Att göra om allting igen.

Idag vaknade vi vid nio och begav oss ner till frukosten i sakta mak. Varför ha bråttom när man inte behöver? Det är ju tiden vi är ute efter när vi är här, långsamheten. Och värmen såklart, och Buses skratt och ett hav så klart att det känns som man kan se skatter.

Så en frukost bara, och sen var det dags för stranden. Igen.

Vi ändrar sällan på vinnande koncept.

Och så går timmarna, lika långsamt.

Molnen är som vita maskrosor på himlen och stör aldrig; far bara förbi i tunna slöjor och mjukar upp solens strålar. Vi beställer våra juicer och leker med vår lilla lastbil och jag sitter så länge i vattenbrynet att jag tillslut har deciliter av sand och snäckor i bikinitrullan och måste bada av det för att ens kunna gå upp.

Och Buse blir aldrig trött, är bara en motor av glädje och spadar och sandiga fingrar.

Ibland pausar vi och läser;

vi har med oss Totte-böcker och Alfons och en ny, underbar barnbok som heter Lilla Quains får en storebror som tjejen som skrev den har skickat till Buse för någon vecka sen och som redan är flitigt tummad, trots att den är ganska lång för en tvååring.

Och så ligger vi med halvslutna ögon och lyssnar på de andra gästernas nöjda mumlanden och funderar på om vi inte borde hyra en båt och åka ut och fiska.

Vi gör allting om igen, och igen och igen, för precis hela dagarna är som en slags varm, luddig dröm och den känslan vill vi knyta om oss och vara kvar i –

vi vill leva i de stunderna, uppleva, ta in.

För det är sånt som ligger kvar inne i själen sen när man kommit tillbaka och sommaren försvinner och kylan kommer smygande igen. Men det är långt kvar! Jag vet. Men jag tror att vi kan hamstra energi som solceller gör; spara den inuti och släppa fram den när det behövs.

Och ett bubbelbad hemma på rummet när eftermiddagen kommit och saltet behöver sköljas bort. Det hjälper också till.

∞

ljuvlig sommarklänning | här
grön tunika | här
bikini | phax