lilla knodd brydde jag mig inte om något annat. Inte att de sa att jag kanske skulle åka till operation och få min sfinkter ihopsydd, inte att det var 1 barnmorska, 1 student, en uska, en läkare och en läkarstudent som pillade mig i rumpan och rynkade ögonbrynen. Dock fick jag bedövning – efter att de klippt i mig.
Hur kommer du ihåg allt? Jag tror det antigen var traumat eller lustgasen eller båda som gjorde att jag fick en minneslucka à la 3 vinare. Jag och min man satt och försökte pussla ihop allt under de första veckorna, men tyvärr finns det massa glapp.
Hihi, du är underbar! 😉 Förstår att det måste ha varit riktigt jobbigt, sys utan bedövning är inte ok… Men dessvärre måste väl barnmorskestudenterna få öva (precis som läkarstudenterna), annars finns det ju ingen som kan längre om 10 år… 😉 Fast just när man ligger där och precis fött barn kanske man inte är så sugen på att ”bli övad på”! Det blev säkert superbra, kanske ett julmotiv i korsstygn, hihi!
Aäehh, fy f-n! Är väl allt jag kan säga. Trots att man känner igen sig i många lägen så var detta nog höjden.
Vi blev bortglömda på BB, Mölndal Gtbrg, med första barnet och när vi efter fyra timmar frågade om vi kunde få en säng hade de mage och fråga- Vilka är ni och vart kommer ni ifrån?! (som om vi hade fött barn på gatan gått upp till BB och tänkt snika åt oss en säng några dagar…) Inte en ursäkt eller något liknande. Och då var vår sal ändå mittemot expeditionen. Tacka vettja BB Stockholm.
Ha en skön dag 🙂 /sanna
Kan inte PRAO elever öva på en gris precis som de gör i Greys Anatomy??????
Jag fick förfrågan för många år sedan när man var ung och osäker om inte ett gäng (5-8st) muntra elever fick vara med under en gynekologundersökning, NEJ TACK sa jag då. De funkande helt enkelt inte för mig. Det var ju killar och tjejer i min egen ålder. Ska de stå och glo en upp i….nej tack där gick min gräns för att känna mig helt utlämnad.
Ujujujujujuj! Jag har klarat dina förlossningsberättelser utan problem, men det här blev för mycket! Stackars stackars dig! Och stackars mig lite också, som nu aldrig kan ha sex igen…
Hahaha, fy! Jag har också råkat ut för praoer när jag legat inne och blivit undersökt både här och där. Minns särskilt den gången fem stod och tittade på när den sjätte undersökte. Unga, manliga läkarstudenter som givetvis såg bra ut hela högen. Man bara: ”Se det som en ära!”.
Starkt att du stod ut med nålen!
Haha…Lovely! Och där kom det liiite blod i alla fall. Jag är nöjd. Och du borde ut och föreläsa på MVC i länet..Tror du skulle bli en frisk fläkt på de där tillställningarna:)
Och..jo, lite tajtare hade de nog kunnat sy här också;)
Men, bättre lite otajt, än som väninnan som födde sitt 3:e barn. Hon fick höra ett ”hoppsan!”, av BM som sydde…..När min väninna oroligt frågade vad ”hoppsan” kunde menas, höll BM förvånat upp en liten skinnbit på ca 1×1 cm mellan fingrarna, och sa..”ja..hoppsan…en liten bit av inre blygdläppen lossnade visst…….”!!!!!!?
Tur att väninnan var så trött, annars hade hon nog kickat den där BM av stolen;)
Nåja. Min väninna säger att hon inte saknar den där lilla delen idag, men ändå liksom;)
Kram Susanne
Alltså, AJ, vad ont det gjorde att bli sydd, och det trots spraybedövning.
Och när jag sa: ”ajajajaj!” sa barnmorskan som sydde: ”Jaja. Säger du så för att det GÖR ont eller bara för att du TROR att det ska göra ont?” VA?! Grrr.
