Att numera vara en sån!

 

Och så har man alltså varit där! På Salong Betong i Malmö.

Ni som vet vad Salong Betong gör har väl redan klurat ut nu vad jag har gjort, men för er som inte vet kan jag berätta att det är en tatueringsstudio och att jag numera innehar en sådan. Japp.

En tatuering.

Jag är numera en sån som är tatuerad.

(!!!!!!)

 

 

Jag hade med mig Nelly. Såklart.

Hon har ju varit med på samtliga stora livshändelser för mig; bröllopet, Leos födelse, annat, och nu var hon sällskap för mitt livs första tatuering.

Jag vet vad ni tänker; är jag inte för gammal för sånt där? Och det kanske jag är. Men nu var det dags och då spelade det ingen roll. Jag har velat tatuera mig i flera år men aldrig hittat rätt motiv, men när jag kom på det här så ”klickade” det bara på något vis och jag var 100% säker och bara tvungen att boka tid så det blev gjort.

 

 

Det såg lite läskigt ut men jag visste att jag var i goda händer.

Precis som jag visste att jag inte ville tatuera mig om jag inte kom på 100 rätt motiv så ville jag inte tatuera mig om det var någon annan än Simon som höll i nålen. Jag och Simon träffades ju på det där kulturlägret 1994 som jag skrivit om innan (det där rubbade där ingen sov och vi fick göra extremt märkliga övningar) och han har sen dess haft en särskild plats i mig, så vem annars skulle få göra det? Sen att han är vansinnigt duktig är ju ett plus såklart, men han skulle nog ärligt talat kunnat vara bara skaplig och jag hade gjort det där ändå.

(Visade sig sen att det jag ville ha tydligen var det han var känd för, så det var ju bra).

 

 

Han hade gjort ordning stencilen och allt redan innan jag kom – och typsnittet var PERFEKT. För mig var typsnittet extremt viktigt, jag ville inte ha något sirligt och sirkligt utan något rakt och vasst men ändå lekfullt. Det fick inte bli för högtidligt men heller inte för tramsigt om ni förstår? Lite som jag själv, nånstans mitt emellan.

Så han torr-rakade mig och smackade dit stencilen och den satt bannemig perfekt placerat redan på första försöket så efter en snabb titt i spegeln sa jag vi kör på det! och tog ett djupt andetag.

 

 

Här är stencilen på plats!

När man tittar framifrån så kan man se texten börja en bit från framsidan och gå bakåt, precis som jag ville, och allt är väldigt tunt men ändå kraftfullt.

 

 

Okej här är jag SKITNERVÖS! Som ni kan se.

Alla hade sagt åt mig att åh herregud, revbenen är det v ä r s t a stället, det kommer göra så ont! så jag var till 100% beredd på förlossningsliknande smärta. Min största skräck var att jag a) skulle hoppa till när han startade så att han slant och gjorde ett långt streck eller b) jag bara skulle palla typ ett streck och sen säga tack tack det räcker så och nöja mig med det.

(Dessutom hade jag natten innan drömt att Simon tatuerat mig men tagit sig lite artistiska friheter om vi säger så. Han hade fortsatt min text med ”titta på det här trädet istället” och allt var väldigt snirkligt och utsmyckat med trädrötter, karuseller och små tomtar typ. Väldigt artsy men inte riktigt vad jag hade i åtanke nej, och Simon fick nu heligt lova att inte sätta dit något jag inte bett om).

 

 

Jag är redo att sätta igång när du är sa han och jag blundade och sa jag blir väl aldrig redo så det är bara att köra.

Och så väntade jag på hur ont det skulle göra.

 

 

Och detta är mitt fejs efter 30 sekunder.

Det. gjorde. ju. inte. ont?!

Jag vet inte om det beror på att han hade en väldigt tunn nål på mig eller om motivet var utan skuggning och sådär, men det var VERKLIGEN inga problem. Typ 1,5-2,5 på smärtskalan, som värst (vilket var fram på bröstkorgen) kändes det som om någon råkade rispa mig med en flisa från sin nagel ungefär, inte mer. Och jag som var inställd på katastrof och tandgnissel och brölande (Nelly också, hon var väldigt chockad).

 

 

Säg till när du gjort klart en bokstav sa jag.

Jag har gjort ett ord, svarade Simon.

Då hade han gjort ”och” bara sådär.

 

 

Jamen titta!

Det enda jag var nervös för när vi väl var igång var varje gång han torkade av mig mellan bokstäverna. Du suddar inte ut stencilen nu va?! sa jag. Men såklart gjorde han inte det, den var fixerad.

Sån mamma ibland, alltså.

 

 

Tadaaa!

Bild precis efter! Jag ska ta en när den läkt klart och lite mer framifrån också så ni kan se, men där är jag alltså alldeles nytatuerad och rusig.

Just ruset var jag inte beredd på. Jag menar; jag fattade ju att jag skulle få en adrenalinkick, men att det skulle kännas som nån slags befriande tonårsrevolt hade jag inte förutspått. För det är precis vad det känns som; en slags revolt och en befrielse och en känsla av mod och jävlar anamma i varje del av kroppen – man vill liksom bränna bh:ar och starta revolutioner och det känns som man kan klara lite vad som efter att ha tatuerat sig.

Hoppas den tonar ner sig lite, känslan. Annars vet man ju inte vart det här kan sluta.

 

 

Och sen snubblade vi ut; jag rusig och Nelly pepp, kramade om den här ljuvliga mannen och begav oss vidare ut i Malmö. Jag hade jobb att ta hand om och Nelly hade dopkläder att hitta och livet fortsatte som vanligt; trots att jag alldeles nyss varit innanför de där dörrarna och gjort mitt livs första tatuering.

Som det kan bli ibland.

 

 

 

Rekommenderade inlägg

21 thoughts on “Att numera vara en sån!

  1. Åh, vilken snygg (och rolig) tatuering! Nu väckte du min tatueringsönskan till liv igen, men så kolugn (eller coolt lugn) som du lär jag ju inte vara.

  2. Jag var 47 bast när jag tatuerade mig första och enda gången. Min dotter fyllde 18 år och då gick vi till studion samtidigt och fick våra tatueringar. Varsin drake. Min på baksidan av axeln, dotterns på överarmen. Inte samma sorts drake dock, hennes är lite mer dramatisk och rätt stor. Min är liten och sitter så fint på ena sidan. Gjorde inte så ont, bara lite när han fyllde i den med svart. Det som däremot gjorde ont var när vi en månad senare skulle tillbaka och fylla i mer färg. Då fanns det ju ärrvävnad att ta sig igenom med nålen och det kändes.

  3. Jag har faktiskt bokad tid för att tatuera mig på ungefär samma ställe som dig. Snäppet högre upp bara, samt att jag tvärtemot dig gärna vill ha snirkliga lite ”svårlästa” bokstäver. Kul 🙂

    1. Jag kunde inte sätta högre upp haha. Dels för att jag ville ha den synlig under bh:kanten men också för att inte halva texten skulle försvinna när bh:n var av 😉 Lämnade lite gravitationsmån så att säga *hrm*

      1. haha men DU..bra synpunkt! Vi är ungefär jämnåriga och gravitationen har väl så att säga gjort en del hos mig också, får nog ta mig en funderare och rådfråga min tatuera när det är dags.

  4. Så himla snygg tattoo alltså!
    Jag älskar hur du beskiver känslan efteråt! Du har liksom satt de rätta orden 🙂

    1. Men alltså ja? Det var kul. Men tomtar och karuseller och sånt var jag liksom inte med på som första haha.

  5. Så himla, himla roligt inlägg! Jag är 41 och har min första tatuering på G i juni. Är så spänd och förväntansfull så ditt inlägg kom så otroligt lämpligt!

  6. Yay! Så roligt att du tatuerat dig, och vad fint det blev!:)
    Jag har också bl.a. två tatueringar på vardera sida av revbenen, så nöjd. Hade också hört att det skulle göra väldans ont att tatuera revbenen, men var iaf lite härdad haha då jag haft sprickor på revbenen några år innan. Gjorde dock rätt ont ändå ska jag erkänna, men hade en hyfsat stor en och med skuggor. Men helt klart värt det! Modig du var!

    1. Hahaha visst är han fantastisk? Har själv en liten oskyldig crush på honom <3 Tror tyvärr inte han är singel dock?

  7. Jag är 48 (ok då snart 49..) och funderar fortfarande på det perfekta motivet eller texten. Och där kom det! Varför, varför hittade jag det inte först?!
    Är det något jag kan är det att fundera, men herregud vad det ör onödigt ibland!

    1. Men gör samma vetja! När man väl hittar vad man vill ha är det ju bara att köra, är så otroligt svårt att hitta ”rätt”.

  8. Spännande text! Jag är en sån som känner efter för mycket. Det skulle vara jätteintressant att höra dina tankar kring den texten. Hoppas du vill skriva lite om det.

    1. För mig är den betydelsefull i två delar; jag är nämligen drottningen av att trycka ner allt så den är en humoristisk blinkning gällande det, men sen är jag också en sån som (när allt väl väller upp) ÖVERkänner och analyserar och tänker tio varv för mycket och letar överallt och efter allt – vilket inte heller är så lyckat. Så då blir den en påminnelse om att inte känna efter för mycket; att det som finns finns och ibland betyder det bara vad det betyder liksom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *