Nä. Det är mest Leo som får tala ikväll. Eller bilden av honom iallafall. Själv är jag upptagen med Teriyaki-lax, ett avsnitt CSI och återstoden av gårdagens lussebullar. Så jag vill mest bara kika in och säga hej.
Och just det! Ni som gillade Owe! Kan tipsa om att Lina har en Lisa Bengtsson-tävling på sin blogg där man kan vinna Owe eller Barbro.
Ja. Det var väl ungefär det.
Crazy cat.
Okej, nu ska jag se om jag lyckas förklara hur man bygger sig en ren. Det mesta handlar om att freestyle:a, så det är svårt att förklara i detalj. Men here we go.
Du behöver:
* Pinnar
* Sekatör
* Limpistol
Börja med att kapa pinnarna i lagom stora bitar, en lite kortare och en lite längre:
Spara några grenar långa, de som du vill ha som basen för hornen. Du kommer att se vilka som lämpar sig för det, de ser liksom ut som horn lite redan. Kapa några tjockare pinnar och forma en bas med dom:
Du börjar alltså med en fyrkant av grova pinnar. Den är stommen för renen. Limma utav bara helvete så att den är stabil.
Och sen är det bara att börja trycka dit pinnar en efter en och forma fram renens huvud. Det krävs en hel del pinnar och en hel del lim, och här är det bara att chansa lite. Det tar ett tag innan du börjar få till en form så det är inte så petigt i början. Forma pinnarna huller om buller utåt/framåt så att renens huvud liksom sticker fram från basen.
Avslutningsvis låter du hornpinnarna stickas ner där du vill ha dom och bygger sen på dom med andra, kortare pinnar så att de blir tjockare och mer stabila.
Sen är det bara att pilla bort alla lim-trådar som lätt blir efter pistolen och så är det färdigt!
(Mycket lättare i verkligheten än vad jag lyckas förklara, jag lovar).
Idag kom det ett paket från Löfbergs Lila, de som höll i Ranelidstävlingen ni vet. Tydligen var det inte bara Ranelid som man håvade hem, utan även ett helt ”koppla ner med Kobbs”-kit som någon med ganska mycket humor (eller någon med mindre koll, men jag väljer att tro det första) har satt ihop. Det hela var mycket spännande.
Först i paketet låg en plastficka:
Den innehöll två stycken blad. Det ena var ett brev från Maria, produktchefen. Handskrivet och allt. Mycket fint, tycker jag, det är så sällan man får handskriven post nu för tiden. Det andra var ett utdrag med de statusar som Ranelid komponerade under min dag och det är här det blir riktigt spännande! Där fanns med en massa rader som jag aldrig sett och tydligen har herr Ranelid censurerat sig själv den dagen han skrev in mina statusar, för i de som fanns med i plastmappen förolämpar han mig ganska ordentligt. Hur kul som helst. Jag skrattade så jag tjöt när jag läste dom. Här nöjer vi oss inte med att bara insinuera att jag är tjock – han talar om för mig att jag ”inte ska flaxa runt så mycket” och att det inte är säkert att folk talar sanning när de kallar mig ”charmig”. Älskar’t!
Och sen fick jag en bok.
Inte en bok av Ranelid, dock. Lite märkligt kan man ju tycka. Jag undrar om det ’är ett budskap? Det är det säkert. Jag får läsa den och se var Löfbergs Lila vill säga mig.
Och så fick jag två underbara muggar! Maj gådd.
Svårt att se på bilden kanske, men de är ljuvligt tunga och liksom barbapappaformade (lite som jag, faktiskt) och jag blev mycket förtjust i kopparna. Tack, Maria!
Och så fick jag nån form av kaffeväska och några påsar té såklart. Men det bästa, det absolut bästa, var nog ändå det här:
En inramad, flådig bild på Ranelid. Fantastisk present! Tyvärr var den inte signerad, men det får jag väl fixa i Februari. Man kan ju inte få allt, liksom.
Ja, det var det. Tänka sig! Att man kan vinna både en eminent Ranelid och en box med underligheter i tävlingar. Jag borde absolut ställa upp i fler. Men iallafall. Nu har jag lagat vad som måste vara årtiondets vidrigaste omelett (fi fan) och ska ge mig ut med kameran igen. Man måste älska dimman.
Tänk vad mycket nya saker man hittar på sen man fick barn! Man försöker prenumerera på föräldratidningar (det har jag gett upp, de är så horribelt tråkiga), man åker på BVC-besök och har kaninhjärta varje gång de lägger honom på vågen och man försöker lära sig köra barnvagn i grov terräng med två salukis i koppel. Man har helt plötsligt ungefär en fjärdedel så mycket tid på ett dygn trots att dygnen är lika långa och man har upptäckt att den där första tonårsförälskelsen när man trodde att man skulle dö! och man låg i sitt flickrum och lyssnade på Kent och skrev dagbok inte ens är i närheten av känslan när man efter tio minuters fjanterier och magblåsande och golligolligolli får det där tandlösa leendet som stannar världen.
Och så går man på kundkvällar i barnbutiker. Det har man ju inte direkt gjort innan.Nu såg jag i nyhetsmailet att Eggkids har kundkväll på onsdag i nästa vecka, och jag ääääälskar Eggkids. Måste dit. Nån som vill följa med? Glögg och pepparkakor liksom. Kvalificeras ju dessutom som Lattemamme-fika, tror jag.
Hum hum. Och på tal om BVC-besök är det dags idag igen. Men det ska jag nog klara av själv. Om nu ingen vill följa med på det också, förståss.
Man börjar visst bli lite sällskapssjuk också, ja.
Efter många testade recept har jag för något år sen äntligen hittat ett som ger sådär härligt saftiga lussebullar, precis som man vill ha dom. Hemligheten är kesella och receptet kommer här.
50 g jäst
100 g smör
5 dl mjölk
250 g Kesella
2 påsar saffran
2 dl ljus sirap
1/2 tsk salt
ca 17 dl vetemjöl
russin
1 ägg
