Att vara tacksam för de jag älskat, och de som älskat mig.

 

AT2B5593
 
 

Jag vet inte.

Jag tycker att det ska ångras alldeles för mycket idag. Att man ska ångra saker man gjort eller händelser som format en, att man ska begrava gamla minnen för att de nödvändigtvis inte varit de bästa i ens liv och därmed inte borde finnas.

Jag håller inte riktigt med där.

Jag har hunnit med många relationer i mitt liv, innan jag träffade min man. Det var så jag på något sätt visste. Att det var han. Förstår ni? Just för att jag behövde få träffa alla de där andra innan och lära mig vad jag absolut inte ville ha – eller vad jag ville ha, för den delen.

Jag har date:at alla typer. Jag lovar. Jag har varit förälskad i små anarkister med smala slipsar, luvtröjebärande gangstrar, norrköpingsbor med gult hår och med fingrarna brokiga av grafittifärg. Jag har älskat långa män, korta män, breda män, smala män, snälla män och elaka män – jag har till och med försökt älska kvinnor. Det senare gick dock inte så bra. Jag har älskat en halvpolsk tjugoåring med skrattgropar när jag själv var arton och vild, jag har levt med en grodliknande man med sidenslipsar, en halvitalienare som åkte till Köpenhamn och köpte prostituerade, en gitarrspelande, hattbeprydd man som tyckte om att ”skapa” och såklart den snällaste människa jag någonsin mött; en mjuk man med rundad näsa och randiga skjortor som älskade mig från månen och tillbaka men som jag var tvungen att lämna kvar där i vårt hus med de krokiga äppelträden eftersom han förtjänade så mycket mer kärlek än jag någonsin kunde ge honom. Ni har hört den förut. Just han är fortfarande en sorg i mig.

Jag har date:at en advokat med colgateleende som ägde en lägenhet där träplankorna knarrade; han rökte parfymerade libanesiska cigaretter och doftade skrivbord precis där i nacken där gropen sitter. Jag har träffat en kalmarbo nånstans på Öland när jag var sexton och full på livet och trodde att ingenting i världen var omöjligt, jag åkte till andra sidan världen och förälskade mig i en mexikansk föredetta chippendaledansare som hade en hytt utan fönster och som jag sen satt och ringde vansinnesdyra samtal till i nätter efter att jag kommit hem, på golvet i den där lägenheten jag delade med min bror och där cigarettröken fick vädras ut varje gång pappa skulle komma.

Jag har träffat en kort, arg man som försökte äga mig i en tid när jag som minst behövde bli ägd – det var kort och stormande och slutade med att jag fick hota med polisanmälan eftersom han skrev kryptiska artiklar med väldigt liten text som han sen ramade in och levererade till mitt jobb. Jag har träffat en Christer Sandelin-kopia som reciterade Johnny Cash och hotade med att gå och dränka sig när jag berättade att det var över, en välbyggd helskum typ som bara ringde på nätterna och som fixade saker från sin bil samt en man som på tredje träffen föreslog att han skulle kissa lite på mitt ben, i duschen bara, för att han var övertygad om att jag skulle gilla det.

Och nej;

alla har inte varit bra för mig. Tvärtom.

Men jag har lärt mig något av var och en. Jag har lärt mig hur snabbt det kan gå att tappa bort sig själv om man inte är uppmärksam, hur lätt det är att stanna bara för att – ja varför egentligen? för att man tror att det är det man ska göra? och att alltid, alltid lita på min instinkt eftersom den är det klokaste jag har och den enda som jag vet på riktigt vill mig väl.

Och jag lärde mig att det jag trodde att jag ville ha inte nödvändigtvis var det jag ville ha, och att gräset inte är grönare på andra sidan – bara annorlunda.

Och framförallt:

jag lärde mig så mycket av alla dessa härliga, knäppa, snälla, elaka, underliga, fantastiska männen att den kvällen som jag satt på den där uteserveringen med han den lockiga som nu är min man och drack Sangria den där första dejten, när han sträckte fram sin tomma handflata mot mig som jag la min över –

då visste jag.

