Att ha ett sömnigt sovrum.

Vårt sovrum, det vi bott i 24 timmar om dygnet de senaste dagarna, är sömnigt.

Det är som om stämningen här inne har satt sig i väggarna och nu sänder tillbaka det vi sänder ut. Sömnighet, stillhet, febervaka. Till och med ljuset är dämpat, som om det förstår att för stark sol skulle få ögon att kisas och pannor att rynkas och därför istället släpper igenom blått, mjukt ljus genom rutorna, som om det blivit silat genom vatten.

Där är den lilla bänken från PB Home med kuddarna som somnat mot varann, och spegeln jag målat och som visar överlevnadshörnan på öppna spisen mittemot – den spishäll som är staplad med sånt man behöver. Energidryck, juice, pappersnäsdukar, en liten påse chips, ett halvätet äpple, Duplo i form av en traktor med släp som man kan frakta en ljusbrun kossa på över täckena.

Där är fåtöljen jag målade med Annie Sloan och som nu huseras av Apan och Nin – den sistnämnda en build-a-bear som Buse valde ut på Tivoli och som säger i love you när man trycker på ena tassen, och gör ett långt, sugande pussljud när man trycker på den andra.

Till och med pläden är sömnig och slokar med sina tofsar mot golvet.

Och sängen, såklart, som gömmer en vansinnigt älskad i sina täcken och som nästan slukar mig när jag ligger i den –

här sitter vi med kuddar bakom ryggen och ser på serier på lägsta volymen för att inte väcka en sovande, och då och då stoppar jag ner ett bart ben under täcket bara för att få känna hur lena lakanen är.

Tänk; jag blir aldrig mätt på det där, aldrig hemmablind för den njutningen. Och det är jag så glad över.

Och där, på väggen bredvid fönstret, mormors tavla.

Den som sticker ut med sin udda placering och sin motsägelsefulla stil, men som jag helt enkelt inte kunde hänga nån annanstans eftersom jag ville ha henne just där. Nära.

Buse brukar peka på den och säga Dä ä mommo och jag svarar ja, den där var mammas mormors – din gammelmormors och sen berättar jag så detaljerat jag kan om denna kvinna jag älskar mer än ord finns till att förklara, och hur hon en gång fanns med mig men nu är borta.

Och mitt emot sängen –

det turkosa lilla skåpet med datorn på och så Instagrambilderna jag framkallade med Ninos app Framkalla och där en nu börjat hänga snett men som jag varit för slö för att rätta till. En liten samling av minnen uppsatta med washitejp; en liten påminnelse varje gång blicken vandrar och behöver någonting att landa i.

Och där är det väl, mer eller mindre. Vårt sovrum.

Just nu sömnigt och lite febrigt och med ljus som är liksom silat genom vatten.