Bild från Marrakech Design

Om det nu faller sig så att det faktiskt blir vi som vinner Skånes mest segdragna budgivning och det faktiskt blir så att vi ska flytta så finns det en sak jag absolut ska ha även i det huset. Marrakechplattorna. Finns det något vackrare? Som golv, som kakel, framför en öppen spis… Överallt vill jag ha dom – jag får inte nog av den där matta silkiga ytan, och vårt kök hade inte varit hälften av vad det är idag om det inte vore för golvet.

Och när jag sen ser det som här ovan – i en salig blandning av mönster och färger – blir jag nästan sur för att det inte var jag som kom på det först. Varför välja bara en sorts platta när man kan ta alla man tycker om och blanda dom?

Snyggt så jag får dåndimpen.

Ja, vad var det egentligen i den där blomkrukan igår? Hm? Jodå, inget mindre än bananbåtsflyktingens något större och något mer gräshoppeliknande kompis:

Alltså inget monster, inget giftigt, inget boaormsliknande som man kanske kunde trott. Men ändå. Inget jag sticker ner näsan till för att kolla läget om vi säger så. Den här fotograferade jag med kameran ostadigt utsträckt framför mig och huvudet bortvänt med ihopknipna ögon. De är ju luriga de där jävlarna. Rör sig som blixten! Innan man vet ordet av sitter de nånstans på ens kropp de absolut inte borde.

Hursomhelst. Precis kommit tillbaka från en supermysig lunch med fladdriga Tindy. Den kvinnan är underbart galen, hon kom som en packåsna över torget med saker till Leo och fick mig att snudd på börja lipa igen. Och nu ska jag lägga de sista minuterna på den här lunchrasten med att beundra Tindysakerna, dricka mineralvatten och klappa på magen.

Så har vi landat här igen, i soffan, och hela vardagsrummet doftar kladdkakechoklad och fredagen känns så himla nära och det är sådär precis lagom svalt för att det ska vara okej att dra en filt över sig mest för myskänslans skull. Det är så vansinnigt skönt att få den där efter-jobbet-stunden tillsammans att varva ner innan man ger upp för natten och somnar.

Jag vet att ni är många som undrar om huset och det gör vi också. Det tar tid helt enkelt, bud ska gå fram och tillbaka och villkor ska ändras och saker ska tas ställning till och tja; vad ska man säga? Just nu gör det faktiskt ingenting att det drar ut på tiden – det är snarare något som gynnar oss så vi klagar inte. Så snart det är klart åt antingen ja eller nej så lovar jag att ni blir de första som får veta.

Men nu måste jag sluta skriva och förflytta mig till ett annat rum, för det är någonting som prasslar i blomkrukan och som jag hade tänkt att min man skulle få ta hand om. Med tanke på vilket oväsen det för är det inte i storleksordningen myra direkt – så jag planerar inte att stanna kvar för att se vad det kan tänkas vara för något.

Kommer tillbaka till jobbet lagom för lunch efter att ha spenderat två timmar i en studio med att svära åt finaste Robin, prata om ugglor och spela in mig själv (jag har en del otippade arbetsuppgifter, jag vet) och då slår det mig;

vad tusan hände med kuddstunderna egentligen?

Ni vet; den där timmen på dagis när man drog fram en hel hög med madrasser och blev nerstoppad under en filt och somnade huller om buller medan någon läste högt ur nån sagobok. Hur mysigt var inte det, liksom? Jag kan inte för mitt liv begripa varför det försvann från läroplanen vid en viss ålder, och jag tycker definitivt att det är på tok för lite kuddstunder i näringslivet över lag.

Jamen, är ni inte med mig? Powernaps är ju bra, främjar tankeverksamhet och så  det vet ju alla, och teambuilding är ju bra och vidareutbildning är ju bra. När man ligger tillsammans i en hög på mjuka madrasser och vilar så teambuildar man ju häcken av sig (kanske lite awkward i början men det får man ta), att få slumra på rasten gör att man arbetar bättre på eftermiddagen och om exempelvis VD:n sitter på en pall i mitten och läser högt ur kvartalsrapporten samtidigt så förenar man ju verkligen nytta med nöje. Hm? Vad tror ni om det? Kan ni se det framför er på er egen arbetsplats?

Nåja. Det är definitivt en kamp att ta upp. Nu ska jag iallafall uppsöka den där soffan i vilorummet en halvtimme så länge. I brist på kuddstunder, alltså.