Att det var han.

Och att jag aldrig hade hittat honom, aldrig, om det inte vore för alla de jag nån gång älskat och som nån gång älskat mig.

 

slut

Rekommenderade inlägg

73 kommentarer till “Att vara tacksam för de jag älskat, och de som älskat mig.

  1. Dina texter. Så vackra. De går liksom rakt in när jag ligger här med min kaffekopp, läser din blogg och försöker vakna till liv. Trött i kroppen men själen blir inspirerad (kan man skriva så?) och varm. Tack Emma för dina ljuvliga texter som gör mig varm i kroppen och väljer att se det fina i livet. För det förmedlar du på ett så bra sätt. Att se det fina. Det vardagliga. De små (och stora) sakerna får ett annat ljus över sig, blir uppmärksammade och får ta plats.

  2. Tack för detta. Då vet jag att jag ännu ska forstsätta leta efter den rätta.
    Hade lite tappat hoppet och lusten men tydligen är jag inte den ända som
    tagit fel på dessa många män i mitt liv. Han finns alltså där ännu och väntar
    på mig, nånstans…

  3. Jodå, känner igen mig i det där. Jag har dejtat konstiga killar, elaka män och alldeles fantastiska killar. Några är jag fortfarande kompis med, de som förtjänar min vänskap och som jag inte vill mista för allt i världen men de var inte den rätta. Jag har förlorat den jag trodde var den rätta, han togs bort alltför tidigt men upptäckte sedan att den jag är gift med nu ÄR den rätta och att han som togs bort var en språngbräda till den rätta. Livet är konstig och man tror att man trampar fel många gånger längst livets underliga stig, bara för att upptäcka att man var på den rätta stigen trots att den såg lite konstig ut.

  4. Hej
    Fint skrivet, undrar vad som hände med din vänskap med Miss Sederblad, det är ju inte bara männen i våra liv som formar oss. Har följt dig ganska länge och aldrig kommenterat innan, men förutom inredning inspo. så är det bästa med att läsa din blogg alla härliga kvinnor du verkar ha i ditt liv. Det var ett band, värme mellan dig och Miss Sederblad som lyste igenom, saknar just det. Har själv tjej-kompisar som kommit nära och blivit en del av en, men de försvinner ju inte liksom, inte i vår ålder då fixar man ju det. Undrar nu om det bra var spel för galleriet.? ,,

    1. Ha ha det är bra med den 🙂 Sederblad har ju dels pricken som gjort att hon fått lägga mycket tid hemma och sen har hon mycket jobb just nu. Det innebär inte att vi inte älskar varann längre. Att vi inte fastnar på varandras bloggar på ett tag innebär inte att vi inte har kontakt. Livet är ju så mycket mer än du ser här inne.

  5. Du har ju bara förmågan att sätta ord på allt. Att ge allt en historia och en röd tråd som gör att man inte vill sluta läsa och bara vill ha mer 🙂 Idag vill jag bara skriva tack för att vi får följa med! Och speciellt den här veckan när jag varit sjuk och haft tråkigt och inte orkat titta på Tv eller lösa böcker. Då går jag in här och får läsa sådär lagom mycket som man orkar med när man är sjuk och får dagarna att gå. Lite vackra bilder på det så blir det ju perfekt. Lite barnrum och busebilder och en vacker outfit bara sådär smakfullt fotad som vara du kan. 🙂 Så tack!
    Kram
    /Vivvi

  6. Det har! Du finner karnan i livet och satter det i ord. Jag vet (a girl can dream) att det blir en bok en dag, sedan da det mognat och du ar redo. Och den kommer att bli tidslos och folk kommer att forundras over hur nagon kan brottas med svenska ord och fa dem att lagga sig sa vackert… Och vi kommer inte att vara ett dugg forvanade. For vi vet.

