Att se tillbaka.

 

Jag tänkte att vi kunde titta på hur flickorna och Prosten såg ut när de var små? Man glömmer ju så lätt.

 

 

Först; Tant och Tooka.

Här är dom alldeles pyttesmå, bor i Falun med mig och ingeting som nu finns i livet hade ännu hänt. Ingen mannen, inga barn, inget giftemål, ingen att vara någons fru. Oskiljaktiga från början var de två, och trots att det nu är över ett år sedan Tooka gick vidare en liten stund så är jag fortfarande alldeles öm i hjärtat och kan mest snudda henne med tanken lite försiktigt om jag inte ska bli snörvlig i själen (även om snuddandet gradvis blir längre). Tant var rund och stabil och fick inte långt hår på öronen förrän hon blev runt sju, men svansen var fin och vem behöver öronhår egentligen?

På den tiden ställde jag båda två och trodde att Tooka skulle vinna allt, men henne var det bara en nederländsk domare som älskade och alla andra sa att hon var för liten. Tant däremot rev av priser så det rasslade om det till vår stora förvåning; inte för att hon inte är vacker men hon har alltid varit byggd mer som en golden retriver än en saluki och jag trodde att hennes grova benstomme i kombination med bristen på öron skulle ligga henne i fatet. Men icke! En skönhetsdrottning fanns det där minsann.

 

 

Sen kom Spöket, och det här är första bilden på henne tror jag?

Spöket var en sju månader ungefär när hon blev vår, och var den räddaste och mest sköra lilla varelse man kunde tänka sig. Hon vågade knappt vara utomhus i början, men gradvis fann hon en stabilitet och blev mer trygg i sig själv. Spöket är väldigt mycket h u n d på något vis, är alltid överlycklig och är den bästa vakthund vi har. Där Haggis tar emot alla okända med största möjliga kärlek hänger Spöket i manliga besökares byxben med framtänderna.

 

 

Och Haggis!

Inte klokt att hon varit så liten?!

Haggis var jävlig som valp och bet på precis allt vi hade hemma; spelade ingen roll om det var fast inredning, möbler eller klädgalgar. Det har hon tack och lov växt ifrån och lämnat över den stafettpinnen till Prosten (som äntligen börjar släppa lite på den jäkla stafettpinnen, men inte helt). Haggis var från början en genomsnäll liten individ som bara ville ha kärlek, och det har bara ökat med åldern. Nu är hon 35 kilo shetlandsponny som inget annat vill än att bli klappad och älskad.

 

 

Och så Prosten då!

Flockens enda herre. Som sagt ännu ganska jävlig med valpigheten i form av tuggande men inte nämnvärt mot hur det har varit. Han är den som livar upp damerna; han startar race med Haggis runt huset, hänger Tant i öronen när hon kommer ner för trappan efter sin sovmorgon och ligger på rygg och brottas med Spöket i soffan. Han äter som en häst för övrigt och har en nästan sjuklig aptit (särskilt för att vara vinthund) men han växer ju å andra sidan lite ännu och behöver förmodligen mer av livets goda. Är expert på att ge pussar utan tunga, är den enda av våra hundar som förstår konceptet boll och är en slags vitamininjektion till de andra. Passar perfekt, med andra ord.

Från starten till nu – där har ni dom!

Allihop.

 

 

 

Rekommenderade inlägg

14 thoughts on “Att se tillbaka.

  1. Men alltså! Så söta alla fem💖Så härliga personligheter i dem. En superhärlig flock med än av dem som lever sitt sköna liv i himlen💞med ett vakande öga över er😍
    Så härligt att få följa med i erat liv. Älskar din blogg

  2. Har själv två hundar hemma plus att mina föräldrar har fem stycken… Så när vi ses har vi nätta sju stycken tillsammans! Roligt att läsa om ditt fina gäng❤️

  3. Hej Emma! Jag tror att min saluki-tant Iiah är syskon med din Tant❤️! Iiah är också från Ibriz kennel och är född 19/3-07!

  4. Underbart att läsa! 😍 För icke-hundmänniskor är kanske en hund bara en hund, men de har ju precis lika många olika personligheter som det finns hundar (precis som vi människor). Har (“bara” 😂) två vita dvärgschnauzers med totalt olika personligheter – en övermodig, smart YOLO-brutta och en cool , lite småkorkad donna. De gläder varandra och oss varje dag, har aldrig skrattat så mycket som efter att jag blev med hund. För att inte tala om all kärlek de strösslar med till alla som kommer i deras väg. Nåja, de har ju ett visst mått av vakt i sig och skäller som galningar på okända utanför tomten, men när dessa okända (presumtiva inbrottstjuvar och annat löst folk?) väl tagit sig in på tomten blir även de strösslade med kärlek. Så var det med de vakthundarna…🙈 Hund is da shit, helt enkelt! Går inte att leva utan. 😍

  5. Hej Emma, vilket är bäst med att ha fler än en hund? Blir det mycket jobbigare? Fördelar och nackdelar? Hoppas att du orkar svara, Kram Maria

    1. Inte ett dugg jobbigare faktiskt! Det beror ju på vilken typ av hund man har; jag skulle till exempel inte ha två/tre brukshundar eftersom alla skulle kräva sin del av träning och det har jag inte tid med – och jag skulle inte ha två olika raser som kräver helt olika stimulans av samma anledning. Men vinthundar finns det nästan ingen som har bara en av; de har så mycket glädje av varann eftersom de gillar precis samma saker och att rasta en vinthund själv är inte lätt, man går ju inte en sån trött. Har man två springer de tillsammans och rastar varandra liksom. Men man blir ju inte mer uppbunden med fler än en, enda skillnaden är väl att det kostar mer att lämna på hundhotell eller att det är svårare att hitta passning till fyra än en 🙂 Och storleken spelar såklart också roll när det kommer till bil och sådär.

      1. Sa roligt med dem gamla bilderna 😀
        En ganska praktiskt fråga: Hur gör ni när ni åker på utflyktar eller till Drömmen med 4 pers, 4 hundar och baggaget? Två bilar?

  6. När man älskar hundar, mode och inredning i den ordningen så är meccar din blogg!
    All kärlek till dig och vovvarna❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *