Att tycka om.

Mina kollegor.

De jag ser två eller tre dagar i veckan när jag inte jobbar hemma; de är livbojar på något vis. Det har ju blivit så med pandemin att man inte umgås så som man gjorde förr, många av mina vänner har jag inte träffat live på en evighet, så då har de jag jobbar med blivit supportbubblan. Vi ser ju varandra, är med varandra flera timmar, är som en andra familj om man ser på tid spenderad tillsammans, och vi är inte ”okända” eller ”utanför innersta kretsen”. Vi har blivit den innersta kretsen. De man får träffa. De som räknas som säkra.

Därför är det extra fint att en gång i månaden gå 200 meter från kontoret, sätta sig ensamma på den lilla puben och förlänga dagens supportbubbla i två, tre timmar till med skratt, pubmat och bloody mary. Leva ”som vanligt” vad det nu än betyder nu för tiden; inte backa för att ge avstånd utan få sitta tillsammans och prata, lägga en hand på en axel, frusta, diskutera. För att sen gå tillbaka ut i världen igen och orka hålla avstånd lite till, ta omvägar, dra på munskyddet som gör ansiktet alldeles fuktigt, tvätta händerna och bli kliande torr av all handsprit.

Vad vill jag ens säga? Oklart.

Kanske att jag är SÅ tacksam över att ha detta andningshål; denna lilla grupp av supportbubbla som inte är bara familjen utan familjen vid sidan om.

Utan dom skulle jag nog tappat det, för längesen.

Rekommenderade inlägg

3 kommentarer till “Att tycka om.

  1. Jag öskar att jag haft den bubblan också. Att ha någonstans att kunna andas utanför familjens sällskap och under husets tak. Är tacksam ändå för att jag har en familj såklart, men saknar mina vänner.

  2. Jag har den faktiska turen att kunna jobba hemifrån, vi FÅR inte befinna oss på arbetsplatsen. Jag träffar inte mina vänner, mer än över zoom eller utomhus i tio lager kläder. Jag har inte varit på ica på nästan ett år nu (eftersom jag också är så tursam att jag har en man som sköter handlingen). Jag träffar mina föräldrar, på avstånd men inomhus, annars skulle jag nog tappa det. Hemma trampar vi tre som är familj runt på varandra och blir nästan galna, gud vad jag kan bli trött på att se samma gamla man och unge jämt, jämt, jämt (men OTROLIGT tacksam för att jag har dem i mitt liv, förstås!). Ser verkligen framemot en vår, gärna varm, så vi kan befinna oss utanför husets väggar åtminstone. Och längtar tills mina föräldrar har fått vaccinet så jag kan KRAMA dem!

  3. Så sant, allt är galet. På något sätt att lägga du ett andra liv i ditt verkliga liv.
    Eftersom vi har mycket strikta restriktioner, puben och restauranger är stängda, jobbar hemifrån, möte med familj nej. Min mamma har svår lungfibros och cancer, så absolut nej. Kärlek är när du skyddar andra ❤️🙏

    Min supportbubbla ser annorlunda ut. Jag träffar vänner utomhus med ett avstånd på två meter, munskydd och handsprit.

    Ja och ledsen vi kunna inte heller fira vårt silverbröllopsdag.

    Att vi är så maktlösa mot ett virus, vem skulle ha trott det för två år sedan 🤨🤔

    Men jag tänker fortfarande positivt och ser fram emot våren, sommaren och mycket mer 🤘🌻

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *