Igår flög jag ju upp till Stockholm.
Tänk att jag har bott där. Det slår mig varje gång jag sitter i en taxi genom staden; att det här har varit mitt hem. Jag har så mycket minnen knutna till alla dessa platser – där uppe ligger Odenplan där jag spenderade en hel sommar med att sitta på taket i högsommarvärmen och röka min farmors cigaretter och lyssna på Ulf Lundell. Där är biblioteket som jag brukade svalka mig i när hettan blev olidlig. Där, uppe åt höger, ligger det 7 eleven som min pojkvän arbetade på; han som en gång gav mig en hel kartong med ostbågepåsar och vars mamma tyckte att jag var en dålig idé. Där lite längre fram gick jag varje morgon med halsduken fladdrande kring benen och med pennor i håret och undrade när jag egentligen skulle räknas som vuxen.
Och så vidare.
Jag hade först en träff WineWorld för att gå igenom lite kring tävlingen om att bli Barone Ricasolis nya vininspiratör (sista ansökningsdagen idag!). Det var ett minst sagt häftigt kontor, som att gå in på Systembolaget eller hos någon som laddat för en sjuhelvetes after work.
Sen hade jag ett möte till nere på Kungsgatan, men när jag gick på NK och krya-på-dig-handlade åt Buse i mellantiden så sa hjärtat stopp. Det satte ner fötterna. Buse hemma med feber och jag en timme bort med flyg gick liksom inte. Så mötet jag hade kvar avbokade jag helt sonika, tog en taxi till Arlanda och köpte en biljett till en tidigare flight (som jag bokstavligt talat fick kasta mig på) och åkte hem flera timmar i förväg. Till en liten feberdimmig skrutt som höll min hand i sängen och sa att han älskar mig och att han ville lägga Pippi-pussel.
Det där går alltid först. Alltid.
Och efter en jobbig natt då han vaknat fyra, fem gånger (han som aldrig vaknar på nätterna) feberhet och ynklig och bett om dricka, så sover han nu tungt här bredvid på tvären och jag försöker arbeta så mycket jag kan i hans små pauser utan att oroa mig för mycket. Men de blir ju så sjuka de små, så himla värnlösa och oskyddade att jag helst av allt vill bygga en mur med min kropp runt hans och skydda den med livet.
Men när han är vaken går pippi-pussel och äppeljuice och tröstandet först. Och det finns ingenstans jag måste vara än just här, i vår säng, bredvid en älskad som behöver svala händer mot sin rygg och kall äppeljuice att dricka varje gång han vaknar.
Å, krya på sig liten buse! Hoppas han blir frisk snabbt nu! Kram
SJälvklart ska du vara med Buse! Hoppas han kryar på sig. Kram Annika
Det tyckte jag var ett jätteklokt val!! Klart han kommer först! Krya på honom. Jag hat också bott i Sthlm, i nio år! Nio år för mkt! Har inga bra minnen därifrån o gillar därför inte att Vara där utan de få ggr jag är där längtar hem varje sekund! Bodde också kring Odenplan (Teknologgatan) ett tag! Kram Lisa S
Så fint gjort och vilken fantastisk möjlighet att kunna avboka mötet och fara hem till Busen. Jag har också den möjligheten i mitt (arbets)liv men jag tänker på alla de föräldrar som inte har den möjligheten och då känner jag så där stor tacksamhet för det livet jag har, lite som du skrev att du var tacksam över att du har vågat vara egen.
Krya på Buse!
Kram
Krya krya! Det där är så jobbigt och jag förstår verkligen att det inte gick att fokusera när skatten låg sjuk hemma.
Kram
Rebecca
http://femme.se/piccolecose/
Känner igen mig i det där…. De blir ju liksom ännu mindre när de är sjuka, de små älsklingarna. Klart man vill finnas till för dem alltid, och så himla skönt att du har den valmöjligheten!
Hoppas ni får en fin långhelg och att Buse kryar på sig!
Kram Jennica
Ett så underbart inlägg. Krya på Buse!
Du skriver ju så vackert Emma att man börjar gråta! Bättre än någon ”kryapåsigpresent” i världen – att mamma kommer hem!
Vilka underbara bilder du tar 🙂 Jag har precis flyttat tillbaka till Skåne efter en tid i huvudstaden och jag får också nostalgi när jag åker upp, det är något visst med den staden även om Skåne givetvis slår det med hästlängder 😉
Stackars din lille sötis, hoppas han mår bättre snart. Blir helt rörd av allt det fina du skriver.
Stor kram,
Marielle – http://www.mariellewinkler.devote.se
Hoppas han snart kryar på sig igen!
Jag har inga egna barn så jag kan inte riktigt föreställa mig det där. Men jag tänker mig att ens barn går före precis ALLT. Jag tycker du visade massa integritet mot dig själv. Stod på dig för vad som är viktigt i ditt liv, just nu att vara hemma med pojken! Strongt!
så himla fint skrivet…vet precis känslan! Krya på sig lilla!! Ser ut på bilden som du träffat min vän Alf? Massa kramkram
Åhh hoppas lille Buse kryar på sig nu!
Blir nyfiken på hur gammal du var när du bodde i Stockholm? Jobbade eller pluggade du där eller nått? 🙂
Jag gick de 2 sista åren på gymnasiet där och flyttade tillbaka till Skåne efter typ 6 år.
Åh det låter som du gjorde helt rätt beslut. Idag fick jag göra ett beslut, börja klippa navelsträngen och jisses..så jobbigt det är…..Kram Jess
* När Livmodern värker*
Jovisst, vill man vara hemma när barnen är sjuka. Men jobba måste man ju, iaf jag, och jag har turen att ha en fantastisk pappa till mina barn, som är lika hängiven förälder som jag. =)
Buse har världens bästa pappa som var hemma med honom, men när jag HADE möjligheten att faktiskt avboka och åka hem – tja, då var det inget snack om saken. JAG ville hem till Buse. Inte för att det behövdes eller för att han fattades något; utan för att jag kunde och ville och saknade honom så det värkte i bröstet.