Att ha slött sällskap.

Välkommen in i semesterhögen!

Där ligger alla tre, i möbler som är lite huller om buller, och tar igen sig. Det är ju trots allt det som vinthundar gör allra bäst. Särskilt när vädret bjuder på ett konstant duggregn, och det enda jag själv kan göra för att inte få smått panik (jag har svårt att inte göra något om inte göra något verkligen ÄR att ”inte göra något” – kan jag rensa ogräs eller måla något eller stoppa något i jord går det fint eftersom det för mig är att inte göra ngt utan att göra något, men att vara inomhus med spöregn utanför och vara sysslolös ger mig klåda) är att stå i köket och koka soppor, baka bröd, snurra kanelbullar, göra frukostfrallor. Varje dag lagas både lunch och middag (och ibland även frukost) med sån passion att man skulle kunna tro att jag egentligen vill vara kock eller bagare. Det vill jag inte. Men det är ett ljuvligt sätt att ”göra något” och samtidigt varva ner.

Och pojkarna är överlyckliga såklart, äter som hästar och frågar varje dag vad ska du laga idag? vad bakar du? medan jag lyssnar på Billie Eilish och knådar deg.

Så jag önskar att jag kunde göra precis sådär som hundarna; bara slumra. Men det går liksom inte. I solen på en strand kanske det hade gått – jag kunde det för men sen fick vi barn och som i vet blundar man inte i en solstol mer sekunden efter de kommit ut, haha. Den tiden är förbi. Jag får testa när de flyttat ut sen; se om jag ännu kan lägga mig i en solstol och slumra.

Men det går framåt! Idag som jag till 06 minsann, istället för det obligatoriska uppvaknandet runt 05. Och när jag kikar ut genom fönsterna ser det ut som om kanske, kanske, kanske (om gud vill och vädret ger efter) kan vi få någon timme vid stranden idag; solen ligger bakom tunna slöjmoln och här och där kan man ana att himlen är blå.

En vecka semester kvar och jag är kanske inte i zen direkt, men jag är iallafall ledig.