Ohhh mu gosh vilka måndagsexemplar du fick! Riktigt läskigt att de inte lyssnade på att du inte ville bli sydd utan bedövning…..
jag hade en sjuklig fixering vid moderkakan när vi fick första snorisen. jag hade läst någonstans (familjeliv? sett på House?) att någon hade fött ett barn, den naturliga vägen sas, men moderkakan gick inte att få ut så de var tugna att göra kjesarsnitt för att få ut den. det sämsta av två värdar typ?
iaf kunde jag inte slappna av förrens eländet var ute. och visst, vi fick också se den!
”titta på den HÄÄÄR!! här kan verkligen snacka om livets TRÄD eller HUR??” och jag och T ba.. öh ja? och ville hellre titta på den där lilla sprattlande högen på min mage.
Ssss, känner igen syendet. Värsta grejen ever om du frågar mig! Hade lätt gjort om förlossningen igen, hellre än de få stygn de sydde, förvisso med bedövning, men den gjorde ju bara katastrofalt ont och hjälpte nada!!! Och det är tydligen vanligt att en del har jätteont av att bli sydda, och andra känner inte nåt. Men förhoppningsvis var det ingen prao som sydde, praoar gör man ju på högstadiet????:) Kram…
Aj som in i **************!!!!!!! Vet själv hur jobbigt det där är, min dotter drogs ut med sugklocka och den lossnade sisådär en åtta gånger… Jäklar i havet vad jobbigt och sen ska det inte vara nog md det utan det ska sys och hållas på. Jag ville precis som du bara knipa ihop benen och försvinna… Sitter och kniper nu när jag skriver känner jag..
Kram
Jag säger bara: KLÅPARE.
Ska detta vara ett universitetssjukhus? Låter 1950-tal i mångt och mycket som du fått uppleva under förlossningen.
Mein gott att du överlevde hela spektaklet – vilken hjältinna du är!!!!
Angående suturer i efter förlossning. Be hela sy-gänget där på förlossningen gå en kurs hos Barnmorska ANN OLSSON, som är guru på ämnet. Hon jobbar på BB Stockholm. Hon har för sjutton DOKTORERAT i hela alltihopa om hur allt är EFTER förlossningen. Hon är en fena på allt med sömnad, klipp (gud förbjude!!!) påverkar kvinnan efter födandet. SÅ ANN OLSSON, ANN OLSSON, ANN OLSSON!
Åsså lägger vi alla BB Stockholm på minnet. En vild gissning är nog att de har bästa ”kundnöjdhet” av alla förlossningsplatser i hela landet, detta trots att alla har skyhögt ställda förväntningar.
/3-barnsmorsan
Alltså… Den där jäkla tråcklingen efteråt var värre än själva förlossningen…. Mig fick dom i princip jaga med den jäkla sprutan… Jag kröp längre och längre upp i sängen… Huuuu…. Säger jag bara… Men men… Jag överlevde det oxå!
Kram Carin
Hahaha…fi fan alltså!
Åh herregud vilken beskrivning… Wunderbar och väldigt summerande för många tror jag.
Jag hade också en PRAO utan skräddarexamen, med en handledare som skulle ha stått bredvid men som fröken PRAO fick ropa in när hon uppenbarligen inte visste vad hon skulle göra med Picassotavlan framför henne. Innan jag sjönk in i min dimma hörde jag fröken PRAO fråga handledaren ”vart ska den här flärpen sitta?” . -Vaddå flärp, jag ligger ju precis här!!!
Jag gav upp, gled in i min egen värld och sjöng Morrissey.
Alltså… förlåt, men du skriver så underbart att jag KAN faktiskt inte låta bli att skratta så tårarna rinner.. på jobb! TACK för att du bjuder på dig själv Bästaste Emma!
