Vi pratar nu för tiden, min mamma och jag.
För en del av er kanske det låter underligt. Varför skulle vi inte prata? För andra av er så vet jag att ni förstår vad jag menar. Sällan har jag fått sån respons som efter inlägget om min relation till min mamma (här). Ni var så många som skrev och som kände igen er.
Varför är det så egentligen?
Vad är det som gör relationen kvinnor har med sina mödrar så…
komplicerad?
Men iallafall. Vi pratar nu. Några gånger i veckan ringer hon, mamma, och hennes röst är välbekant i luren och hon säger hej och jag säger hej och sen pratar vi. Pratar. Mestadels om sånt som är lätt, såklart, som mattor och jackor och hemmet. Hon tar bilder när de har möblerat om, skickar dom i ett mms och jag svarar oh! Ni skulle haft en stor patchworkmatta! varpå hon ringer upp en halvtimme senare med skratt i rösten och säger du sätter griller i huvudet på oss, berättar att hon varit inne och beställt en patchwork nu, en turkos. Jag skickar bilder hemifrån vårt, som på sänglamporna som mannen skruvat upp ovanför sängen. Hon svarar tillbaka där skulle vi kunna flytta in! och jag blir så löjligt, barnsligt stolt. För hon tyckte om det. Hon. Min mamma.
Vi samlas kring det som är lika i oss båda; vi ha en förståelse för varandras fascination över tyger, kläder, kaniner i trä. Vi tycker lika, enas, vilket inte är så konstigt – för jag är ju sprungen ur det där. Ur ett hem inrett med passion, ur rum som skiftat karaktär efter humör, ur kärleken till kläder som kunde driva min mamma mil när jag var ung till nån butik i Halmstad som sålde just det hon ville ha. Jag kommer ur en kvinna, lika bestämd som jag, som valt udda hundraser, tycker om ensamhet, kan måla en hel lada i Falurött och som skrev dagbok, sida efter sida, som hon sen låste in eller eldade upp.
Vi skickar länkar till varann. På jackor med luva, på västar vi sett och funderar på att köpa, på överkast som vi förälskat oss i – först jag som sen skickar länken till henne som också går in och beställer. Inte på en gång, men efter ett par dagar. Kanske en vecka. Då kan hon inte hålla emot längre och beställer och ringer sen och är upprymd och frågar om det är lika vackert i verkligheten? och jag svarar ja och blir återigen sådär löjligt, barnsligt stolt. Att jag får vara med. Att jag kan inspirera. Henne! Min mamma.
Ni kanske alltid har haft det så med era mödrar.
Men inte vi. Vi har aldrig haft det så.
Jag är trettiotre år gammal och nu pratar jag med min mamma, för första gången någonsin, utan att kriga. Utan tystnad eller svårighet att finna orden, utan misstänksamhet eller att vara på min vakt. Nånstans under vägen när jag växte upp tappade vi bort varann, hon och jag. Som om likheterna mellan oss stötte ifrån snarare än att foga samman. Som att allt det som var henne i mig och jag i henne tillsammans blev för mycket – inte för att det egentligen var något fel. Det var bara…
Svårt.
Så. För mig är det stort. Alla dessa samtal i veckorna, alla mms och sms, våra mail med länkar och drömmar om stuckaturer och sekelskiftestrappor, alla dessa konversationer som bara flyter på och inte fastnar.
Allt detta som började med en gemensam kärlek till en liten Buse, och som utvecklades till en ömsesidig respekt och längtan efter närhet, efter mer.
Vi pratar nu för tiden, min mamma och jag.
Vilket vackert inlägg. Jag sitter här i sängen en tidig morgon och dricker kaffe. Jag måste egentligen göra mig färdig och åka till jobbet men kunde inte sluta läsa. Jag torkar bort en tår ifrån kinden och …nu måste jag försöka komma iväg. När jag kommer fram ska jag ringa till min mamma och säga godmorgon!
HELT underbart att läsa! ♡
Jag tror att det finns lite belägg i det där uttrycket ”mamma är lik sin mamma”. Jag tror det är så att döttrar som är väldigt lika sina mödrar, lika starka i sig själv och känslomänniska, drabbar samman på något sätt. Antingen som bästa vänner eller så blir det precis tvärtom.
