Jag måste bara berätta om en sak som hände på det där första mentorsmötet och som jag fortfarande går runt och tänker på. Efter att alla föredrag och individuella träffar var klara var det dags för speed-mentoring där man stod mitt emot mentorerna, sa sitt problem och sen fick hjälp – och när visslan tjöt tog man bara ett steg åt vänster och började om. På så sätt fick man små microtips av alla mentorer som var där och fick en bra start på minglet som kom sen.
Hursomhelst. Som sista mentor hamnade jag med en utländsk, äldre företagsledare med varma ögon, fluffhår och riktigt tungt renommé (han var fantastisk, framförallt för att hans svar på alla problem var ”du borde byta företag, de inte fatta” vilket han levererade med en lätt ryckning på axlarna och fjärrskådande blick). Medan vi står och pratar drar minglet igång och en annan mentor kommer och bryter in med sin adept.
– Ursäkta, jag måste bara presentera XX – han har en affärsidé han vill berätta för dig, säger hon till min samtalspartner och skickar fram sin adept.
Och av ren dumartighet (nej jag kommer inte säga ”på typiskt kvinnligt vis” – det skulle bara ge mig själv en för enkel ursäkt) tar jag såklart ett steg bakåt och säger visst, varsågod och är beredd på att de två ska börja prata affärsidé och att mitt och den äldre företagsledarens samtal är över. För det är ju det som brukar hända, right? Jag är van vid det där.
Men.
Då vänder sig min samtalspartner mot den nya mentorn och hennes adept, hälsar artigt, och säger sen Jag lyssnar jättegärna, men vi har inte pratat färdigt här ännu. Du får vänta. Och sen vänder han sig tillbaka till mig och fortsätter samtalet.
Jag blev så jäkla paff. Och inte bara paff; jag blev upplyft, hjärtklappande, snurrig. Kände mig respekterad på ett helt makalöst sätt och när jag kom hem var detta en av de absolut starkaste intrycken jag hade. Jag menar; jag tänker ju fortfarande på det. Veckor efter.
Är det inte sorgligt? Egentligen? Att man är så van att ta det där steget bakåt att man reagerar mer på när nån drar fram en igen, än man gör när någon ber en backa.
Jag tar med mig det där.
Jag ska medvetet försöka att aldrig mer bryta in i andras samtal, och jag ska ha vett nog att säga du får vänta lite, vi är inte klara när någon försöker bryta in när jag pratar med en anställd. Och framförallt ska jag säga ifrån själv, när någon försöker få mig att ta ett steg tillbaka. Ursäkta, men tror du att du kan vänta två sekunder bara?
Bara säga ifrån. Respektera sin egen plats och inte vänta på att nån annan ska göra det åt mig. Ursäkta, men tror du att du kan vänta två sekunder bara?
Svårare än så är det ju faktiskt inte.
Otroligt bra reflektering där, så sant, ett så enkelt sätt att både visa sig själv och andra respekt.
Vi pratade mycket om det på mitt jobb i våras (fritidspedagog) Hur vi nästan alltid lät vuxna avbryta våra samtal med barnen, men att barnen alltid fick höra ett ”vänta lite, vi ska bara prata färdigt”.
Och så slutade vi göra så. Började säga likadant till föräldrar och kollegor som kom och avbröt, lyssnade färdigt på barnen. Det var härligt att se hur barnen växte av att bli bemötta så.
Så viktigt både när det gäller vuxna och barn helt enkelt!
Åå vad härligt att höra 😀
Så rätt, Så rätt…vi alla måste nog har mer kraft att visa och respekt, både för vår egen
och andra skull!
PS Underbar 1:a bild på tant/toka (kan fortfarande inte se skillnad)
njutandes av SOLEN, önskar jag kunde se lika njutbar ut 🙂
När jag läste det här så slog det mig att jag är nog rätt duktig på att göra så, att dra fram någon igen eller att avbryta men säga när du är färdig kanske du kan… Men vad jag inte är lika duktig på är att inte ta ett steg tillbaka.