Hugs
Ja, fy för praoelever… Själv fick jag äran att träffa på samma nyblivna ST-läkare som feldiagnostiserat mig under graviditeten. Hon kom in lagom till att det började bli akut, säger ”-Hej, det är X. Du kanske minns mig från mödravården?”. Just då var jag hög av en lite unge som var halvvägs på väg ut så jag mumlade ”mm…” men tänkte ”jo, dig kommer jag ju ihåg och om du är ansvarig läkare är det alltså bara turen som avgör om vi överlever det här!!”. Hon fick tack och lov bara öva några minuter, när hon fäste sugklockan på något väldigt smärtsamt ställe (dvs. helt fel ställe) så tog hennes handledare över…
Alltså guud jag skrattar så tårarna rinner!
Misstänker att det kommer vara praktikanter/extraknäckare som hjälper till vid min förlossning eftersom barnet förmodligen kommer under jul/nyårsledighet. Tänker ge min make tydliga instruktioner om att ingen jäkla nybörjare får sy mig i underlivet, vill ju kunna använda det igen liksom.
Hahahaha alltså jag skrattar så tårarna sprutar! Underbar beskrivning! Egentligen inte alls kul att du fick en inkompetent prao att sy ihop dig, men som sagt, dina beskrivningar är underbara!
Haha haha haha haha. Alltså Emma, här sitter jag och läser ditt inlägg i ajfånen medan jag ammar mumsmums och tårarna bara rinner. Herregud min skapare vad rolig du är människa! Avsnittet med moderkakan och road kill – alltså jag bara dööör av skratt. Och kissar på mig lite också. För det var ju ganska nyss. Nyss som jag själv låg där i förlossningssalen och kände ungefär precis som du. Jag hade också en prao. Fast världens bästa. Och en ordinarie bm från 1890-talet. Ha ha ha ha ha. TACK för denna skrattsalva min vän. Kram Jes ♥
Så man KAN få bedövning när man ska sys? Dom frågade inte ens och jag trodde att man helt enkelt inte fick det. Våran son låg över mitt bröst och jag tänkte att det och adrenalinet av att ha fött barn var tillräckligt för att dom alltid syr utan bedövning. Dock vet jag inte om dom frågade om det varit mer att sy än det var..
Oj vilken oskön avslutning på allt det dör andra som verkar helt omöjligt och svårt att förtså.
Hur det ens går att få ut en hel liten människoklump där nere!
Du borde tagit betalt för att vara försökskanin tycker jag 🙂
Blev mycket bättre nu när du flyttat upp Peab-reklamen (min fd arbetsgivare)
ovanför headern. Mycket bättre, bra gjort!
Kram Mrs G
Ajajaj, det lät inget skönt, men starkt jobbat Macgyver 🙂
kram
Anna-Maria
Nej fan vad elakt. Det står ju i varenda bok man läser innan förlossning att man minsann ska ha bedövning ’down there’ innan de sätter i gång och syr. Stackare, skönt att det är över.
Uhhhhh. Vad skönt att ha det bakom sig nu väl? Och världens sötaste silkesapa i famnen. Kan vi lämna de nedre regionerna nu kanske? 😀 Uhhhhhhh.
Kramar!!!
Det påminner mig om när jag för massa år sedan fött min lille kille och innan det var dags för mig att få åka hem skulle de ”kolla till” så att allt stod rätt till ”där nere”.
När jag ligger uppfläkt i gynstolen kommer ett helt gäng med läkarkandidater in som ska vara med och kolla läget…´
– Det går väl bra? frågade barnmorskan. Ja, vad säger man i sitt utsatta läge.
– Jo, hm,…. det gör det väl.
Sedan kollade alla noga så att allt såg bra ut där nere. Herregud… En av de sista som gluttade var en jäkligt snygg ung kille och när han tittat färdigt lyfte han blicken, såg mig i ögonen och sa:
– Tack så mycket!
