Jamen, hur kul är jag idag liksom? Inte mycket. Jag har lite svårt att hasa runt och fotografera, jag försöker mest klura ut en massa fiffiga sätt att bära en baby på när man har ett litet ryggskott som imponerande snabbt har utvecklats till ett ”älskling-du-får-gärna-komma-hem-snart-så-jag-kan-knapra-piller”-ryggskott. Den bästa lösningen hittills verkar vara att hålla honom som ett flygplan under ena armen, fast vid höften liksom. Då garvar han så han lämnar dregelspår efter sig och jag kan hjälpligt kasa framåt i mannens hala fårskinnstofflor. Alla nöjda. Dessutom överskattade jag leveransen av en shitload av träd lite – de kommer tydligen imorgon. Det är bra! Då kanske jag är rörligare.

Och så surfar jag terrassprylar såklart. Ni känner mig vid det här laget, jag tenderar att bli aningen manisk när jag är uppe i nåt. Just nu funderar jag på om en marockansk fontän inte vore vansinnigt fräsigt att ha där uppe. Scout Valiant svarar mest på mailen med ”Fontän alltså?” vilket är hans sätt att uttrycka en viss tveksamhet.

Nåja. Snart är jag rörlig igen.

Ökänd bebispuss

Jag har en riktigt skabbig rygg. Det kommer från min pappas sida av släkten, den Lindquistska, och har drabbat både mig, min bror och min pappa. Vartannat år får vi såna där dunder-ryggskott som gör att det ser ut som om någon kört på oss från sidan; vi går lutande i nästan 90 grader och knaprar morfin (pappa som inte är en liten kille ser ut som en vältande ek vid de här tillfällena) och däremellan får vi små miniryggskott; såna som man fortfarande kan klä på sig själv vid och klarar sig hyfsat med alvedon. Just nu har jag ett av de senare. Igen.

Det kom igår när jag försökte åla mig ner i baddräkten (hey, baddräkter ska va tighta, mhm) och lyckades med nåt knixande med benen samtidigt som jag slet i baddräkten och böjde mig framåt. Tjoff säger de bara. (Eller ja, kanske inte tjoff, inte knak heller – mer nåt slags raspande ljud om det nu är viktigt). Och så var det kört

Så nu kasar jag runt här hemma med ett förbannat ryggskott igen. Idag! När jag förväntar mig att en shitload av träd ska komma från Palmpersson och placera sig på min terrass.
Hur tänkte livet där, liksom.

Var ju förbi Tindy idag och det skulle jag kanske inte gjort. Kom därifrån med en stor kasse kläder och ett fånigt leende. Min medelålderskris intalade mig att det vore fantastiskt! med en femtiotalsbaddräkt och då kan man ju inte säga emot liksom. Dessutom är den aningen mer post-preggo-vänlig än min bikini och kommer göra babysimdagarna till värsta pin up-tiden. Jag funderar på om man kanske skulle skaffa sig ett par högklackade sandaler med duntofsar på också och sen liksom åla sig in i simhallen med ett såntdär konstant förvånat uttryck som bara pin up-or klarar av. Tänk vad konstig stämning det skulle bli.

Nu väntar min ugnsbakade potatis på att svalna, jag har en ny paket glass i frysen och en fantastisk marockansk lykta stående på vardagsrumsgolvet. Oh yes.
Mitt humör är svårt att rubba just nu.

Vi har varit på sexmånaderskontroll idag (jag älskar! manliga, gråhåriga barnläkare! de får mig att vilja stanna kvar och chilla lite och kanske äta lite kakor och prata om programmet Fråga Doktorn) och det gick finemang. Leo är lång och har stort huvud (ingen surprise för hans mamma, det är jag noga med att tala om varenda gång de mäter omkretsen, tro mig jag vet) och hans tand i underkäken är numera två tänder som jag ivrigt visar upp för alla som råkar vara i närheten. Besiktigad och färdig, alltså.

Och medan mannen är iväg på föreläsning om hur man sticker i saker är vi hemma igen och tar det lite piano innan det är dags för lykt-jakt och ett snabbt besök inom Folk för att krama Tindy.

Japp. Allt under kontroll. Om ni nu undrade, alltså.

Jag måste bara berätta om en sak som hände på det där första mentorsmötet och som jag fortfarande går runt och tänker på. Efter att alla föredrag och individuella träffar var klara var det dags för speed-mentoring där man stod mitt emot mentorerna, sa sitt problem och sen fick hjälp – och när visslan tjöt tog man bara ett steg åt vänster och började om. På så sätt fick man små microtips av alla mentorer som var där och fick en bra start på minglet som kom sen.

Hursomhelst. Som sista mentor hamnade jag med en utländsk, äldre företagsledare med varma ögon, fluffhår och riktigt tungt renommé (han var fantastisk, framförallt för att hans svar på alla problem var ”du borde byta företag, de inte fatta” vilket han levererade med en lätt ryckning på axlarna och fjärrskådande blick). Medan vi står och pratar drar minglet igång och en annan mentor kommer och bryter in med sin adept.

– Ursäkta, jag måste bara presentera XX – han har en affärsidé han vill berätta för dig, säger hon till min samtalspartner och skickar fram sin adept.

Och av ren dumartighet (nej jag kommer inte säga ”på typiskt kvinnligt vis” – det skulle bara ge mig själv en för enkel ursäkt) tar jag såklart ett steg bakåt och säger visst, varsågod och är beredd på att de två ska börja prata affärsidé och att mitt och den äldre företagsledarens samtal är över. För det är ju det som brukar hända, right? Jag är van vid det där.

Men.

Då vänder sig min samtalspartner mot den nya mentorn och hennes adept, hälsar artigt, och säger sen Jag lyssnar jättegärna, men vi har inte pratat färdigt här ännu. Du får vänta. Och sen vänder han sig tillbaka till mig och fortsätter samtalet.

Jag blev så jäkla paff. Och inte bara paff; jag blev upplyft, hjärtklappande, snurrig. Kände mig respekterad på ett helt makalöst sätt och när jag kom hem var detta en av de absolut starkaste intrycken jag hade. Jag menar; jag tänker ju fortfarande på det. Veckor efter.

Är det inte sorgligt? Egentligen? Att man är så van att ta det där steget bakåt att man reagerar mer på när nån drar fram en igen, än man gör när någon ber en backa.

Jag tar med mig det där.
Jag ska medvetet försöka att aldrig mer bryta in i andras samtal, och jag ska ha vett nog att säga du får vänta lite, vi är inte klara när någon försöker bryta in när jag pratar med en anställd. Och framförallt ska jag säga ifrån själv, när någon försöker få mig att ta ett steg tillbaka. Ursäkta, men tror du att du kan vänta två sekunder bara?

Bara säga ifrån. Respektera sin egen plats och inte vänta på att nån annan ska göra det åt mig. Ursäkta, men tror du att du kan vänta två sekunder bara?

Svårare än så är det ju faktiskt inte.