Respekt gentemot andra och sig själv går hand i hand med vänlighet.
Vasst, riktigt vasst! 🙂
Wow…. Härligt! Alltså…. Mycket här i livet BYGGER på respekt… Förstå mig rätt… Jag tror oftast att i en etablerad relation, så får man den respekt man förtjänar… Helt klart hade du förtjänat att få samtala färdigt!
Kram Carin
Riktigt bra reflektion, och ack så viktigt! Det känns lättare att inte avbryta andras samtal eller att säga ifrån om någon försöker bryta in i ett samtal där jag är den ”bestämmande parten” (t.ex. när man hjälper någon som har ett problem) än att bita ifrån när man är den ”underlägsna parten” (hoppas att du förstår vad jag menar!). Måste dock öva på alla tre delarna.
jajamän och amen till det! Vilken fin reflektion!
Ja precis så. Man är så van vid att nästan ursäkta sig själv. Det är nog ganska så svenskt tror jag. Sorgligt är det i vaje fall. Tack för tankeställaren :O)
Vad härligt att läsa om hans sätt.
Vi har ju två barn hemma som bubblar på bra mycket och där får ju vi öva på just detta var och varannan minut 🙂 Det är bra för då får man med sig det tänket i vuxensällskap också!
Kram på dig
Det der var en skikkelig ”vekker”. Det er typisk at man automatisk bare trer tilbake i en sånn situasjon. Takk for at du skrev om det, Emma. Jeg skal også legge meg på minnet hva du opplevde. For en fin mann han virker å være, denne siste mentoren du snakket med.
Mycket viktig reflektion skulle jag vilja säga. Jag behöver öva på det, massor!
Så otroligt fräckt av mentorkvinnan! Hon av någon borde ju förstå meningen med träffarna och inte ångvälta in sådär.
För 102 år sedan jobbade jag som säljare på ett it-bolag. Branschen är väldigt dunka-varann-på-ryggen-så-tar-vi-en-öl-innan-hockeyn-manlig så gissa om jag ofta fick ”lilla gumman” blickar och kommentarer. Då lärde jag mig snabbt att ofta säga ”tror du att du kan vänta några sekunder” så att jag kunde bevisa att jag kunde min shit.
Hejja hejja!
Vi alla borde nog lära oss att respektera lite mer än vad vi redan gör.
Det där handlar om vanlig hyfs och att visa respekt mot andra människor.
Jag fick lära mig det där redan som liten, så det sitter i ryggraden.
Tyvärr försvinner just hyfs och respekt allt mer i takt med den obarnuppfostran som råder idag där barnet ska stå i allas centrum alltid.
Det bidrar till en enorm egofixering och en vilja att synas och höras överallt.
varför tror ni annars att fenomen som Facebook, Idol, dokusåpor generellt har en så stor plats i dagens samhälle.
Fler borde få lära sig var ödmjukhet innebär, att respektera andra människor och att vänta på sin tur.
Den kommer.
Mrs G
Härligt, stå på dig! Kul att feminist-Emma kommer fram!
Ha ha jag tycker inte att det har med könet att göra 🙂
Så bra! Skrivet och tänkt och allt. Jag ska verkligen försöka tänka på det också!! Det är så viktigt egentligen!
Tack!
Verkligen tänkvärt. Jag upplever ofta att jag är en kul prick att prata med, tills det kommer ngn som är ”viktigare”, då vänds ofta klacken så fort den ”viktigare” söker uppmärksamheten, och det kan verkligen såra. Jag känner mej då oftast somlollan som ”alltid finns” till hands men det är alltid någon som är viktigare än jag.
Kram Åsa
Det är viktiga saker det där men ack sâ svârt…..för mig i alla fall.
När jag stâr där med en person somm jag känner mig underlägsen emot sâ skulle jag automatiskt ha kännt att han vill nog väldigt gärna höra den där affärsidén nu istället för pâ mig.