Jag har haft det precis tvärtom, inga bästisar här inte. Mor & jag hittade tillbaka till varandra helt när jag blev mamma. Vi pratade med varandra innan också men betydligt mer ytligt (inte känslor för då blev vi ovänner direkt) men nu är hon en stor stötta. Jag tror jag och mor är för lika helt enkelt, uppfostrad av en stark kvinna med råg i ryggen och ett stort ordningssinne så blir det för mycket laddning när jag blir lika stark och medvordningssinne.
Vackert skrivit inlägg.
Kram
Så UNDERBAR läsning! KÄRLEK heter det! Alltså livet är kort, tur att ni hittat varandra igen! Ni måste vara rädda om varandra, annars ångrar man sig när det är försent!… Skulle inte vara bra för själen att det blir så! Så tag nu hand om varandra och fortsätt prata. Man får inte vara för stolt här i livet! Stor kram!!!
Jag har alltid haft ett sånt förhållande med min mamma som du har med din nu. Det är guld värt och jag önskar innerligt att jag får det så med min egen dotter…..
Ha en bra dag!
Emma!
Så fint att ni hittat varandra. Det är något som händer när man själv får barn. Det finns helt plötsligt någon förståelse hos en för saker som man tidigare inte alls förstått sig på. Relationen till sin mamma blir djupare. Kram på dig!
Blir så berörd och tårögd. Önskar så …!
Kram Lena
Åh nu sitter jag här och snörvlar över tangentbordet och stryker bort tårarna som trillar nerför mina kinder. Tror att vi är många kvinnor som känner igen sig i din och din mammas relation, kram och tack för att du delar med dig!
Underbart att ni hittat tillbaka till varann! Jag har alltid haft en bra relation med min mamma och hon har alltid varit den som jag berättat det mesta för. Men visst är det inte alltid lätt och jag tror att det är rätt vanligt att man har en komplicerad relation, kanske för att man ofta är så lika. Kram
Tänk om jag ändå hade haft min mamma kvar:(
Precis som du skriver så var vår relation lite ansträngd ibland då vi båda var otroligt starka kvinnor som hade svårt att rucka på sin åsikt. När jag fick barn ville hon gärna tala om för mig hur jag skulle göra och inte göra vilket kunde driva mig till vansinne. Det lättade med tiden. Tyvärr hann vi bara få 2 år då hon var mormor, hon blev sjuk och gick bort i cancer. Oavsett hur relationen ser ut så vill man aldrig vara utan sin mamma – de ska alltid finnas där. När min mamma nu varit borta i 9 år så saknar jag henne fortfarande varje dag. Jag tänker ibland att den här skulle mamma gilla eller jag måste ringa och berätta. Ta vara på tiden ni har tillsammans för den kommer aldrig tillbaka. Min andra barn har aldrig träffat mormor men pratar lika naturligt om henne som sonen gör. Mammor släpper aldrig taget helt utan finns där med en hand över oss.
<3
För det är aldrig för sent när kärleken finns.
Och hjärtat bubblar av denna kärleksförklaring till din lilla mamma. Så rent. Så ärligt. Så vackert.
Dina ord följer mig i dagarna och påminner mig om livets viktigaste. TACK!
Hoppas jag får krama dig nångång, vackra du.
Det där är så fint att det var dumt att jag tog på min morgon make up innan jag läste…..
Det strilar tårar och jag tänker att, tänk om det ändå vore jag och min mamma, vi är inte där än, inte riktigt.
Måste också så här i en kommentar tipsa om en serie jag tror du skulle älska.
Stundtals läskig, men sååååå spännande och om du gillade Homeland så kommer du älska den!
Finns på netflix och heter HUNTED.
Kram
Maja
http://rundvandring.blogspot.com
Jag känner igen mig så. Och nu har jag en dotter på två år som är precis så envis och tvär som jag. Jag är så rädd att vi ska hamna där i tonåren, precis som jag gjorde med min mamma…
Vackert och personligt, som alltid när du skriver från hjärtat!!
När du skriver att du tidigare inte kunde prata flytande med din mamma, att du var lite misstänksam och tänkte på vad du sa… så slog det mig att precis så gör jag när jag pratar med min mamma. Och jag hoppas att vi kommer förbi det, bara kan PRATA på riktigt, och inte behöva tänka sig för innan man berättar saker. Stor kram till er!
