Att upptäcka att det man inte tror ska gå över, går över.

 

Har en vän som nyss förlorade sin mormor, och min första instinkt var att nästan vika mig för jag minns sorgen; hur tung och våldsam och slitande och klösande den var. Jag förlorade fotfästet när min mormor gick bort, jag kunde inte förstå hur jag någonsin skulle klara mig eftersom hon var min eviga klippa – en sån som jag önskar alla fick ha men är få förunnade. Lite samma känsla som jag tänker mig att riktigt troende har; att när vad som än man inte vill händer så har man ändå en grundtrygghet i att det blir bra för man har någon som fångar upp en? Hon var det för mig. Vad som än drabbade mig kunde jag lättare hantera det, för jag visste att om det gick riktigt åt helvete skulle hon vara där med sitt lugn och fixa det. Villkorslöst.

Så med henne förlorade jag inte bara en mormor utan också min absolut tryggaste grund. Smärtan i det trodde jag då aldrig skulle försvinna.

 

 

Men nu när detta med min vän hände slog det mig; det klöser inte längre. Inga falluckor öppnas, ingen panik kommer, sorgen vänder sig inte i bröstet med sina vassa kanter. Istället har den sorgen ersatts av något ömt och vackert, och en annan typ av trygghet. Tror det hände nånstans när Noah föddes, för jag var så övertygad om att hon var där att jag fann en annan slags lugn i det.

Kanske låter jag rubbad nu; men de där första månaderna när man är så hysteriskt rädd för att ens baby ska sluta andas på nätterna så man ligger klarvaken med harhjärta och har svårt att somna för tänk om man vaknar upp och han inte längre finns? De kvällarna när jag skulle försöka somna och veta att Noah låg i sitt rum och kunde sluta andas närsomhelst (som man har för sig) så fick jag plötsligt bilden, så tydligt, av henne. Hur hon satt där inne i hans rum, bredvid hans spjälsäng, på sin pinnstol som fanns i hennes gamla kök, med glasögonen på nästippen och läste Helsingborgs Dagblad – såg upp på mig över glasögonen och sa sov du, jag vaktar honom, prasslade till med tidningen och fortsatte läsa. Det var en så kristallklar bild, hennes närvaro liksom VAR där, att jag blev trygg i att ja, klart, mormor vaktar honom och jag kunde somna.

Jag säger inte att hon faktiskt var där, vem vet, men hon fanns i mitt huvud iallafall och var på så sätt fortfarande min trygghet trots att hon var borta – och det var vackert. Inte sorgligt, inget som gjorde ont, bara fint och varmt och gav så mycket tacksamhet.

Så jag hoppas att min vän kommer dit en dag också; när det inte längre bryter en itu utan blir något annat – något som fortfarande tröstar, lugnar, hjälper när man som mest behöver det.

Man har förlorat, men aldrig tappat bort. Försöker påminna mig själv om det så ofta det behövs.

 

 

9 kommentarer till “Att upptäcka att det man inte tror ska gå över, går över.

  1. Hej Emma!
    Så fint du skriver. Jag går igenom den värsta sorgen man kan göra, min förstfödde min älskade son, gick bort i januari och mitt liv har satts på paus känns det som, sorgen gör så ont. Han lämnade även två små flickor som nu måste leva utan sin pappa. Kram Malin<3

  2. Supersöt skrivet Emma ❣️
    Jag tror att jag läste att du tillägnade den här bloggen till din mormor. En vackrare ära och minnesmärke <3

    Ja, död och förlust av en älskad människor kan inte skrivas med ord. Gapet är stort när den älskade lämnar.

    Tiden läker alla sår, nej dessa ord är inte korrekt. Vissa sår lämnar ärr och dessa ärr syns alltid.

    Jag kom också i kontakt med döden tidigt. Först dog min bästa flickvän av cancer (ungdom). Det motiverade mig att gå in i medicin.

    För två år sedan min mentor och vän en fotograf, dog av en aortaaneurysm. Det var en plötsligt död, du kan inte förbereda dig. Det var ett år då jag gick runt som i en trans, jag var inte längre kreativ, helt blockerad i allt

    Min svärfar dog ett år senare. Plötsligt somnade han en sova i soffan. Min svärmor ringde oss. Jag kommer aldrig att glömma den här bilden, den brinner in i mitt huvud. Han sov lugnt och hade ett leende i ansiktet. Vi hörde senare att han hade lungcancer och inte ville ha behandling. Det var en chock för alla 😔

    Nu har jag en familjemedlem igen, min mamma, hon förbereder sig för sin nya livsfas, så hennes ord

    Hon har svårt lungfibros och ett karcinom i ryggen och ja, vi pratar mycket om "Grim Reaper", och vad som händer med pappa efter min mors död .
    Jag har nu blivit hennes sten på distans, vi märker båda. Det är inte många människor som är upp till början att prata om döden och oron efteråt. Vännerna blir färre, livets ljus blir mindre

    MEN vi skrattar mycket. Vi skrattar till våra bästa minnen. För det mesta pratar jag på facetime , hon kan knappt prata. Mamna pekar sedan Ipad på höjd och lägger din 🤣, jag vet hon älskar. Ja, vi kommunicerar nu på teckenspråk 🙂

    Jag kallar det döende i delbetalningar.

    Jag tycker att det är viktigt att vara en bra lyssnare. Att du är där när din vän / flickvän behöver dig. Det är viktigt, ja jag tror det.

    Hur mår du själv. Jag har lärt mig att hantera döden. Även om luckorna inte längre är stora och minnena bleknar, kommer det att komma när det rör dig. Det beror på att jag redan hade upplevelsen själv. Jag överlevde knappast kemo. Men på något sätt ville himlen inte ha mig ännu. Det formade mig när jag lever mer intensivt varje dag och jag kan vara tacksam för att fortfarande vara där.

    Tja, nu vill jag inte låta så melanoniskt eller prata mycket om det.

    Jag önskar dig mycket styrka för din vän och vara där han / hon behöver någon som torkar tårarna ❣️

    Kram till er båda 🌹❣️🙏

  3. Det här var det vackraste jag läst på länge ❤ Min mamma har fått beskedet att hon inte har lång tid kvar och dina ord blir en tröst mitt i det ofattbara.

Lämna ett svar till Lena Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rekommenderade inlägg