Har ni vackert morgonväder, ni också?

Här är himlen hög och isigt blå bakom slöjmoln och Tooka står fastnitad på trädgårdsbordet och spanar på rådjursparet som bosatt sig på åkern mitt emot huset och som går med huvudena sänkta i jordfårorna. Själv skrotar jag och mannen här inne med varsin kopp i handen (han kör kaffe, jag är mer nydekadent med min varma choklad) och pratar lite om hur man fyller en onsdag, medan busen underhåller oss som om han fått betalt för det.

 

 

Men idag blir det det vanliga; lite möten och mailfix och sen ska jag sätta mig i kontorsstolen och göra mitt bästa för att fnula ihop mitt livs första kalasinbjudan. Jag har en idé om hur jag vill att det ska se ut och vi får se om det blir bra. Jag gjorde ju våra bröllopsinbjudningar, kyrkoprogram, sånghäften och så vidare till bröllopet men det är ju något annat. Då var man snudd på psykotisk av bröllopsfrenesi och satt klistrad vid datorn och hade liksom inget liv under sex månader. Nu är jag aningen mer sansad. Hoppas jag.

Så det får bli min onsdag. Vad ska ni göra?

 

Det blev en ruskigt bra dag, den här tisdagen.

Jag sprang genom Malmö för att hinna köpa plåster (skoskavsplåster, jag klarar mig inte utan i ballerinasäsong), var inom Factory och hämtade kläder de lagt undan för en plåtning, sprang tillbaka igen och satt i ett möte med en kvinna jag tyckte instinktivt väldigt mycket om och avslutade det hela med en tur inom Malmös bästa ostbutik för att bunkra upp inför kvällen. Åtta olika sorters ostar vart det. Åtta.

(Ja jag vet, det börjar bli sjukligt. Men jag kan bara inte vara utan).

Jag kanske borde prata med nån snart? Om ostarna?
Men som jag ser det så är det bara en period. Eller så. En period där det är fullt okej att äta ost med paprikakex varje kväll tills man får gåshud av kolhydratsrus och mättnad. Det måste ju ge med sig nån gång, jag vet det, nån gång kommer jag känna att ”nehej, ikväll blir det minsann ingen ost”. Jag är bara inte där riktigt än.

Men nu ska jag lägga mig i badet en liten stund och fundera över dagen och lägga alla intryck i små mentala mappar och vara försiktigt glad för nåt som kan tänkas ske –

helt enkelt landa lite. Och sen – ost.

Åtta olika sorter.

ögonfransnäring/xlash (fått gratis), köksskåp/köpt på auktion, poesimobil/gåva av självaste ylva skarp (wihoo *mallig*)

 

Jag har haft såna jäkla fjärilar i magen hela dagen. Såna där lätta, ivriga som kommer i flock ni vet och vägrar ta det lugnt. Fjärilar över Bloggdagen (ni är så många!), över hösten, över ett viktigt möte jag ska på imorgon och som kan förändra mycket, över saker som hänger i luften och snart kommer landa. Sånt. Så jag har gjort sånt som funkar bäst; kasat runt i byxor så långa att jag snubblar på dom och flyttat på saker här hemma. Arrangerat om fotografierna ovanför datorn, de som är nån slags tidslinje över vårt förhållande – Pragresan, bröllopet, sneda bodar på Västkusten, en suddig ultraljudsbild. Tömt köksskåpet, torkat av det och stoppat tillbaka allt igen i en salig röra av prylar. Fnulat på om ögonfransmojset ska på en eller två gånger om dagen (precis som många andra fick jag frågan att prova, har alltså inte köpt själv, och tänkte whattaheck varför inte – återkommer dock med om det funkar). Torkat golven, rensat trädgården. Vikt busens kläder och lagt dom i högar som han sen vält med ett stort, lyckligt leende. Skrivit mail, saknat min pappa, skickat bilder till mannen.

Andats.

Är det inte klurigt att vara vuxen ibland? Att hitta sin roll, bli äldre, hitta en ny roll, bli förälder, hitta sig i rollen där och sen komma på vad tusan man ska göra med all den där tiden som sen finns kvar?  Det finns så mycket man kan göra. Försöka skaffa flera barn eller inte, flytta in i lägenhet, bosätta sig i skogen, skaffa oskäligt många hundar, kanske testa katter istället, skriva en bok, gifta om sig med samma man, släppa taget en stund och åka på kryssning med vänner som har starka skratt och sol i håret, byta bransch, hitta på en ny bransch, vara bäst på det man gör eller göra något annat man inte är bäst på mest för att fortfarande vara ödmjuk.

Jo.

Det är väl det där som är att vara människa.

 

Det är fortfarande varmt ute, men ändå höst på nåt sätt.

Vi är ute hela förmiddagen och rensar lite i trädgården; det märks att det behövs men tiden har inte riktigt funnits och jag envisas fortfarande med att det har sin charm med löv på gräsmattan och vildvuxen lavendel. Flickorna springer som tokar; de verkar gladare sen steriliseringen det är väl egentligen den enda skillnaden vi sett. De leker mer och de äter mer (vilket är bra för Tooka men mindre bra för Tant som redan är Sveriges enda tjocka saluki och är satt på diet för att vara mindre golden retriver och mer vinthund) men annars är de sina vanliga, vänliga jag.

Så det håller vi på med. Skrotar i trädgården, rensar buskar, bär in krukor och funderar på när man egentligen borde ta in parasoll och trädgårdsmöbler för att inte verka koko i grannskapet.

Tja.

De får väl vara kvar ute så länge det är varmt. Iallafall.