  7. Känns som jag missat nåt! 😉 Första dagen när jag började på högskolan slog jag mig ner mittemot en solbränd pojke med glada ögon och ett stort leende. Sen var det liksom kört 🙂 Jag var 19 år då, och nu 19 år senare håller vi fortfarande ihop. Så kan det bli…så jag får väl nöja med mig med att läsa om dina ”eskapader”- förhoppningsvis snart i bokform 😉

  8. Ja, många bara och mindre bra relationer från tonåren och framåt har gjort att jag den dagen jag sprang på min blivande man också förstod att det var precis en sådan kille som han som jag ville leva med resten av livet, att skaffa barn med. Och tur är väl att det inte blev den där skinheaden eller killen med dreadlocks eller han avbytaren som var så svartsjuk. Ja, jisses!

    Kram på dig!
    /Linda

  9. Döm mig inte för det jag gjort innan vi träffats, ty det har format mig till den jag är idag. Å älskar du mig idag, har dåtidens misstag gjort mig gott.
    Jag läste detta hos Marika i förra veckan-ish och jag tycker det är så otroligt klokt för precis så är det.
    Kram

  10. Skrev vackert men deletade. Det är sorgligt, insiktsfullt, djupt, roligt och vackert… Precis som minnen i sig. För att du lyckas beskriva verklighet verkligt. Goa dig Emma!

  11. Dina ord är så magiskt vackra, såna som spelar på alla känslor. Fantastiskt skrivit. Livet är vad det är. Ånger är svårt för som du skriver man formas utifrån det om man upplever.
    Tack för att du delar med dig av känslor om förr, om människor man sörjer på ett extra sätt och så om kärleken.

  12. Ajja på dig! Här sitter jag tårögd på bussen. Otroligt fint beskrivit. Min dejtinghistoria är i mångt och mycket väldigt lik din. Ångrar inte heller alla mina bra och mindre bra relationer utan som dj skriver har dem gett mig kunskapen att hitta hem i kärleken. Är idag gift med världens finaste man
    Kram

  13. Vackert!! Min date-lista må va lite kortare, men du har så rätt! Man behöver ha blivit bränd, för att hitta vem man själv är i en relation och vem man vill ska dela den. Jag är så galet tacksam för min make, och för det liv vi skapar tillsammans. En ettårig, precis gående, ljuvlig liten tjej är liksom grädde på moset på vårt äktenskap! Ha en härlig tisdag och fortsätt dela dina ord med oss!

  14. Oh herregud Emma, du kan verkligen konsten ATT KLÄ KÄNSLOR I ORD. Jag kan känna dina relationer, skratta och jämföra med några av mina egna erfarenheten, nästan gråta då jag känner hjärtesorg. Och du har rätt, allt ska inte ångrar, det är ju erfarenheterna och upplevelserna som skapar just oss.. Kram <3
    /Jess

  15. Wow, wow, wow….en sån underbar text!
    Det är ju precis så här det är i livet. Du fick min verkligen att öppna mina ögon och le åt allt det som varit. Även åt mannen som nyligen lämnade mig efter endast ett år som gifta.
    Alla de som vandrat tillsammans med mig på livets stigar har inte varit rätt, men jag är helt övertygad om att den dagen kommer då han bara står där framför mig och det kommer kännas i hela kroppen.
    Tack för en underbar och väl tänkvärd text!

  16. Så sant! Själv träffade jag min man när jag var 19 år, ung förvisso men med ett långt och många korta kärlekshistorier bakom mig. Jag ångrar ingen av dem även om alla var långt ifrån bra för mig, för precis som du skriver, det är så jag visste att min norrlänning var precis vad jag ville älska resten av mitt liv.
    Kram

  17. Du berör verkligen med dina ord Emma! Du kan beskriva känslor på ett sätt som jag beundrar dig för! Fortsätt att inspirera med din blandning av inlägg. 🙂

  18. Så träffsäkert du skriver, som vanligt. Jag träffade min man när jag var relativt ung, 21 år, men hade ändå hunnit med några romanser och historier innan honom. Och någon gång där i början så var jag lite ledsen över det, över att jag inte hade väntat och fått vara med om allt ”nytt” med just honom… Låter rätt banalt nu i efterhand, men så kände jag. Då tog min älskade min hand och sa att han älskade mig just för den jag är, och att alla erfarenheter jag har med mig har format mig till just den han älskar <3 Och den kärleken lever stark, 13 år och 2 barn senare!
    Kram på dig Emma, och tack för att vi får ta del av en skärva av ditt liv och dina tankar, det berikar!

