Att visa lite mer från igår.

Jag har så många bilder – från varje äventyr kommer jag hem med hundratals och det är så svårt att välja. Helst vill jag visa er allihop men då skulle inläggen bli timlånga att läsa och jag skulle förmodligen krascha nätet här inne. Så jag gör så att jag försöker visa det mesta samma dag det händer men ibland kanske ni får lite till dagen efter. Jag hoppas att det är okej.Och ni har ju alltid behind the scenes här.

Jag försöker fotografera så mycket jag bara kan mellan tagningarna eller när det inte är jag som behöver vara med på bild – jag vill på något sätt fånga alla de där ögonblicken, alla de där sekundbilderna som jag själv får se och som jag vill ha kvar i mitt minne och inuti, liksom i själen, inte bara nu utan även när jag kommit hem och en evighet till. Men tyvärr är det ju sådär med ögonblicksbilder man så gärna vill komma ihåg; att de tillslut bleknar. Ändå.

Men jag försöker, för jag vill ha kvar allt. Känslan av värmen och det där småstickandet i ansiktet som amerikanarna har det bästa ordet för (tingling) som kommer av hår som piskat mot huden – som när man åkt båt eller öppen bil en längre tid utan att stanna. Doften av pannkaka mot stenhäll, känslan av bara fötter mot tolvgradigt vatten när de varit instängda i klackar för länge, känslan av lycka precis där revbenen går ihop efter att man har skrattat sig hes åt någon annan. Bilden av Petra mittemot med hår som Medusa i vinden; hur hon trycker en hand mot scarfsen åt skrattar åt sig själv – känslan av Malenas varma knä mot mitt varenda gång jeepen åker över ett gupp, hennes hårslingor mot min axel. Och Marika snett emot med kisande ögon och solpricksmönster i ansiktet från sol genom stråhatt mitt ute i ingenstans.

Och framförallt; kärleken till de här.
Mina finaste.