Glömmer det aldrig.. Det var ett av de mest pinsamma momenten i mitt 40+ åriga liv.
Tack än en gång för att du delar med dig att ditt liv på din underbara blogg!
Kram
Tilda
http://tildaskokovin.blogspot.com/
Jag har visserligen bara blivit sydd i munnen och ansiktet, med bedövning, men jisses vad du är modig 🙂
Men HERREGUD! Hoppas hoppas hoppas att jag är så pass vid medvetande efter förlossningen att jag vägrar prao-sys.
Säger bara Aj Aj men så roligt att läsa!
När min första son föddes sydde dom mig i en timme ( nån läkare som sydde enl BM va han väldigt noggrann, hon hade minsann gjort de fortare) Iallafall när han e klar reser han sig upp å säger:
-De här blir NOG bra!?
-VADÅ NOG BRA? Halv skrek jag!
Klockan va 5 på morgonen å han trodde nog inte jag va uppmärksam på nåt sånt! Men de va bra försäkrade han mig om å inte för jag bryr mig så mycket hur de ser ut bara de funkar!!!
TACK för en underbar blogg!
AJ! Låter verkligen hemskt för en nålrädd mes som jag! Tycker synd om dig som blev så underligt behandlad där på slutet. Och lite synd om Nelly också faktiskt, som fick din moderkaka uppkörd under näsan 😉
Skrattar hejdlöst igen. Jag är mer skicka-bebisen-till-pappan-och-dränka-mig-i-lustgasen-bruden när det kommer till stitches. Så jag har väl egentligen ingen aning hur mycket assistans den nykläckta bm behövde när första sonen föddes…. Det kändes liksom… rejält?… efteråt, med en hel tråckelkant och allt.
herregud. herregud. herregud.
Åh men herregud! Fast det var hemskt underhållande att läsa ändå 😉
Jepp!
Känner så igen mig..med mitt första så ville dom klippa mig liite..pryon i mitt fall var en manlig barnmorska iklädd ”regn”förkläde och ”gummistövlar” försmå… hade sådana p.g.a vatten avgång!!!? Han klippte och barnmorskan sa bara…det va det minsta klippet jag någonsin sett!!ja ja…utan bedövning…kan tilläggas.(om någon skulle sagt åt mig innan att vi kommer att klippa din liilla fina vagina utan bedövning hade jag trott de var galna) ärligt talat tror jag faktiskt inte att det kändes så mycket..=) ut kom iallafall min son och så var det dags att sy igen..nu srputades det en slags spray mitt i muttan och satan vad det sved..det var nog det värsta under hela förlossningen..2stygn! snyggt blev det och vid barn nr 2 behövdes jag aldrig klippas.Barn nr 1 tog 4timmar på sig att komma ut från första värk till ploppet.och barn nr 2 to 1 timme och 20 minuter…..törs man säga det högt? många år senare och vid 30 årsbesiktningen av min kropp konstaterades det att mitt underliv såg så fint ut att man skulle vilja ta en bild på det..!?att jag fött 2 barn kunde man inte se…underlig känsla när jag gick hem..ska man stolt berätta detta eller ska man behålla sånt för sig själv? jag kunde inte hålla mig, jag var otroligt stolt över att jag va så fin men mina kära arbetskamrater kunde inte hålla sig för skratt..Kerstin..sånt berättar man väl inte!!jaja jag gjorde ju det iallafall…..
Min syster pratar fortfarande om när hon födde barn för tio år sedan i Lund. Det kanske var samma trevliga barnmorska. Hon blev sydd helt utan bedövning för det var ju bara några stygn, och det gjorde nog ondare med bedövningen… Sen hade hon mage att för varje stygn påpeka, nu ska jag göra illa dig lite….nu gör jag illa dig igen… Var kommer alla dessa människor ifrån kan man undra?
Du är underbar! Och mannen hälsar och skrattar gott han med. Men var var DINA medhjälpare när du behövde dem som bäst? Var det ingen som sade ifrån åt dig?!