Så fint!! Härligt att ni funnit varandra. Tror att vi kvinnor har en tendens att tro att för att ha en bra relation måste vi kunna dela precis allt, i synnerhet med våra mammor. Har själv funnit att börjar vi med våra gemensamma beröringspunkter så blir det andra så mycket lättare också. Att själv bli mamma ökar också respekten för hur våra mammor själva hade det. Det är lätt att vara kritisk mot sin egen……innan man har provat på själv hur det är!
Det gör ont att läsa detta för mig. Samtidigt är jag glad att alla inte har den där dåliga relationen. Jag som trodde att barnbarnen, precis som du säger om buse, skulle dra oss till varandra. Det verkar som om det motsatta hände. Hon ville inte ens komma hit när de föddes…Har ofta tänkt att det är för att jag bor så långt borta. Fast i hjärtat vet jag ju att det inte är sant. Vi kommer aldrig att finna varandra. Det vet jag nu.
<3
<3 <3 <3
Så fint! Och även om jag aldrig läst det tidigare inlägget så har jag på något sätt ändå förstått det, att er relation inte var helt okomplicerad. Men så glad man blir när en liten buse, helt utan att själv veta det, bidrar med så mycket lycka, gemenskap, kärlek och värme. Ta hand om varandra livet går så fort.
Förstår precis och känner igen mig i det du skriver.
Tack för att du tar upp ett känsligt men säkert väldigt ofta förekommande relationsprobelm.
<3
Vad fint – blir både rörd och berörd.
Kram
Så vackert! Kärleken till en mamma, det är stort. Man tar det ju som så självklart, för mej har tankar som att de inte finns kvar för alltid dykt upp pga naturliga orsaker och det är tunga tankar. Så jag njuter av bara den över min fina kontakt med min mamma. Kram fina du.
Känner igen mig i dina ord. Mamma och jag pratade alltid men jag kände alltid hennes krav och kunde undanhålla saker för att undgå diskussion. Min mamma dog för några dagar sidan av felbehandling på sjukhuset och jag är så ledsen över den tid jag missade med henne pga att jag skyllde på jobbet. Det var svårt ända i det sista att säga det man kände men i slutet gjorde jag det. Så ta hand om den tid ni har tillsammans och jag är glad för din skull att ni fick en bra relation. Känner igen mig i allt du skrev. Min mamma fick också stå ut med disco och punkperioder som hon inte kunde förstå sig på. Jag kan ibland känna mig ytlig för att jag shoppar så mycket och kan då köpslå med mig själv om att sluta med det och ägna mig åt viktigare saker i livet. Sen glömmer jag det och allt är som vanligt igen.
Just exakt en likadan realation hade jag med min mamma, den gick i vågor! Det löste sig tillslut och vi fick en bra relation, jag är glad för det för cancer tog hennes liv något åt senare!
Kram
Det känns igen alltför väl, ett mycket fint inlägg av dig. Tack!
Glad för din, eller er skull. Det är inte alltid enkelt.
Jag är väldigt nära min mamma. Kan prata om allt och hon finns för mig i ur och skur. Det bara tjocknar i halsen när jag tänker att jag en dag inte ska ha henne vid min sida. Min bästa vän och mamma. Innerligt tacksam.
Så himla fint! Och jag blir så rörd, änna in i det som kan skaka min värld. Det är inte mycket som skakar mig – jag är en lugn och trygg tös med fötterna stadigt på jorden. Men du skriver så himla fint och jag känner den härliga glädjen över er nyvunna relation som växer ur ren kärlek! Så härligt!
Jag kommer själv ur mammalös barndom. Min mamma valde bort mig och min lillebror. När jag var fem år försvann hon allt oftare. Hon valde fest och alkohol över mig. Jag sörjde det länge, länge. Men sen stängde jag mig. Idag har hon gått vidare – samtalet vi väntade på, kom. Att hon dog i sviterna av sitt festglada liv. Jag kände henne inte. Dom sista åren bodde hon i Tingstadstunneln. Det knockade mig… och idag bär jag min mamma inom mig vart jag än går. Jag pratar med henne, gnabbas med henne och ber henne om råd… som du. Och det känns så bra!
