Att förstå varför folk åker till Lalandia.

Igår checkade vi in i en liten stuga på Lalandia.

Ja, som ni har förstått är det ett ganska högt tempo den här resan. Himmel vad vi hinner med mycket om dagarna. Men igår var det iallafall ankomst Lalandia och det blev ganska snabbt tydligt vilket barnparadis det där stället är.

Allting är liksom byggt runt barn. Vintercenter, hoppgrejer, karuseller, spelhallar, lekplatser – vart man än såg fanns det något att göra. Och på väg till stugan fanns en gigantisk hage full med getter och deras bäbisar som man, självklart, fick gå in och klappa.

Buse var i himmelriket.

Vi startade med att åka skridskor.

Absolut första gången för Buse, för övrigt. Och kanske sista på ett tag för han blev skitförbannad på att han inte kunde på en gång och tyckte att mamma och pappa skulle släppa honom så att han fick snajda loss där på isen. Men ungen kunde ju inte stå på benen en sekund, så det fanns inte ens chans att jag skulle knuffa in honom på isen och stå vid rinken och vinka medan han gjorde dundervurpor, så då fick han bli precis hur förbannad han ville.

Så just skridskor blev vi inte så långvariga vid.

Vi hittade en mycket roligare aktivitet.

Pat the Postman.

Den var fantastisk, tyckte Buse och åkte nöjt med i postbilen i sisådär en kvart innan vi fick slita honom ifrån den för att gå och äta middag.

Till och med restaurangen var så barnanpassad att de knappt hade saltat maten, det fick man göra själv – allt för att barnen skulle komma i första rummet och kunna äta precis allt som bjöds.

(Kavajen är en gammal Maison Scotch, och klänningen en aningen ostruken men ack så skön och älskad från Vintage by fé; en sån man kan bo i liksom. Den finns här).

Så Buse glufsade i sig med god aptit och ville sen prompt gå och åka mer postbil.

Så då gjorde vi det,

dock mer varvat med nån form av onnie-karusell och ett mycket invasivt spel där man skulle drämma hamstrar i huvudet med en klubba. Kändes pedagogiskt och fint, tyckte jag, men Buse skrattade så han tjöt så det fick va.

Och sen lommade vi tillbaka till stugan och förberedde oss på den här dagen, vilken skulle innehålla det Buse längtat efter mest – badhuset!

Och hemfärd, vilket han inte alls längtat efter.

Men det får vi ta i nästa inlägg, som vanligt. Tills dess hoppas jag att ni får världens absolut bästa fredag och att den där sommaren som nu är konstaterad i Sverige håller i sig tills vi kommer hem.

Jag har en odlingsmani att underhålla.