Ohhhhh my god!!!! Jag säger bara det, ingen prao lär få komma i närheten av mig när det är dags för förlossning!!!
🙂 Det måste man väl kunna skriva i förlossningsbrevet ”praktikanter undanbedes tack!”…..Skiter fullständigt i att de måste få öva, det får de göra på någon annan, hmmmmmm. 🙂
Som nybliven barnmorska måste jag bara skriva att nånstans måste man ju börja 🙂 men i min skola (i finland) började vi på njuarar och grisskinn! så de kändes inte ens så svårt när man skulle göra de på riktigt. Och min barnmorskehandledare korrigerade ALLTID så de inte skulle bli fel. Så du har ju verkligen haft otur! Kom ihåg att de kunniga barnmorskorna har oxå varit nya nångång.
Till slut måste jag säga att din blogg e bara såå rolig att läsa. Du har ett underbart sätt att skriva! Din förlossningberättelse har fått mig att se på förlossningen från mammans sida på ett helt annat sätt 🙂
Sitter i vardagsrummet och läser. Skrattar för mig själv både här och där. Sambon från sovrummet……
-Va är det du skrattar åt hela tiden?!!
Jag…
-Inget!
Tack för att du får mig skratta varje gång!
Asså, jag har missat det här inlägget och du får mej att skratta så jag nästan kissar på mej, du berättar så jag ser det framför mej 😀
Underbara lilla skribent !
Ohhhh så jag garvat åt detta idag . Härlig berättelse och så sant som det var skrivet;)
Tar mig tillbaka till tiden då jag var ”PRAO”= student och skulle förlösa och sy. Milde himmel, det var ju som att pilla i rumsvarmt smör den första tiden. All heder till er mammor som ställer upp för oss så att vi får träning i det.
Hoppas det blev bra fast du inte blev 16;)
Leo är jätte fin!!!
Och en sista grej också: Studenterna är inga praktikanter som någon så fint uttryckt det några kommentarer upp. Vi är sjuksköterskor med lång utbildning som MÅSTE gå igenom minst 50 förlossningar. Synd att det finns så osmidiga bm som får ta emot studenter…
När jag låg inne på sjukhus senast vaknade jag kl 6 på morgonen av att en jävla prao skulle ta blodprov på mig. Hon kör in nålen i armvecket (då var jag typ halvvaken men vaknade definitivt till!!), missar ådran och liksom gräver den rätt under huden in i en åder. Det gjorde jävligt ont, hon frågade hela tiden handledaren typ ”är det här rätt rör? Kan jag trycka här?” och jag låg och kände mig så svag, ensam, ohörd och ledsen att jag bara blundade och spände mig. Så jag kan inte ens föreställa mig hur en liknande situation är nere i underlivet!! Under samma sjukhusvistelse gav de mig dessutom först fel dropp, sen rann det inte tillräckligt snabbt så jag svimmade av ”näringsbrist” eller vad man ska kalla det. Tack Lunds universitetssjukhus för den fantastiska upplevelsen!
(När jag låg inne på Östra sjukhuset i Gbg hade jag också hamnat på en sån där förbannat prao-avdelning och jag skämtar inte det var 10 pers som i intervaller var framme och klämde på mig mage och frågade ”gör det on?”. JA DET GÖR ONT, LIKA ONT SOM NÄR DIN JÄVLA KLASSKOMPIS JUST TRYCKTE!”
Herregud jag skrattar så jag gråter. Har läst alla förslossningsdelarna och
Hehe halkade förbi detta fantastiska inlägg. Vilken igenkänning!! Jag skrattar lite åt det nu men fasiken vad okul det var just då. Trött och dan. jag hade exakt samma upplevelse med Tyra eller Aston. Jag minns inte med vem faktiskt. Du är duktig på att beskriva saker. Det är fint.