Att ha varit på Kitchen & Table, del 1.

Jo. Torsdagen var det ja.

Festligheterna började med att jag mötte upp Banditen hos Böddi. Hon skulle göra en makeover och enligt Böddi behövde jag fräscha till mig själv lite också. Han är underbar på det sättet; ibland skickar han sms och skriver now you have to come och då vet man att han har sett nån bild på bloggen där jag inte är presentabel och då måste jag komma in och ordna upp det hela. Så tar han en slinga av mitt hår och lyfter den och säger I cant put my name on this och skakar på huvudet och klickar med tungan. Hysteriskt.

Banditen? Hon blev vrålsnygg. Kolla bara.

Fick en ny färg och lite lugg och voilá! Fräsch så man baxnar.

Och sen kom Fru Sederblad i rallybilen och hämtade upp oss i stan för att styra kosan mot Clarion Grand, och vi klämde in oss och fnissade hela vägen och pratade barndomsvänner, bananer och nederländare i rondeller. Mina tjejer, alltså.

Väl framme på hotellet hade Cecilia fixat ett rum åt oss där vi kunde byta om innan partyt. Så himla gulligt gjort, och vi intog rummet genom att placera ut våra saker precis överallt och tjattra högljutt och vänta på att det skulle knacka på dörren. Vi väntade nämligen på den här kvinnan:

Bästaste Ebba, som är agent för Zetterbergs och LilyAndRose och typ en av de roligaste fruntimmer jag lärt känna. Hon skriver statusuppdateringar på Facebook som Nu fick jag plötsligt ASont i min högra lilltå på motorvägen i 120. Testat att köra med vänstern ett tag o lirka ur högern ur skon. Gick sådär. Det är jobbigt nu. och så har hon intensiv blick och älskar tingeltangel. Hon hade med sig en hel provkollektionsställning med Zetterbergklänningar åt oss att låna under kvällen. Förstår ni?! Snacka om att få känna sig som nån form av filmstjärna. Jag blev helt rusig och vi diskuterade om jag inte bara skulle gå rockstjärnebananas och kasta ut TV:n från fönstret och kleta saker på tapeterna och dra en flaska whiskey och så.

Naturligtvis sansade vi oss, tillslut. En aning.

Så vi slet som djur i det där klänningarna och gastade åt varann jag döööööör så fin! och lyckades tillslut hitta varsin som vi bara älskade. Fru Sederblad fick tag i en aprikosfärgad, ljuvlig skapelse som satt som en smäck mot hennes hudfärg, Banditen frasade runt i lager av ljuvlig siden och jag själv fick tag på en svart liten sak med fransk spets som naturligtvis var det dyraste i kollektionen. Snacka om att man var nervig under kvällen att nån skulle få nån form av fläpp och komma fram och dra ett glas rödvin över mig eller nåt. Hu.

Och just det! Där ser ni mitt hår också! Jag fick en rysk spionlugg som får mig att känna mig som nån slags livsfarlig assassinator, och med det franska spetsfodralet kunde jag verkligen gå in i rollen.

Där ser ni dom allihop. Vackra, vackra kvinnor!

Och om ni undrar vad Banditen gör på gatan så impregnerar hon sina nyinköpta pumps eftersom butiksbiträdet spände blicken i henne och sa att det var nödvändigt. Inga konstigheter.

Sen knackade det på dörren igen!

Det var Marie, det småländska lilla yrvädret och agent för Circle of Trust, som kom farande. Hon tvärstannade i dörröppningen och sa jaohao… jao tänkte hao jeins?

Nä. Det blev såklart inget med det. Varför ska man ha jeans om man har möjlighet att Zetterbergklänning liksom, så hon blev snabbt avstrippad och iklädd ett helt fantastiskt guldfodral med korsad rygg. Jag dör så vacker den var.

Och sen knackade det på dörren igen –

men fortsättningen tar vi sen, för nu har jag kramp i fingrarna och måste gå och gräva i garderoben för idag flyger jag till Stockholm några timmar för att fota ett bröllop och sen hem igen. Hur spännande ska inte det bli?! Jag är tokig i bröllop.

Men ja. Det var iallafall en start på vår Kitchen & Table-kväll.

Är så glad att ni vill vara med här på ett hörn.