Att gå in i omgång två.

Det jag älskar mest med just rosor är att de alltid kommer igen;

man får en blomning i början av sommaren och så snart de har blommat ut så samlar de ihop sig för att skjuta iväg med kraft för nummer två. Man får liksom inte bara EN period att njuta av blomningen utan de startar om och startar om och startar om till typ oktober.

Tants ros blommade ju med stora vackra blommor, och nu när det är över har den istället koncentrerat sig på att växa;

den skjuter ut kraftiga grenar i en sån fart att man nästan kan se dom bli längre om man bara står och tittar. Tror den där busken kommer bli helt fantastisk när den nått sin fulla fyllighet.

Jordgubbarna har även de gått in i andra omgången och mognar i stora, klarröda bär i odlingslådorna.

Och rosorna i tunnan har fullkomligt exploderat där ute;

jag var ett tag lite orolig över om de skulle klara sig för de såg ganska sorgsna ut när de planterades, även om de blommade, men nu har de vällt ut åt alla håll och har så många nya rosknoppar att de knappt går att räkna. L ä n g t a r tills de slår ut, för de där bulliga, cremeaprikosrosa blommorna är helt magiska.

Tänk ändå; vad glad man kan bli av så lite. Om nu blommande rosor anses räknas som ”lite” i och för sig. Det är ju något av det vackraste den här trädgården har.