Och kommer nu en annan person som (borde) veta mer än mig och anser att det är sâ viktigt att hon mâste avbryta mitt samtal, ja dâ är det väl sâ dâ. Hon vet ju….eller.
Det är sâ man blir överkörd va? Och aldrig kommer nânstans i livet.
Man mâste ha vassa armbâgar för att synas och bli uppmärksamman och det är sorgligt. För jag är säker pâ att det finns precis lika mânga tysta smâ möss med lika bra idéer som storskrävlarna. Men de bli överkörda hela tiden 🙁
Hälsningar
Yohanna
Och troligen därför som han är en välrenommerad företagsledare med gott anseende. Han visar respekt för sina medmänniskor.
Att du och jag och säkert en hel drös andra skulle reagera precis som du är oerhört tänkvärt.
Kram
Hejsan!
Ville bara säga att du skapat/skapar en så fin blogg och tar upp så himla många bra ämnen som verkligen berör. Så som du beskriver i detta inlägg är precis så som jag också känt ofta men inte kunnat sätt fingret på. Själv mammaledig och på gång att söka nytt jobb och ska inte längre ursäkta mig för den jag är och jag vill själv vara en förebild för min dotter, respekt och bemötande är så viktigt!
Kramar till dig, en av mina egna förebilder/Elin
Gudars vad jag missat mycket här – får nog ta ikappläsningen stegvis… 😀
Angående respekten; jag träffar många kunder i mitt jobb men ofta kommer mina egna kollegor och tränger sig före kunderna för de ”vill bara säga”. I början lät jag det gå för att jag inte ville vara besvärlig, men sedan var jag tvungen att säga till på vårt personalmöte att det faktiskt inte går att göra så. Kunderna har väntat tålmodigt och förtjänar att känna sig lyssnade på – också kommer vår egen personal och visar med all tydlighet att DE är viktigare. Så dumt.
Efter det mötet har det blivit bättre, jag vet att det finns de som tycker jag var fånig men det tycker inte jag så det struntar jag i. Jag skulle bli skitsne om jag stått och väntat på att få hjälp också kommer någon glidare och ”ska bara”..! 😀
Mycket bra! Utan respekt kommer man ingen vart, vare sig i det privata livet eller det yrkesmässiga…Något man får påminna sig om då och då;)
Kramar till dig och dina uuuuuuunderbara hundar!
Adela
Bra skrivet!
Du har så rätt, Emma. Men jag har aldrig tänkt i de banorna förut. Nu har du lärt mig att man kan faktiskt be andra människor att vänta. Shit, måtte jag bara komma ihåg det ;-)!
Priceless wisdom. Noget vi alle bør stræbe at leve efter for os selv og for den vi står overfor.
Tak for en fin, fin blog og for dine skønne reflektioner.
En jätteviktig reflektion och väldigt fint uttryckt Emma. Något vi hela tiden arbetar med i vår barnuppfostran. Man avbryter inte (om det inte handlar om akutläge naturligtvis, men hur ofta gör det det?). Den som för tillfället berättar om något, vid exempelvis middagsbordet, har rätt att ha vår uppmärksamhet tills han/hon har berättat klart. Det är så viktigt att lära sig att respektera andra, men precis lika viktigt att lära sig respektera sig själv.
🙂
Kramar Kicki
Tänker ofta på detta i samband med mobiltelefoner. Så fort den ringer så avbryts samtalet man har. Jag har blivit mer och mer flitig på att tysta telefonen medan jag pratar färdigt. Känns respektlöst att avbryta.
Kram /iris
Jag försöker också ha som vana att tysta mobilen och sen ringa upp när man är klar. Ibland blir man förvånad över hur vissa t o m kan påbörja ett mobilsamtal (om inget speciellt) under en middagsbjudning..?
