Igår kväll fick vi ett uppskattat besök;
det var Nelly som rullade in på uppfarten och kom in som en virvelvind i hallen med kakor och Bobbo (hennes mops, han heter Anders men kallas av någon outgrundlig anledning för Bobbo) och gastade hallå ja! och tog emot kramar sittande på knä precis innanför dörren.
Busen blev överlycklig.
Inte bara över Nelly, som han förvisso älskar snudd på lika mycket som Koi-Koi, utan även över att Bobbo fick komma med och liva upp onsdagskvällen med sitt snoriga grymtande. Busen är tokig i Bobbo; skiner upp som en sol och krälar sen på golvet med huvudet i Bobbo-höjd och säger heeeeeej Bobbo! med mjuk röst. Det är fantastiskt att se.
Så där satt vi sen en liten tid på vardagsrumsgolvet bland kaksmulor och mineralvatten och Bobbo-kärlek och skrattade åt Busens förtjusning och försökte prata med varann så gott det nu gick i uppståndelsen – om kärleken och livet och allt där emellan.
Det var en fin onsdag;
en sån som lämnar kvar lite mjuka kanter, butterscotch cookies och en svag doft av mops.
En sådan där kväll som tinar upp kanterna i en annars ganska kall o frusen tid.
Hur mysigt lät inte det där. . . 😉
Älskar spontanbesök.
Läste jätte fel på slutet….”med en svag dops av mops”…hahaha…
Alltså orkar inte så söt det gossebarnet ÄR!!
Vad tycker flickorna om Bobbo/Anders då? Fint att Busen är försiktig med djuren, så många barn är det inte (vilket iofs är deras föräldrars ansvar).
Han har fått lära sig från början att respektera hundar. Och flickorna är helt okej med Anders om han inte är för närgången 😉
Åh så fint skrivet! Det är en fröjd att läsa dina texter.
Min cockerspaniel har en kompis som heter bobbo! Egentligen heter han boris men bobbo låter gulligare… Så det är det han kallas. Ibland dyker de upp på bloggen men mest busar de runt å stör mig när jag försöker uträtta skriftliga stordåd. Eller nåt.
Åh vad mysigt!
Undrar om namnet Bobbo inte passar lite extra bra på just en mops. Vår mops kallas också mest för Bobbo, trots att hon heter Donna och är flicka.
När jag ser sådana här bilder kan jag inte låta bli att tänka på min egen barndom och hur mycket jag älskar att sitta och bläddra igenom mammas gamla fotoalbum. Jag tänker hur mycket Busen har att titta tillbaka på och hur det kommer att värma hans hjärta när han tänker tillbaka på den här tiden men inte riktigt minns men får hjälp att minnas kodjor, allt mys med Tant och hur det var att auka onnie och mysa med galna ”moster” Nelly. Jag blir varm inombords bara jag tänker på det och konstaterar att det nog snart börjar bli dags för mig själv att (förhoppningsvis) skaffa en liten buse 🙂