Tack för din oerhört fina blogg – du är så underbar och du delar så fint av ditt vardagsliv att det är en glädje att komma in här! <3
Hej! Bara härligt att ni har hittat varandra 🙂 Jag har lyckligtvis alltid haft en bra relation till min mamma. Hon är otroligt kreativ och jag är stolt över allt hon gör.
Efter att hon (och min pappa) emigrerade till Sverige har jag varit arg och ledsen ganska länge eftersom jag var (och är!) rädd att de aldrig kom att ha en riktig ’mormor och morfarrelation’ till min son men vi ses ungefär var 3. månad och vi pratar ganska ofta via Skype. Min mamma kommer inom några veckor för att hjälpa till med förlossningscirkuset och det är jag otroligt glad och tacksam över.
Ett vackert inlägg men också ett inlägg som ger mig ord för hur min och mammas relation är. För vi är förbaskat lika. Det du skriver är också ett viktigt ämne. Att man kan springa vilse ifrån varandra, men för den skull behöver det inte vara kört för alltid. Det kan komma nya tider där man springer ihop igen för livet är som livet är.
Vad fint. Relationer är inte okomplicerade eller endimensionella och oföränderliga. De lever ständigt och utvecklas.
Vad härligt att ni hittat tillbaks till varandra och har en fin relation i dag. Det värmer. Själv bröt jag kontakten helt med båda mina föräldrar för snart fyra år sedan och det var det bästa jag någonsin har gjort. Dock är min mor psykiskt sjuk så det handlar inte ”bara” om en komplicerad mamma-dotter-relation.
Åhh, känner igen mig så väl i din text. Jag å min mamma har tyvärr inte en komplikationsfri relation men min guldklimpar, hennes barnbarn, håller oss samman. Önskar innerligt att vi kan komma dit ni är i dag. En dag kanske.
Tack för att du delar med dig och sätter ord på det som är så förbenat komplicerat.
Kram Emma
Åh, nu får jag svälja bort tårarna – för jag är på jobbet och behöver inte skriva andra på näsan att jag ägnar en stund innan lunchen åt att läsa en av mina favoritbloggar. Och att jag sörjer, sörjer min egen relation med min mor som alltid, alltid varit begränsad, hämmad och skuldkänsleskapande. För man SKA väl älska sin mamma, och respektera och bry sig om och måna? Min mamma är inte missbrukare eller sjuk på något sätt som skulle ha förklarat bristen på innehåll och djup i vår relation (och hennes relation till mina övriga syskon), hon har bara inte förmågan eller möjligheten utifrån sin uppväxt/bakgrund (vilket är min förklaring).
Men Oooooo, så viktigt det är för mig nu när jag har två egna barn på 4 och 6 år att försöka skapa någon slags känsla hos dem som jag aldrig hade, att jag vill finnas i deras liv, att jag respekterar dem (även om jag just nu bestämmer mycket också) och att de alltid ska känna sig välkomna att dela med mig vad de än har på hjärtat. Ungefär så. Jag är jätteglad för din skull! Stor Kram
Vad jag kände igen mig i det du skrev. Jag har aldrig haft någon bra relation med min mamma och kommer heller aldrig att ha pga allt hon utsatt mig för. Hon har aldrig visat någon form av kärlek, respekt eller omtanke. Vissa gånger har hon betett sig riktigt vidrigt. Jag tror liksom du att det måste bottna i hennes bakgrund. Hur kan man annars som mamma bete sig som om man inte vore det?! Jag blev själv mamma för 2,5år sedan och det absolut viktigast i mitt liv är min son. Att visa honom att jag älskar honom och att jag alltid finns där no matter what är det viktigaste för mig. Så som det borde vara för alla föräldrar. Så som jag önskade att min mamma hade varit. Familjen är det viktigaste man har! Kram
Jag känner igen mig i allt ni skriver, egentligen vet jag inte vad jag ska säga. Jag står fast mellan att acceptera det min mamma gjort mot mig och gå vidare. Men jag kan ej, för mig finns inget jag kan skylla på för att det skulle vara okej att hon har gjort så som hon har gjort.
Min mamma har aldrig varit en mamma, å att acceptera det är det svåraste som finns. Just nu är jag i sorgeperioden jag försöker acceptera allting som har varit å samtidigt gå vidare, men jag är så trasig så trasig att jag inte har något limm kvar att limma ihop mig. Vad gör man?!
