Att ha en hel dag framför sig.

Lördag.

En hel dag att göra precis vad man vill.

Och jag är uppe mycket tidigare än alla andra, stryker med fingrarna över gårdagens målningsprojekt för att se om det har torkat och är redo för omgång två. Kokar té, kisar ut över åkrarna som är blöta och mörka sen månader tillbaka och som jag hoppas ska få förbli så, bara ljusna lite av värmen.

Ingen mer snö, tack. Inte nu.

Idag blir det projekt, såklart, men även någon utflykt till nånstans där Buse får högt skratt och rosiga kinder. Vi får se var vi tar vägen. Igår fick jag ett oemotståndligt sug efter Tivoli och började taxisurfa öppettider bara för att få reda på att det öppnar den 10 april. Det är inte så länge. Det kan man stå ut. Men jag längtar tills portarna slår upp och vi kan ta med Buse igen, till denna värld av karuseller, sockervadd, ballonger och färger. Nästan ett år äldre än sist. Han kommer fortfarande att älska det.

Buse vill mest åka till Grekland. Det är vad han längtar efter.

jau auka pouen säger han med armarna hängande längs sidorna.

jag med, älskling. men minns du när vi skulle åka till poolen?

Han tänker. Säger i maj.

Och så är det ju. Maj. Ännu längre än tionde april.

Men just det där; att ha små saker att se fram emot de närmsta månaderna; om det så är att Tivoli öppnar eller att vi äntligen sitter på det där planet igen – det spelar mindre roll.

Längtan. Det är sånt som håller liv i mig lite extra.