Att numera vara en sån!

Och så har man alltså varit där! På Salong Betong i Malmö.

Ni som vet vad Salong Betong gör har väl redan klurat ut nu vad jag har gjort, men för er som inte vet kan jag berätta att det är en tatueringsstudio och att jag numera innehar en sådan. Japp.

En tatuering.

Jag är numera en sån som är tatuerad.

(!!!!!!)

Jag hade med mig Nelly. Såklart.

Hon har ju varit med på samtliga stora livshändelser för mig; bröllopet, Leos födelse, annat, och nu var hon sällskap för mitt livs första tatuering.

Jag vet vad ni tänker; är jag inte för gammal för sånt där? Och det kanske jag är. Men nu var det dags och då spelade det ingen roll. Jag har velat tatuera mig i flera år men aldrig hittat rätt motiv, men när jag kom på det här så ”klickade” det bara på något vis och jag var 100% säker och bara tvungen att boka tid så det blev gjort.

Det såg lite läskigt ut men jag visste att jag var i goda händer.

Precis som jag visste att jag inte ville tatuera mig om jag inte kom på 100 rätt motiv så ville jag inte tatuera mig om det var någon annan än Simon som höll i nålen. Jag och Simon träffades ju på det där kulturlägret 1994 som jag skrivit om innan (det där rubbade där ingen sov och vi fick göra extremt märkliga övningar) och han har sen dess haft en särskild plats i mig, så vem annars skulle få göra det? Sen att han är vansinnigt duktig är ju ett plus såklart, men han skulle nog ärligt talat kunnat vara bara skaplig och jag hade gjort det där ändå.

(Visade sig sen att det jag ville ha tydligen var det han var känd för, så det var ju bra).

Han hade gjort ordning stencilen och allt redan innan jag kom – och typsnittet var PERFEKT. För mig var typsnittet extremt viktigt, jag ville inte ha något sirligt och sirkligt utan något rakt och vasst men ändå lekfullt. Det fick inte bli för högtidligt men heller inte för tramsigt om ni förstår? Lite som jag själv, nånstans mitt emellan.

Så han torr-rakade mig och smackade dit stencilen och den satt bannemig perfekt placerat redan på första försöket så efter en snabb titt i spegeln sa jag vi kör på det! och tog ett djupt andetag.

Här är stencilen på plats!

När man tittar framifrån så kan man se texten börja en bit från framsidan och gå bakåt, precis som jag ville, och allt är väldigt tunt men ändå kraftfullt.

Okej här är jag SKITNERVÖS! Som ni kan se.

Alla hade sagt åt mig att åh herregud, revbenen är det v ä r s t a stället, det kommer göra så ont! så jag var till 100% beredd på förlossningsliknande smärta. Min största skräck var att jag a) skulle hoppa till när han startade så att han slant och gjorde ett långt streck eller b) jag bara skulle palla typ ett streck och sen säga tack tack det räcker så och nöja mig med det.

(Dessutom hade jag natten innan drömt att Simon tatuerat mig men tagit sig lite artistiska friheter om vi säger så. Han hade fortsatt min text med ”titta på det här trädet istället” och allt var väldigt snirkligt och utsmyckat med trädrötter, karuseller och små tomtar typ. Väldigt artsy men inte riktigt vad jag hade i åtanke nej, och Simon fick nu heligt lova att inte sätta dit något jag inte bett om).

Jag är redo att sätta igång när du är sa han och jag blundade och sa jag blir väl aldrig redo så det är bara att köra.

Och så väntade jag på hur ont det skulle göra.

Och detta är mitt fejs efter 30 sekunder.

Det. gjorde. ju. inte. ont?!

Jag vet inte om det beror på att han hade en väldigt tunn nål på mig eller om motivet var utan skuggning och sådär, men det var VERKLIGEN inga problem. Typ 1,5-2,5 på smärtskalan, som värst (vilket var fram på bröstkorgen) kändes det som om någon råkade rispa mig med en flisa från sin nagel ungefär, inte mer. Och jag som var inställd på katastrof och tandgnissel och brölande (Nelly också, hon var väldigt chockad).

Säg till när du gjort klart en bokstav sa jag.

Jag har gjort ett ord, svarade Simon.

Då hade han gjort ”och” bara sådär.

Jamen titta!

Det enda jag var nervös för när vi väl var igång var varje gång han torkade av mig mellan bokstäverna. Du suddar inte ut stencilen nu va?! sa jag. Men såklart gjorde han inte det, den var fixerad.

Sån mamma ibland, alltså.

Tadaaa!

Bild precis efter! Jag ska ta en när den läkt klart och lite mer framifrån också så ni kan se, men där är jag alltså alldeles nytatuerad och rusig.

Just ruset var jag inte beredd på. Jag menar; jag fattade ju att jag skulle få en adrenalinkick, men att det skulle kännas som nån slags befriande tonårsrevolt hade jag inte förutspått. För det är precis vad det känns som; en slags revolt och en befrielse och en känsla av mod och jävlar anamma i varje del av kroppen – man vill liksom bränna bh:ar och starta revolutioner och det känns som man kan klara lite vad som efter att ha tatuerat sig.

Hoppas den tonar ner sig lite, känslan. Annars vet man ju inte vart det här kan sluta.

Och sen snubblade vi ut; jag rusig och Nelly pepp, kramade om den här ljuvliga mannen och begav oss vidare ut i Malmö. Jag hade jobb att ta hand om och Nelly hade dopkläder att hitta och livet fortsatte som vanligt; trots att jag alldeles nyss varit innanför de där dörrarna och gjort mitt livs första tatuering.

Som det kan bli ibland.