  19. Tack för att du delade med dig. Så sant det är, det där med kärleken. Så mycket det präglar ens liv och utvecklar den man är. Ha en underbar dag 🙂

  20. Åh, jag gillar hur du tänker. Jag brukar säga att man måste kyssa många grodor innan det är någon som förvandlas till prins…..

    Ha en fin dag, vetja!

  21. Tack för att du delar med dig Emma, vilken fantastisk text! Du MÅSTE släppa en bok, det vet du va? Herregud, du ser ju hur många som kommenterar här inne, vi alla skulle ju köpa. 🙂 Det här med att försökt älska kvinnor, berätta gärna mer!

  22. Underbara (jag vill skriva underbara, älskade Emma!!, för att det känns som rätt, MEN d kanske upplevs ngt läskigt o med ”stalker” varning!!!) fin Emma!! Nu fick jag lägga ifrån mig telefonen o gråta!! Du skriver ju SÅ underbart, fantastiskt!! Jag vill så gärna bli kär!! Jag vill bli kär så mkt så det värker i mig!! Eller ja, jag längtar så efter att bli det!! Jag levde med världen mest fantastiska man o man säger att kärleken klarar allt, men nej, tyvärr. Vår kärlek var jättestark o fantastisk o så fin men jag var sjuk o blev under den tiden så mkt sämre så jag hade inget liv. Det höll inte. Det är tio år sen o nu mår jag bra o NU mår jag äntligen så bra i mig själv ATG jag är redo att träffa ngn o du kan tro att jag längtad!!! Tårarna rinner av sorg o saknad men även av längtan!! Tack snälla fina Emma för att du delar med dig o skriver så fint!!! Vilken tur din lockiga man o din buse har som har dig i sina liv!!! T A C K!! Stor kram Lisa S i H-viken

  23. Oj vad jag känner igen mig i din text. Jag har också lämnat en väldigt snäll man i ett gemensamt hus med krokiga fruktträd, och den sorgen finns nog alltid kvar inom mig. Du skriver så klokt. Jag tror precis som du, att utan det förflutna, hur ska vi veta vad vi vill ha och behöver.

  24. Vackert och sant. Jag brukar känna så här, att det som har hänt och det som händer, det kunde aldrig…INTE ha hänt. Det känns lite som en ro, en tröst.

  25. Vackert skrivet. Du skulle kunna vara en person som många söker rätt väg hos=) Jag tänker på en kvinna som har en blogg som jag hamnade på av en slump..trehundresextiofemnu.blogg.com.
    Nu är hon på dag 100 drygt och jag hamnade där dag 30…vilken väg hon vandrar,man blir både frustrerad som berörd, ledsen och förbannad då man läser. tänk så många livsöden det finns.
    Önskar dig en fin tisdag./Kerstin

  26. Just det där försökte jag förklara för (en av mina) före detta pojkvänner. Han förstod det aldrig, och så småningom förstod jag att det inte var han som var den rätte. Nu har jag hittat den rätte och det var oändligt krångligt i början, men det var bara att hålla fast tills det slutade storma runt oss. Nu är det lugnt, tryggt och underbart!

  27. 😀 Påminner mig om alla mina olyckliga tonårs/studentcrushar i män/pojkar som aldrig skulle komma att titta åt mig. Tills träffade jag min man som ännu inte har slutat titta åt mig 😉

  28. Vilket alldeles underbart inlägg, ler och minns mina egna galna snedsprång och just precis så är det…man måste ju prova sig fram 🙂 och tur att du fann han den lockhårige som ska vara lycklig att han har dig stor kram Diana

  29. Fint skrivit!! Jag trodde åxå jag hade träffat en bra kille, tills häromdagen då jag med jobbet va på föreställning och det va han med, utan att jag visste om det…. med sin familj och en tjej… Livet förändras ganska fort. Ibland undrar jag hur man orkar!

