Att ta skogspromenader i sånt som liknar höst.

Skogen.

Ja, jag vet; jag tjatar om det – men det finns få saker som är skönt i själen som att ta med sig hundarna och barnen ut i skogen och bara njuta. Av dofterna och friheten och all den mjuka marken man får vandra på och utan att se ett enda hus hur långt man än tittar. Det var en av de sakerna jag hade svårast för som vuxen i stan; att vart man än såg så möttes man av en husvägg. Och en av de sakerna jag har svårast för med Skåne; att var man än ser så är det bara vidsträckt utan slut. I skogen får jag avskärmning, men inte av husväggar eller människor. Bara av mjukhet.

Noah hittade några kantareller (inte många nog för att ta med sig dock, känns liksom inte lönt att plocka om det inte ens är nog för en kantarelltoast på kvällen), Leo letade efter en perfekt plats att bygga en koja, hundarna hade spetsiga öron och svajande svansar och mannen lunkade på med förnöjd min bland granarna.

I slutet av vägen kommer man ner till en liten badvik och Noah var inte sen att kasta av sig kläderna och kliva i, trots att vi hade varken handdukar eller badkläder med och trots att luften inte höll så många grader. Men det är 23 grader i vattnet säger MormorGöran så då får man väl tro på det.

Haggis passade på att ta sig en kramstund under tiden, hon är fantastisk på det sättet – vill alltid vara nära och kommer med sitt stora huvud så nära det bara går.

Lycklig hund <3

Ja, och sen vände vi hem igen, som man alltid gör:

tände doftljus (ja jag har snöat in på doftljus igen), lät den stickade tröjan sitta kvar på och funderade på vad man skulle tänkas kunna laga till middag samma kväll. Om nån undrar blev det soppa, för det är sannerligen soppaväder och Simba-soppa med nybakt bröd önskas fler gånger i veckan här hemma för tillfället.

Årstidsskifte som sagt.

Man lär sig älska det också.