Eftersom vi fick en väldigt snörik påsk så blev det väl lite mer sportlov än påsklov kanske.
Det har varit snöstorm och sen töväder och sen snö och sen lite snöblandat och idag bannemig snö igen. Snark. Men eftersom vi hade snö så tänkte vi försöka besöka Ystads enda backe igår för att känna oss hurtiga och lufta barnen och njuta av en riktig friluftsdag med den klarblå himlen och två stycken pulkor.
Jag hade packat en liten väska med termos och bullar och sådär och tänkte att vi kunde sitta där svettiga i backen och dricka varm choklad med våra rosiga, friluftade barn.
Ja, ni fattar.
Det gick sådär kan man väl säga.
Noah är inne i en trotsperiod endast förunnat snart treåringar och var SKITSUR redan från början. Han såg en snowracer som en femtioårig man släpade runt på och blev t o k i g över att den inte var hans. Snart-tre-års-tokig. Så han förde ett jäkla oväsen hela vägen upp för backen medan mannen tålmodigt försökte få honom till toppen för att åka sin egna pulka ner. Men inte ens att åka pulka var kul, det skulle vi ha klart för oss.
Leo drog sig hela vägen upp till toppen bara för att konstatera att snön var för kompakt och blöt för att det skulle bli något glid. Ni ser ju hur happy hippo han är där på väg ner i snigelfart och enbart med hjälp av händer och fötter för att ens röra sig.
Ta en bild på mig när jag sitter här och ser ut att ha det mysigt och avslappnat sa jag.
Så vi drack ett glas varm choklad, sen packade vi in oss i bilen igen och konstaterade att det där med friluftande nog inte riktigt var vår grej just den här dagen. Vi åkte hem och lekte i trädgården istället och så på kvällen gjorde vi ett nytt försök att ta revansch på familjemyset med ett restaurangbesök istället. Mycket modigt, jag vet, men det gick tack och lov utmärkt och båda pojkarna satt som små ljus och njöt av tapas och sällskap.
Det är tur att man kan göra om ibland.
Underbart! Vår äldsta brukar behöva minst en timme på sig för att ens våga sig upp i backen och vår yngsta är rädd för snö. Detta lyckas vi alltid glömma bort och gör gång på gång misstaget att släpa med dem till pulkabacken…
Minns när mina tvillingar var i den åldern. Vi gjorde typ… Ingenting? Det räckte liksom att bara ta sig till föris och andra måsten. Chilla!
Fast jag tänker ju inte sitta inne med barnen för att Noah är i trotsåldern 🙂 Kanske om jag hade två.
Min 3 års trotsiga tjej är ett monster när det inte passar henne. Man får ju hjärnblödning alltså… denna lilla kropp och vilja knäcker en hel familj med sina NEJ VILL INTE. Och däremellan som en liten ängel. Storasyster gick iallafall och muta men det biter inte på lillasyster… Hon åker INTE pulka. Hon vägrar pjäxor och slalom. Hatade att gunga. Avskyr att måla och rita. Vad gör man liksom… vi ser dock Frost några gånger per vecka…
Hahahaha <3 underbart!
Visst är det skönt att man kan göra om! Och att det ibland i alla fall går hur bra som helst och barnen är nöjda och glada = alla nöjda. /Med vänlig hälsning mamma till storasyster 4 år och lillebror 2 år och 4 mån och väldigt lik din Noah har jag konstaterat ett flertal tillfällen 🙂
Underbart ärligt inlägg om livet som småbarnsförälder <3
Ibland blir det lika bra (eller till och med bättre) än man har tänkt sig, men ibland blir det pannkaka av alltihop. Härlig att ni vågade er iväg och att kvällen blev bra.