Att ta egentid även som liten.

 

Leos rum ligger ju på andra våningen i huset och är därmed extra ostört och lockande.

Dit smyger nästan alla av oss när vi vill vara lite ifred; bara att ta sig upp för trappan, stänga dörren och sen har man en egen värld som ingen kan nå på nåt vis. Jag smiter upp ibland och bläddrar i tidningar, Leo smiter upp och spelar (det är ju hans rum så mindre smita där kanske ha ha) och Noah smyger upp och sätter sig i sängen och bläddrar i böcker eller rotar tyst bland storebrors leksaker.

Och som sagt; jag förstår det. Jag gör samma sak själv.

 

 

Det är ju inte heller bara det ostörda som lockar; hela rummet är så himla rogivande på något vis? Tapeten, tygerna, den dova färgen. Och så det där havet av kuddar att sjunka ner mot – det har han fått från sin mamma; det där med att förstå vikten av många kuddar. Jag tror jag la dit två eller tre där från början, sen har Leo själv varit och hämtat och byggt på tills han tyckte det kändes som en rimlig mängd och här nånstans var alltså det ultimata antalet.

Så om någon i familjen saknas vet ni alltså var man med största sannolikhet hittar den försvunna individen; uppe på Leos rum, i en säng med för många kuddar, njutande av sin ensamhet.

 

Rekommenderade inlägg

3 kommentarer till “Att ta egentid även som liten.

  1. Vilket underbart rum! Jag känner igen det där med att smita iväg; min äldsta son har ett eget våningsplan på vinden, och där är så lugnt och fridfullt att alla gillar att mysa där själva ett tag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *