Ett år har vi nu levt i den här märkliga världen, och har anpassat oss förvånansvärt bra? Iallafall jag; kanske inte ”bra” men att jag har anpassat mig – det tror jag vi alla har. Att det nya neutralläget är såhär nu på nåt sätt; att det är stängt överallt och att man håller sitt avstånd och att munskyddet åker på och att allting stänger klockan 20:30 och att man naturligt inte uppsöker större sällskap som man gjorde förr. Även det där med att resa; man bara vet på något sätt? Att det går inte nu. Och så är det med det.
Men det finns vissa saker som jag undrar hur lätt det kommer bli att återanpassa sig till efter det här?
Som:
- Att ha kläder på sig?! Alltså RIKTIGA kläder en hel dag? Det klarar jag knappt av längre efter allt detta hemmajobb. Jag har ju gått i mjukisbyxor/träningsbyxor i ett år, ingen bh, inget som sitter åt. Tanken på att klä upp sig känns extremt frånvarande, och bara de dagar jag klär mig för jobbet väljer jag numera jäkligt mycket mer casual kläder än tidigare; istället för jeans och kavaj blir det mjukare kostymbyxor och hoodie – eventuellt en kavaj över. Men jeans känns som djävulens påfund just nu, och efter en halv dag på jobbet får jag motstå impulsen att dra av mig bh:n och knöla ner den i ryggsäcken.
- Att gå i folksamlingar eller på stan. Jag märker hur folkskygg jag blivit, som när jag måste korsa Centralen. Är jag på ett ställe med mycket folk kryper det i mig och jag går mest och trycker i ytterkanterna och vill komma ifrån.
- Att inte stå 2 meter ifrån någon annan i en kö? Vi svenskar är ju så vana vid att stå lydigt i kö, så det är inte problemet, men det här med att inte längre automatiskt anpassa sitt avstånd? Kommer kännas helmärkligt.
- Att resa. Kommer kännas förbjudet ett tag tror jag? Overkligt? Med en gnagande känsla av fara eller att kanske inte kunna komma hem?
- Att inte ta omvägar runt riskgrupper. Just nu går jag stora cirklar runt alla äldre och det kommer också ta tid att anpassa sig till; att inte längre se sig själv som nån slags potentiellt mördarvapen för alla i högre ålder.
Men ja; samtidigt så anpassade vi ju oss till hur det är nu. Så kanske anpassar vi oss lika snabbt tillbaka? Om det nu någonsin blir ett ”tillbaka” fullt ut, det vet vi ju inte ännu. (Och ja; det där med kläder på sig kan jag hoppa över – men att få resa igen vore fint).
Underligt hur det kan bli, egentligen.
Håller med dig och fin inlägg ❤️
Jag vill inte ens tänka på den dagen man ska vara riktigt klädd en hel dag 😯. Hur stod man ens ut innan haha. Pendlar nån dag i månaden in till jobbet och passar just centralen i Malmö..har inte fått det innan men nu har jag lätt panik att det är så mycket folk där. Och när jag handlar cirkulerar jag runt om jag ser någon redan står vid mjölken. Man har ju lärt in sig nya vanor så jag vet inte ens hur jag var innan – om vi hårddrar det lite. Men det nya normala fixar vi med och även anpassa livet efter pandemin 🙂.
Det intressanta ar att det finns sa manga folk som levt sa lange redan, tex om de ar folkskygga, eller inte trivs med mycket folk, hellre jobbar hemma osv. Vi ’homebodies’ har trivts sa bra hela denna tiden. :o) Min man sade just i morse att igar jobbade han jatte bra hemma, var ute och joggade, har jeans o tshirt pa sig, lekte med var son nar han kom fran skolan, vi hade riktig mat osv och det skulle aldrig ha hant om allt var som vanligt. :o)
En sak jag hoppas kommer stanna kvar är att inte gå till jobbet när man är lite småsjuk, utan jobba hemifrån då! Tänk så mycket friskare alla har varit det senaste året, förutom de som haft Covid-19!