Det är så viktigt med relationer det är ett måste i ens liv, men att ha växt upp ”utan” en mamma är nog något jag kommer att få sörja hela mitt liv. Att läsa det du skrivit får mig att känna att jag inte är ensam att känna såhär.
Kram på er
Fint!
Sitter med tårarna rinnandes över kinderna. Det finns inte ord, det finns inga ord som berättar, beskriver, ingen som förstår. Trodde jag. Har alltid hoppats på att relationen till mina nära och kära ska bli bättre någon gång. Till mamma och till han som är mitt enda syskon. De är bättre än på länge idag..men ännu inte där. Där vi kan prata. Kanterna är så vassa och en del vill inte förlåta, inte gå vidare. Men du ger mig hopp, hopp om att en dag kunna läsa de här orden från ditt hjärta, och inte börja gråta.
Lilla ”hönan”
Så rörd jag blir när jag läser dina rader.
Mamma
Så intressant att så många känner igen sig – trots så himla olika erfarenheter! Även jag känner igen mig och blir rörd av det du läser. Har alltid haft en ’sten i skon’ i relationen till min mamma, lite spänt och konstlat, utan att riktigt förstå varför. Hon är förträffligt fin och jag älskar henne och hon mig – helt uppenbart – men ändå. För lika, tror jag, precis som du. Och hur härligt att se hur min flicka älskar henne så högt och vice versa!
Jag måste bara säga att din blogg gör mig varm i hjärtat ,känner man sig lite nere så ger den en kraft att gå vidare …… .Tack för att du delar med dig till andra av en del av ditt liv det gör du fantastiskt bra.Föresten tycker jag namnen på dina/era hundar är helt tok söta och fyndiga .kram Anna
Sitter mer tårar i ögonen och känner igen och känner med. Fylls av din känsla och fylls av hopp. Tack! <3
Väldigt fint skrivet! Och ett intressant ämne, som direkt får mig, som relativt nybliven mamma till en dotter, att fundera över hur min mamma-dotter-relation kommer att vara till mitt barn. Jag vill ju stå henne nära, närmast, samtidigt som det ju måste vara min dotter som bestämmer det längre fram, hur nära vi ska vara.
Härligt att det lättat!! Som så många andra skriver ta till vara på tiden som finns kvar, njut av den närhet som kommit till er. Jag har en dotter på tio pr o jag mörker hur lika vi ör o hur svårt det gör det! Jobbar på att fortsätta ha en bra relation men ack vad man får vårda om det man har. Hoppas det fortsätter i detta spår för er<3
Så fint skrivet! Ja, det är nog så att om man är lik sin mamma behöver man jobba lite mer för att få relationen att fungera bra!
Jag önskar jag kunde uttrycka mig som du. Då kunde jag kanske skriva till min mamma och få henne att förstå att livet inte är för evigt och att vi kastar bort tiden… Har inte pratat med min mamma på ett och ett halvt år och det värsta är att hon är den ”starka” i mina föräldrars relation så jag har ingen kontakt med min mjuka, fina, konflikträdda, underbara pappa heller. Ditt förra inlägg träffade som ett knytnävsslag i magen för jag var så oförberedd. Oförberedd på att så många har det svårt i relationen till sina mammor. Tack igen, fina, fina du!
Jag önskar jag kunde uttrycka mig som du. Då kunde jag kanske skriva till min mamma och få henne att förstå att livet inte är för evigt och att vi kastar bort tiden… Har inte pratat med min mamma på ett och ett halvt år och det värsta är att hon är den ”starka” i mina föräldrars relation så jag har ingen kontakt med min mjuka, fina, konflikträdda, underbara pappa heller. Ditt förra inlägg träffade som ett knytnävsslag i magen för jag var så oförberedd. Oförberedd på att så många har det svårt i relationen till sina mammor. Tack igen, fina, fina du! Det du skriver känns ännu mer när jag inser att du faktiskt kan skriva det du skriver, helt öppet, utan att skada er relation. Att din mamma inte tar åt sig utan blir rörd… Det visar verkligen vad långt ni kommit.
Ahh jisses. Det är som du beskriver min rel till mamma. Den är fortf komplicerad. Jag är 36 och har en dotter på 2…
Tack för fina ord.