Jag påpekade detta en gång för min syster, som svarade i mobilen när hon åt middag hos oss (det hördes att det inte var ett akut ärende utan mest chitchat) och det var icke uppskattat! Blev mycket förvånad då det för mig var självklart, vi hade bjudit på middag och det kändes riktigt fel att hon i den situationen prioriterade sitt samtal. Nåja. Vi är väl olika 🙂
Vilken himla bra reflektion!!!!!!!!
Håller med dig, dum som man är tar man ofta ett steg tillbaka istället för att hävda sin ”plats”. Nä – vi får ta fram våra armbågar.
Jag tar med mig ditt resonemang och hoppas att jag kommer ihåg det i rätta moment. Du har ju så rätt! TACK för det!
Kram
Häftigt! Du gav mig en riktig aha-upplevelse. Respekt för medmänniskor och att stå upp för sig själv går hand i hand.
Tack för påminnelsen! Jag ska ta det med mig.
Gud, så spännande den där mannen verkar vara. Full av visdom. Förstår att du flyger i det blå när man blir sedd och respekterad. Lycka till med vad han sa och rekomenderade 🙂
Jag ska nog ta till mig din mentors visdom, och stå upp för mig och andra.
Ha en forsatt bra dag.
Många hälsningar Annelie
Helt underbart!! Exakt detta har hänt mig SÅÅÅ många gånger och varje gång blir jag heligt förbannad, känner mig bortglömd och mindre värd. Jag jobbar i en mansdominerad värld där det verkligen gäller att ta för sig och vara störst.
Jag tycker du gör helt rätt som njuter av situationen! Det är du värd!!
KRAM
Klokt! Jag tar för ofta steget tillbaka, ska försöka att bättra mig, men jag orkar inte med att tala med överdominanta personer….då tar jag nog å går:) respekt är något jag värnar om!
förstår precis, ~ & tycker s å
om Din känsla, den som blev kvar.
min av samma sort har stannat med
mig i runt 15 år, ~ & hela vägen från
italien. där stod jag i köket hos
en vacker gammal dam min
pappa känt, telefonen skallrade över
handslagna tegelgolv & putsade
blåbärochmjölkväggar med handskrivna
texter på, alltmedan hon utan att röra
en min eller fena, fortsatte prata,
~ jag däremot, på stapplande, försiktig
tonårsitalienska stammade ’det ringer, signora’.
~ vem det än är får de vänta.
jag pratar med Dig nu, svarade hon bara med
sin raspiga men lena, och stadiga röst.
det har jag aldrig glömt.
men tack för att Du plockade fram
just det minnet, just idag ..
Så rätt, men så svårt.
Så sant. Verkar vara en bra mentor den där som du fick pratat med då
Du har så rätt! Det borde ju vara den självklaraste saken i världen, men…
Ja, för när jag är dum och avbryter någon och får ett ursäkta, kan du vänta två sekunder, så gör man ju självklart det. 🙂
Kärlek & respekt!
Åhhh, tack för bästa tipset! Precis bytt till nytt jobb och det där var mkt bra input för mig framöver kände jag!! Tack fina du!
Fasen vad bra! Det är så där det ska vara. Men det är också som du säger, tråkigt att vi är så vana att bara backa och kliva undan för andra. Blir inspererad. Ska också tänka på det där!
Otroligt bra! Tack! Det där ska jag med tänka på 🙂
Jag tycker det där med att inte avbryta kan vara lite svårt när man vill prata med någon som är väldigt upptagen. Ibland måste man liksom om inte annat bara för att få uppmärksamhet – det är annars lätt att de går vidare till någon annan, ”viktigare”, innan man framfört att man gärna vill prata med dem. Däremot kan man förstås säga att man gärna vill prata med dem senare, när de pratat klart med personen de nu konverserar med.
På samma sätt är det med att jag, som varandes lägre i rang än den jag talar med, skulle säga något i stil med ”vänta ett litet tag bara, vi ska prata klart först”. Det är på något sätt något som hör till den med högre rang att bestämma. Men. Som du säger så bygger man inte direkt på sin egen rang av att träda tillbaka. Kräver nog lite övning för att göra på rätt sätt, tror jag.