Nä, idag vaknade jag inte av brandvarnaren. Tack och lov. Inte för att jag har sovit längre för det – när mannen stänger dörren där nere och beger sig till jobbet är jag med ens klarvaken och ligger kvar och filosoferar, tills jag bestämmer mig för att det där med att filosofera inte är min grej och går upp istället. (Plus att jag på morgonen är så törstig att jag på allvar önskar att jag kunde tratta i mig mjölk med en slang istället för att dricka glas efter glas, det känns liksom mer tidseffektivt).

Idag är det ett nytt försök med hantverkarna klockan nio (igår kom de inte alls eftersom det tydligen regnade någonstans i Sverige dock inte här och det är inte bra att riva upp vårt tak när det regnar) och det gigantiska olivträdet står fortfarande kvar i hallen och förvandlar den till någon slags park så det där måste jag lösa, och sen kommer det en värmepumpsnisse klockan tio och talar om för mig exakt hur dyr värmepump jag måste köpa till ovanvåningen för att inte få mjölkstockning i höst. Utöver det här ska jag nog mest bloggpilla och ta raska promenader så att Newton och Leo kan samarbeta i det här med att ploppa ut innan man har passerat femkilosstrecket.

Och just det! Jag har en fråga till er! Det här med tävlingar? Jag vet att en del av er säkert inte alls gillar tävlingar på bloggen, men det gör jag – av den enkla anledningen att det är enda gången jag får en chans att på riktigt ge tillbaka till er som läser. Tyvärr inte till varenda en som är med och tävlar, men jag får ju iallafall göra minst en eller två personer riktigt glada – och det är ju inte fy skam. Men min fråga är: vad skulle ni helst vilja tävla om? Vad är ni intresserade av? Tävlingarna är ju för er och inte för mig, så det är väl inte mer än rätt att ni får vara med och tycka här så att jag vet vad jag ska vaska fram för saker. Det enda kravet jag har är att det ska vara relevant för bloggen och något jag kan stå för, okej? Det är inte och kommer aldrig bli aktuellt med utlottningar av bantningspreparat, träningsmojänger, medlemskap i otrohetssajter eller böcker av Anna Skipper.

Så vad vill ni tävla om?

Mjölk? Japp? Ljuvliga babyfiltar? Armband? Kläder? Vinthundar? (kanske inte) Danonino-yoghurtar? Tutt-cremer? Hundspel? Gummistövlar? Vaniljbullar? Medlemskap i Match.com (jag kan skriva er profil och var dejtingcoach, jäklar vad roligt)? Tygtuttar? Heminredning? Vettiga självhjälpsböcker? Te? Sängkläder? Babystuff?

Ja, ni fattar. Relevanta saker. Berätta gärna!

Nu ska jag gå och debattera med mig själv huruvida det är okej att prata värmepumpar iförd oreangebrokiga långkalsonger eller inte.

Det här är en av mina absoluta favoritbilder, många av er har sett den innan. Det är från möhippan och jag var inte alls gravid och Goran i mitten var inte gift och Folkpartisten till vänster skulle någon timme efter det här kortet togs kurtisera min mans syster (hänger ni med?) och de två bor nu tillsammans och är hur lyckliga som helst. Men det var inte det jag ville prata om, det är Carl-Otto. Han åt höger.

Jag har ju en liten grupp människor som jag håller nära, en sån grupp där alla är lika galna och där alla tar lika mycket plats utan att ta den från någon annan. Och kärnan av den gruppen består av Nelly, Micke, Carl-Otto och Svåra Lena – alla som var mitt posse på bröllopet, helt enkelt. Jag älskar dom. Vi är inte kloka. Tillsammans har vi gjort hur mycket skit som helst eftersom vi är såna som tycker att om en vill så vill dom andra. Varför inte, liksom. På det sättet kom det sig att jag, Nelly, Micke och Carl-Otto hamnade i en snäll version av dokusåpa på Kanarieöarna för något år sen (så snäll att de klippte bort typ allt) där Micke var konstant berusad och pratade fåglar, Nelly framstod som ett bingospelande pucko, Carl-Otto bråkade om solstolar och där jag vägrade dansa i TV eftersom jag var produktchef och nån måtta fick det vara. Vi var där en vecka och hade hysteriskt roligt. (Produktionsledarna hade mindre kul, eftersom vi vägrade att göra 90 % av det de hade tänkt och istället tog över showen själva).

Men, iallafall.

För ungefär ett år sen fick Carl-Otto för sig att han skulle söka till Minuten som en del av PR-biten inom hans politiska bana. Det skulle vara casting inför första säsongen, ingen visste vad Minuten var och han ville absolut ha med mig. Ja, ja sa jag (så som jag alltid gör) och skummade väl bara igenom mailet han skickade mig. Men när jag klickade på de bifogade filmerna och såg människor blåsa upp ballonger med näsan och trä muttrar på en pinne på tid så kände jag att det nog var alldeles för mycket förnedring för att jag skulle vara helt bekvämt – men hey; om Carl-Otto trodde att det skulle hjälpa hans politiska karriär och om han ville att jag skulle vara med som hans ”partner” då var det klart att jag ställde upp (fast utan ballongerna i näsan, det gick jag bara inte med på och han lovade att det skulle jag slippa).

Så ja, vi gick på Casting. Utan att ha fattat att man skulle ha övat på de där sakerna innan, och utan att fatta riktigt vad programmet gick ut på. Hade vi på riktigt tagit in det så hade vi förstått att vi är de två absolut minst lämpade personerna för det programformatet. Carl-Otto som är krispig och Carl Bildtig och behöver tid på sig, och jag som är flaxig och snabbpratande och som får black out när någon klockar min tid och ropar ner från tio. Mindre lyckat. Dessutom är vi ju såna som aldrig håller käft heller, så vi pratar ju med varann och andra hela tiden och skrattar högt åt saker bara vi förstår och säger ”Det här har jag inte gjort sen jag blev tagen för grand theft i LA för nåt år sen” till TV-killen som ska fotografera oss när vi håller upp ett A4 med vårt namn under hakan och ler stort.

Ja.

Vi kan ju enkelt konstatera att det gick åt helvete. Under tiden de filmade skulle vi en och en tillsammans med en hel grupp andra inne i ett konferensrum gå igenom några av momenten i Minuten. Stapla pappmuggar till exempel, och stapla ner dom igen. Samtidigt skulle vi gärna prata med kameran och vara ”underhållande”. Alltså. Carl-Otto stod sävligt med ena handen på höften och staplade nitiskt mugg efter mugg samtidigt som han prrratade med rrrrullande rrrr om något man inte riktigt uppfattade. Jag tror han hann med typ fem muggar innan tiden var ute. Jag? Jag var så stressad över det här med klockningen att händerna darrade som på en rökare på avvänjning och jag välte ett helt berg med pappmuggar över konferensrummet och skyllde det på att jag förmodligen blev tappad i golvet när jag var liten. Och så fortsatte det. Vi var verkligen värdelösa – i shit you not. Vi var tydligen väldigt underhållande eftersom kamerateamet skrattade så att kameran hoppade, men vi verkligen sämst i världen på det där och att ta med oss för att vi var roliga hade varit idioti eftersom varken Carl-Otto eller jag klarade av ens 200-kronorsnivån som var för typ små barn och alltså bara skulle landa sisådär 30 sekunders TV-tid i vilket fall som helst. När vi gick därifrån var jag genomsvettig och andfådd av skratt och vi enades om att om de mot förmodan skulle höra av sig så skulle vi inte ställa upp på det där eftersom det nog bara skulle leda till att vi skulle landa nån slags kurs för extra behövande efter.

Men tydligen har de svårt att få tag i folk nu. Jävligt svårt. För när jag låg och graviditetsslumrade ringde Carl-Otto och berättade att Minuten hade ringt och ville ha med oss. Nu. Ett år senare. För vi var ju ”jättebra” (jo just det) och skulle ”självklart” komma på en casting till. Ha ha ha.

Carl-Otto? Han lät lite sugen. Så vi kan ju säga såhär; aldrig har jag varit så glad för att vara höggravid. Någonsin. Annars skulle ni väl fått se Någons Fru få en stressblackout med ballonger i näsan på TV i höst. Nu får han ta med Nelly istället.

Tror att det blir mycket bättre såhär, faktiskt.

Som ni vet gick jag ju loss lite på Tindys bloppis. Det blev en grandma coat (som jag spanat på länge men tyckt varit på tok för mycket pengar för en kofta – det är ju trots allt en kofta och ingen shetlandsponny) och ett par tossor och så en by Ti Mo som var sådär perfekt Madicken-aktig att jag bara suckade när jag såg den. Men. Den var i en storlek M och jag är en väldigt höggravid kvinna så jag var fullt och fast inställd på att jag inte skulle kunna få njuta av den förrän Leo var ute.

Men ser ni?!

Den gick fasiken på! En M. Utan att stoppa blodtillförseln någonstans. Visst blev den aningen kort och jag och muttgardiner är väl inte riktigt sams, men det löste sig så som det alltid gör; med en underklänning (ja jag hittade en ljuvlig från Cream tillslut hos Agnes of Sweden – man måste ju supporta de nystartade webbutikerna och man måste ju ha en underklänning. Till typ allt).

Men ja, där har ni egentligen hela min kärlek för by Ti Mo i ett enda statement:

Nån som gör kläder där höggravida kolhydratsbomber kan
bära en M förstår sig bannemig på kvinnor.

Det var mest det jag ville säga.

Tjahapp, då var man mammaledig då. På heltid. Murphys lag tyckte att vi skulle fira detta lite extra genom att väcka mig med att låta brandvarnaren gå igång sisådär två meter från sängen. Om vi säger såhär; min man köper inga futtiga brandvarnare. Den saken har jag ju klar för mig numera. Det var som om ett jäkla flyglarm dragit igång på ovanvåningen och Tooka nästan trillade ur sängen i förskräckelse medan jag satte mig yrvaket upp och vrålade:

– Vad är det för något?! Va?! Vad är det?! Döda det!

till min stackars man som fick ta trapporna i tre steg. Balanserande på en pinnstol lyckades han sen tillslut få tyst på avgrundsljudet till allas lättnad. Det var bara Tant som tog det hela med ro, såklart. Hon hetsar inte upp sig i onödan.

Så nu ska jag fortsätta den här morgonen med att dra i mig någon liter Oboy, göra en smoothie, hysteridammsuga, invänta hantverkare (har sagt att de kommer klockan 09:00, tror det betyder runt lunch på hantverksspråk) och fundera ut var någonstans i huset man kan ställa det inhasade olivträdet på 1,85 m utan att det ser onaturligt ut.

Ja. Jag har väl lite att göra.