  30. Helt suveränt inlägg 🙂 Ditt sätt att skriva är fantastiskt. Häpnar lite över allt du hunnit med fram till nu dock.. ha ha.. 🙂 Ge ut en bok Emma. Jag skulle köpa den direkt 🙂 Kram

  31. Men underbara människa! Du skriver så klokt och fängslande! Och det är så härligt att du bjuder på dig själv.
    Skriv en bok nu med en gång! Jag köper!!

    /Katarina

  32. Åhhh var hittar du alla ord som passar så bra ihop. Jag läser din blogg varje dag och ibland flera gånger varje dag, när jag har möjlighet. Du inspirerar med ord och bild och gör livet lätt och roligt att leva samtidigt som du väcker en tanke då och då.
    Ha en underbar tisdag.

    Kram L

  33. Tack finaste Emma för att du tar dig tid och förgyller min tillvaro med tankar och inspirerande bilder. Kram på dig!

  34. Woooow……vilken text….såååå bra skrivet …preciiis så där är det ju…..och när jag tänker efter så har jag nog också haft en hel drös med knäppisar i mitt liv, innan min man gjorde entre…. 😉 och såklart vet jag ju om att jag lärt mig något av var och en . Men jag har saker jag gjort i mitt liv och människor jag känt som jag ångrar ändå , även om de lett mig dit jag är nu , eller kanske precis därför . Inte de stora sakerna , men de små , även om jag vet att det är bara att släppa taget och låta det gå ……resten av våra liv är ju från idag och framåt 😉
    Och så bara såhär helt apropå ; När har du tänkt dig att du ska börja berika våra liv med lite böcker ?!…….Åh, jag kan bara föreställa mig huuur underbart det skulle vara att sitta i timmar fördjupen i en Emma-bok 🙂 Du är bara såå himla begåvad ,alldeles för begåvad för att inte göra det nån dag……<3
    Kram,
    Monica i Rom

  35. Tack! För detta inlägg. Det är många stunder jag funderat över min relation till ånger. Jag delar din uppfattning om att man stöps in i den person man är och just de människor och upplevelser man har är så viktiga för den personliga utvecklingen. Däremot finns det stunder då man glömmer bort det. Eller inte kommer ihåg att påminna sig om just att det behövs allaupplevelser för att bli ”hel”. Ibland känner man i ren frustration att åh jag ångrar. Den där stunden innan förnuftet kommer ikapp. Innan man kommet ihåg att det här kommer jag lära mig av.

  36. Jaa du. Tänkte igenom alla mina häromdagen och insåg att man gått igenom en hissnande massa vansinniga möten i stort och i smått. Tyvärr tappade jag bort mig själv precis som du skriver ändå & insåg det i höstas efter 7 år, ett bröllop och en dotter tillsammans. Nu genomgår jag en skilsmässa & hur smärtsamt det än är så är jag stärkt av insikter som kommer göra mig starkare än Bamse, Pippi & Hulken tillsammans.
    Men galet viktigt att veta det där. Vad man vill ha och vad man inte vill ha…
    Tack för känslostarkt inlägg!

  37. Fantastiskt fin text och så sann på flera områden, inte bara kärleken. Jag träffade min man väldigt ung (19) och nu har vi varit ihop i 10 år, jag visste direkt att han var den rätta för mig. Otroligt förmånligt att få träffa honom så tidigt i livet. Som min kompis brukar säga: man vill ju inte dö nyfiken, så man måste testa så mycket man bara hinner och kan och däri passar det perfekt att vara utan ånger också, tycker jag. Tack för att du skriver så fint och klokt. Kram!

  38. Å så fint och träffande skrivet. Detta hade jag aldrig lyckats få ner i skrift men jag kände igen mig så väl i dina ord. Amen!

  39. Du har så rätt i det du skriver.
    Skulle kunna vara jag, den enda skillnaden är att jag inte hittat HAN än och just nu står här med ett inre som är i uppror för att jag trodde att jag funnit honom.
    Underbar och tröstande läsning 🙂

Lämna ett svar till Ellinor Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.