Så fint att din mamma skrev här oxå ♥
Wonderful – keep talking! And, keep writing! I say again that you are a very talented writer in describing elusive experiences and emotions.
Hejsan!
Antingen kan man sitta och ångra det man inte hade eller så försöker man glädjas över det som faktiskt fanns där.
Min mamma gick bort plötsligt & hastigt för några veckor sedan. Utan att jag hann med. Tankar snurrar i huvudet vad sa vi, vad gjorde vi, hur var vi tillsammans? Jag har väl ibland önskat att vi stod varandra närmre, att vi hade mer gemensamt. Trots det så finns det ju bara en mamma för en. Mina föräldrar var som ett. Det var typ omöjligt att få göra något själv med mamma, de minnena är väldigt få tyvärr. Jag trodde inte så många kände så mycket kring detta ämne. Ta tillvara på den relation ni har och njuta av det, en dag är det plötsligt försent. Nu ringer hon aldrig mera. Jag lovar, det går inte att ersätta med något annat.
Så härligt Emma, sköt om relationen så som ni vill ha den.
Kram från Misan
Jag tror detta är det finaste du har skrivit, så naket och ärligt. Fint, fint, fint!
Kram
Så underbart skrivet. <3
Folk pratar alltid om min & mammas relation. Jag är ju uppväxt in i den, så van vid den, att jag inte riktigt förrän nu greppar vad folk menar.
Min mamma är min bästa vän och så har det varit hela livet ungefär. jag har kunnat prata, PRATA, med henne sedan jag var för liten för att minnas hur man inte pratade. Och hon lyssnade och pratade. Vi har helt olika smak, åsikterna går ofta isär, men vi har aldrig bråkat. Inte ens under tonåren. Jag skrek åt henne en gång, och hon satt med knäppta händer och bara såg på mig. Jisses, vad jag skämdes.
Vi har alla våra relationer. Ingen har det likadant men ibland händer det att någon har det nästan-nästan-samma.
Jag hoppas att mina barn, om jag får några, kommer få samma relation med mig som jag har med min mamma. Men det är inget jag tar för givet. Min mamma är min stora idol, och får jag barn hoppas jag att jag kan ge dem samma tålamod hon visat mig. Samma öppna famn att krypa upp i närhelst jag kan tänkas behöva det..
Hon är fantastisk, min mamma.
Ofta glömmer jag det. Tyvärr. <3
Vakre, vakre ord. Jeg sitter med tårer i øynene. Du er generøs som dette.
Jeg har ikke lest ditt tidligere innlegg som du refererer til, men det skal jeg gjøre. Ut fra hvordan du beskriver deres forhold i dag, kan jeg bare si at jeg lett kan kjenne meg igjen i. Dette er veldig likt hvordan mitt forhold til min egen mor har vært og er i dag. Etter noen vanskelige år, har vi idag et veldig godt forhold som jeg verdsetter stort.
Etter en anbefaling fant jeg din blogg i dag, og jeg kommer garantert å følge din vakre blogg fremover.
Ønsker deg en vakker og glad dag!
Varm hilsen fra,
Anette Willemine
Nu var tårarna så nära, jag önskar innerligt att jag kunde lärt känna min mamma som vuxen, pratat mer som jämnlikar, om barnen relationer osv, har aldrig saknat henne så mycket som när jag själv fick barn. Inte alls samma att prata med pappa, han är för övrigt för lik mig i temperament (eller jag för lik honom!!)
SÅ lyckligt lottad du är som hittat tillbaka till din mamma. Jag har också en väldigt svår relation till min egen mamma, vilket jag inte kan förstå alls, särskilt inte nu när jag själv har två egna tjejer. Jag är nog helt enkelt motsatsen till min egen mor, vi är alltför olika fast vi ser så lika ut. Vi har olika själar helt enkelt, väldigt lika utanpå men helt olika invändigt. Jag kan inte förstå hur man inte vill vara nära sin dotter, stötta, finnas där villkorslöst och älska henne för den hon är. Jag kommer göra allt tvärtemot vad min mor gjort och redan där vet jag att det kommer att bli bra för mig och mina tjejer. Jag uppfostrar dem att bli starka och självständiga kvinnor som respekterar andra men som framförallt ska stötta varandra och som ska lära sig att kärlek är oegoistisk och det starkaste som finns på jorden. Tack för att du delar med dig.
KRAM!!