Igår fick vi något så lyxigt som en eftermiddagsdejt, mannen och jag.
Medan Buse åkte och såg på Vellingeblommans påskutställning med farmor och farfar så åkte vi in till stan för någon timmes strosande och väntan på ultraljud. Och mat, såklart. Det blev Vapiano eftersom jag var i stor nöd efter just kolhydrater, gärna kolhydrater tillsammans med någon form av grädde.
Nom nom nom.
Så där satt vi, han och jag.
Min allra finaste. Och försökte ta in att vi faktiskt är på väg att få ännu en i familjen. Det är lite konstigt det där, med hur overkligt det känns trots att jag är gigantisk och känner hur en bebis bökar runt där inne. Med Buse kunde vi ju inte fatta vad som var på väg eftersom vi aldrig hade upplevt det innan; men den här gången så vet vi ju liksom hur det är men kan ändå inte känna att det är på riktigt på något vis. Rent logiskt så absolut, men på andra plan?
Nej. Fattar det inte.
Jag fick morotskaka också. Ni förstår ju lyckan.
Och efter att ha ätit morotskaka var det dags att ta sig till ultraljudet. Jag var så himla spänd för det känns som en evighet sen vi kikade in sist, vilket det på sätt och vis var. Vecka 18 ungefär va? Om jag inte minns fel. Och nu är jag i vecka 33 med sex veckor kvar till att dom ska skrubba mig och plocka ut honom, och den där overklighetskänslan vet jag försvann en aning i kanterna när jag väntade Buse och vi fick se honom sådär på slutet av graviditeten.
Och där!
En alldeles perfekt, sömnig liten kille med mängder av hår där inne som sin storebror och med min överläpp.
Det är ju så att hjärtat stannar.
Vi var inte alls inställda på att få se honom i 3D eftersom det oftast är snudd på omöjligt i den här veckan, men han gick att se då och då när han behagade flytta händerna från ansiktet och jag är helt upp-och-ner i själen av bilderna. Han ser ju alldeles fantastisk ut där inne, med mycket drag från Buse (särskilt när man lägger deras 3D-bilder bredvid varann) men ändå en helt egen liten individ med rundad näsa, små fingrar och guppande små fötter under mina revben. Han tar upp i princip all plats nu; har huvudet neråt så han har lagt sig rätt och med fötterna under mina revben och rumpan ut på min vänstra sida, precis där jag allt som oftast kan känna honom trycka ut något rundat när han känner för det. Och där Buse var en stor bebis i början (vägde över 2 kilo i vecka 31 och kallades 12% över medel) så är den här aningen mindre men helt inom normalkurvan; cirka 1,9 kilo och förväntas landa på ungefär 3,4 kilo när det är dags.
Så vilken jäkla söndag vi fick!
Hej hej du vackra lilla bebis. Om du bara visste vad du är efterlängtad.
Men åhhhh!Nu sitter jag här på bussen rörd till tårar <3
Så underbar han ser ut!!!
Helt fantastiskt och magiskt och underbart! Livets mirakel! Lycka till och tack för att du delar med dig 🙂
Fantastiskt, det är ju så att man måste gråta en skvätt över hur fint livet är!
Så cooooolt. Och så härligt att se att han mår bra. Igen. 🙂 Kram på dig, Emma, ha en fantastisk vecka!
<3 🙂 Kram till Er, vilken LYCKA det måste vara att få se Lilla Livet i din livmoder. Tänk att få se honom så tydligt, vilken glädje. Och Emma så snygg dagens du har på dig. <3
Ninni.
Så vackert, är alldeles fuktig i ögonen 😉 Kram och grattis!
3D alltså, så himla fantastiskt! Vi var i vecka 29 med Sigge och i vecka 30 med Kejsarinnan och de såg verkligen helt EXAKT likadana ut! Älskar dagens teknik! http://mirijam.blogspot.se/2015/02/3d-ultraljud-sa-himla-haftigt.html
Vad underbart de måste vara att få se lillebror, önskar er lycka till! Måste också passa på att fråga vart den fina randiga (kavajen?) är ifrån?
Tack! den är från Zara 🙂
Åh… Fantastiskt! Nu blev det allt lite mer greppbart, väl? 🙂 Fin han ser ut. Skulle tro att ni svävade på några extra små moln igår.. 🙂 (Visste inte ens att man kunde få ultraljud i 3D!)
det hade varit intressant att veta ”vad du vet nu som du önskade att du visste vid barn nr 1”. Det börjar närma sig här för mig och jag känner mig både glad men också rädd. Hur ska det bli? Kommer inte allt förändras nu? Oj, det är många tankar. Jag kan tänka mig att det finns något skönare i att vara gravid för andra gången för allt är inte så dolt i dunkel om du förstår vad jag menar? Så fin bebis du har där inne och det kommer gå galant när den lille ska komma ut! Kram!
Jag vet att det ordnar sig 🙂 Det är den största skillnaden. Att den där första perioden går över. Och så vet jag att jag inte ska kämpa med amningen i samma utsträckning den här gången; funkar det så funkar det och funkar det inte så är det inte mer med det. Det finns en större säkerhet i sig själv den här gången.
Kram
Såååå söt den lilla krabaten är 🙂
Det syns verkligen tydligt, tekniken är otrolig!
Ååå nu blev jag alldeles rörd!
Så fantastiskt att få se honom så där tydligt
Nu längtar jag ännu mer efter vår lilla kille:)
Kram Sofi
Åh så fint! Får man alltid göra 3D-ultraljud hos er? 🙂 Här verkar det bara vara vid speciella situationer.. hade ju verkligen varit häftigt att få se bebisen i 3D! 🙂
Nej inte genom landstinget. Det här gick vi och gjorde privat 🙂
Så roligt att se! Jag ha aldrig gjort 3D. Funderade på det sist, men mannen ville inte – han tyckte att det såg så läskigt ut
Wow, så häftigt!! Visste inte att det går att se dem i 3d? WOW! Vilken häftig och overklig känsla det måste ha varit!!
Men åh, vad han är lik sin fina storebror. Kram Anita
Åh, verkligen fantastiskt!