Att inte kunna ha något i huvudet.

 
 

3V6A3752

 
 
 

En gång i tiden var jag ganska bra på att ha koll, även utan hjälpmedel. Så är det inte längre. Jag minns inte riktigt när det där med att ha egen koll och vara skärpt i skallen gick över, men det kan ha varit där nånstans i amningsdimman med Buse och sen är det som om den dimman aldrig riktigt lättat. Visst finns det perioder när jag har bättre och sämre koll, men en gång i tiden var min största skräck på ”om jag tappar den här”-listan min plånbok och kanske min mobil, nu är det min almanacka och mina anteckningsblock. Herregud, jag vill inte ens tänka på kaoset som skulle uppstå om min almanacka försvann! Där i finns mitt liv, det är den som talar om för mig vad jag ska göra varje dag och ser till så jag inte bara lallar runt och missar allt utan att ens vara medveten om det (ett tag hade jag påminnelser i mobilen men slutade med det när jag flera gånger lyckats lägga in en påminnelse utan att skriva VAD påminnelsen bestod av, och då alltså fick gå runt med den där mindre trevliga känslan i magen av att det fanns något jag borde komma ihåg men att jag inte hade en susning om vad).

När jag var tonåring hade jag alltid ett anteckningsblock (eller snarare en bok) från ordning&reda som jag slaviskt skrev dagbok i och dom finns kvar ännu; tjocka böcker med sida efter sida av handskriven tät text om Han Från Gubbängen eller Martin på Riddargatan eller den där tiden jag delade en lägenhet med en killkompis jag inte minns namnet på och vi levde på rostad skogaholmslimpa med marmelad och ost. En period i tjugoårsåldern skrev jag ofantligt mycket prosa och då var en anteckningsbok i väskan ett måste för att snabbt kunna skriva ner formuleringar som dök upp vid tillfällen när jag inte kunde sätta mig ner och skriva en hel text men inte ville tappa meningen eller formuleringen i farten. Nu för tiden har jag alltid två anteckningsblock i närheten; ett för arbete och där jag antecknar från möten (som det snygga och VANSINNIGT sköna att skriva i som syns på bilden – det är gjort av sten konstigt nog och var en present från Givingly) och ett där jag precis som förr i tiden skriver ner meningar eller formuleringar eller korta små stycken till Den Där Förbannade Romanen som har funnits med mig ett längre tag nu men aldrig får plats att skrivas, och som jag har lovat mig själv att avsätta tid för när barnen är äldre och faktiskt göra klar. Som det är nu har jag inte ro att sätta mig de längre stunderna som krävs för att faktiskt producera, men jag försöker ta hand om kreativiteten och orden när dom kommer för att kunna förvalta dom bättre lite längre fram.

Så, så styrs mitt liv sen något år tillbaka – kanske inte lika romantiskt och frisläppt som min tonåriga ordning&reda-frenesi och inte lika fladdrande som min dåvarande prosa; men ett slags strukturerat sätt att knyta ihop lösa trådar och ändå ge utrymme till ord de tillfällen dom ännu regnar över mig.

En almanacka och några anteckningsblock, men på något sätt ändå halva mitt liv.

 
 

cherry

Rekommenderade inlägg

5 kommentarer till “Att inte kunna ha något i huvudet.

  1. Funderar skarpt på att köpa en almanacka också. Har en del i telefonen men tycker att det är skönare ändå när det finns på papper. Men anteckningsblock för olika ämnen, absolut! 🙂 Måste ju skriva ner alla idéer som poppar upp!
    Kramar

  2. Jag är precis likadan och det har blivit än värre nu sedan jag fick min diagnos också. Jag har ett teckningsblock, en typ dagbok som är för att ha med till vården, en anteckningsbok för inspiration och en för företaget med idéer för kunders räkning och för makens företag. Jag är så rörig att jag inte ens kan ha en anteckningsbok för allt utan nej det måste delas upp. Min almanacka är jag helt lost utan och i den skriver jag allt som ska göras men för också vissa mötesanteckningar, helt hopplös utan den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *