Att njuta detta.

Det är så lätt att ta det för givet den här tiden;

skogen precis utanför dörren, grusets knastrande under fötterna, morgonsolen på trappan, sjön med sitt lena vatten. Noahs uppenbara njutning av att vara så mycket ledig; tiden jag får med honom och Leo och som aldrig kommer tillbaka utan måste tas nu, den lilla ilande känslan av stress i bröstet ibland när dagarna går och man plötsligt lagt en hel juni bakom sig och är på väg in i juli. Att så mycket sommar redan är borta, att tiden krymper tills det inte längre är varm sommarsol på trappan utan så kallt att vi tillslut får ge upp och stänga för säsongen.

Men man får inte tänka så, inte stressa över det som ännu inte kommit, även om det är lätt.

Det är svårare att vara n u, svårare att bromsa upp tanken i det som sker här och inte det som kommer ske sen. Men man måste. Så jag ignorerar den där ilningen, skakar den ur kroppen och kliver ut där i skogen med Noah och Spöket och solen genom grantopparna – för att jag kan.

Nu.

Och det är det som räknas.