Ja ja, jag vet att det finns väldigt mycket som jag tycker är kul – men det här! det här är banne mig det roligaste som finns. Jiiiizez. Damnyouautocorrect är en av de där sakerna som får mig att skratta på det där hysteriska, okontrollerade sättet som oroar hela min omgivning. Därför är det ett gott råd till er känsliga läsare; gå inte in på den sidan när du är på jobbet. Jag råkade göra det misstaget igår och det tog inte lång tid innan jag låg med pannan rakt ner i skrivbordet och skrattade så jag var hundra på att jag skulle sätta igång en förlossning på heltäckningsmattan. Samma sak i morse när jag skulle sätta ihop bilderna ovan; Scout Valiant kom snubblande ut ur duschen och undrade vad som stod på och då var klockan bara lite över sex på morgonen. För att skratta vid den tiden på morgonen krävs det ganska mycket kan jag säga.

Jag vet att jag har tipsat om sidan innan men här kommer den igen; damnyouautocorrect. Kolla bara här. Jävlar i min lilla låda vad det är roligt.

Jag erkänner. Jag är en REA-torsk. Så snart det är rea på allehanda hemsidor så surfar jag runt och hummar förtjust och klickar hem en massa saker jag säkert inte borde. Men det är tjejmatte, ni vet, att köper jag denna för 700 när den brukar kosta 1500 – då har jag ju t-j-ä-n-a-t åttahundra spänn! och om man ska få ha någon form av guilty pleasure då är väl inte rea-shopping det värsta. Kan jag tycka.

Enda svårigheten nu är att jag är förbaskat gravid = ingenting som jag i normala fall skulle klicka hem skulle sitta särskilt smickrande alls. Så istället får jag hålla mig till mina empire-skurna kläder så länge och sukta efter sånt jag ska köpa sen, istället. När jag är mindre gravid och mer mig själv igen. Som de här tre sakerna här ovanför som jag har rea-hittat och sagt åååå om. Men eftersom jag inte kan köpa dom själv inspireras jag av vackra Anna-Malin och gör ett collage och njuter av dom på bild iallafall. Och kanske kan någon av er säga åååå åt mig istället.

Ankäggsblå Hunters (tjäna 498 kr), underbart skuren Hunkydory-jacka (tjäna 2799 kr) och pudrig romantikdröm (tjäna 1049 kr). Åh, dessa ljuvligheter!

(Klänningen kanske jag kan… med ett skärp under brösten för att inte bli dunder-rund… hm…. ) Men annars; sen, sen, sen. Nu ska jag och sammandragningarna gå och lägga oss i soffan och titta på film.

Kärlek är att komma hem (efter en dag full med imponerande mycket sammandragningar för övrigt) och upptäcka att ens finaste, finaste man har bakat kladdkaka och ställt den för att svalna. Och inte bara det; kylen är full av craving-tonic, favoritgodiset står uppställt och i frysen tronar ett paket Ben&Jerrys.

Då är det banne mig så att man vill sätta sig ner på Marrakechgolvet och lipa.

Till att börja med; det här blir ett inlägg utan bild. Det får ni ta. Jag tror nog snart att ni kommer förstå varför.

Tjejer… Har ni lagt på er lite … eh… ojämnt? När ni varit gravida? Låt oss säga såhär; albatrosstuttarna är numera vida överglänsade av denna massiva fettdepå som bildats på min bakdel. Tro mig; jag är beyond bootylicious. Och det är inte så mycket på det där vida, breda hållet utan står snarare rakt ut som två klotrunda kullar. Och det är liksom bara där. När jag går händer det att jag hajar till ibland vid åsynen av mig själv i skyltfönsterna i ögonvrån; det är liksom bara bröst och en jättemage och sen denna nyfunna badonkadonk! som kommer vandrande.

Hm. Inte för att jag klagar. Det är inte helt otrevligt, nej nej. Jag gillar det. Men jag är inte van vid att se ut som om jag kunde ta centerplatsen i vilken hiphopvideo som helst, om man nu säger så. Det tar lite tid att vänja sig. Och jag förstår att man ska lägga på sig depåer – men med tanke på de här pucklarna börjar jag undra om min son tror att han ska bli född in i ett u-land och att det vankas svält i minst ett år framåt och att jag ska vara hans personliga kamel. Jag kommer ju utan svårighet kunna sätta honom där bak när jag går, som nån slags schimpans.

Hursomhelst. Vad jag undrar över; är ni fler? Samlade ni mest på ett ställe eller blev ni mer sådär ljuvligt helrunda? Och hur länge kan man skylla på att man samlar vätska, egentligen? I fötterna och händerna och handlederna – absolut, men på arslet?

Inte så länge, va? Nä. Skulle nästan tro det.

Är det inte märkligt det där med hur smaken ändrar sig? Hur modet förändras och hur man liksom följer med utan att egentligen tänka på att man gör det, och hur man hittar egna vägar i det där och väljer saker som man själv tycker är snyggt. Som att jag nu är ganska glad för att sporta gummistövlar med klänningar, men att jag om ett eller två år kanske ser tillbaka och undrar vad i helvete jag höll på med egentligen. Tro mig, jag har en hel del såna moments – särskilt från nittiotalet. Med risk för att skämma ut mig själv fullständigt tänkte jag nu dela en del av dom med er:

* Det absolut första jag minns måste vara runt 1988-89 och jag gick i andra klass och det var sjukt hett med pufflugg. Det skulle vara en riktigt puffig sak med diadem bakom och med lite längre slingor på var sin sida. Jag minns kristallklart en tjej som hette Eva som fick till det där till fulländning; det krävdes ju en viss typ av fint, tunt hår och med min Ronja Rövardotter-kaluffs gick det sådär.

* Och sen kom snedluggen när jag var runt 12. Och då pratar vi inte bara den lilla snedluggen, utan den massiva versionen som snarare gick ut på att den stod rakt upp från huvudet som nåt ut Den Där Mary och sen liksom bara böjde sig lite högst upp. Horribelt? Ja. Om jag hade den? Absolut.

* På högstadiet gick man ju fullständigt bananas. Jag minns att jag började sminka mig genom att klippa ut steg-för-steg-guider på kvällsmakeup ur typ Frida och sen la ner nästan en timme på det varje dag innan jag gick till skolan. Jag såg ut som om jag var brännskadad. för tusan, men själv tyckte jag att jag var dunderhet. Till det sportade jag jeans som jag a) hade klippt sönder i innersömmen längst ner på insidan (bootcut fanns inte 1993) och b) hade klippt bort en tjock remsa i knähöjd på vardera ben på och istället sytt i färgglatt scarfstyg. Kom ihåg att jag bodde i en småstad. Have mercy.

* Sen kom grungen och jag slafsade runt i manschesterbyxor som såg ut som om man hade kastat dom på mig, en flanellskjorta knuten runt höfterna och en under-brösten-kort grön tröja med ett tryck föreställande ett par grodor som parade sig och den djuplodande texten true love. Japp.

* Sen kom en period när man skulle se ut som nån jäkla volontärarbetare och den under-brösten-korta tröjan byttes ut mot fotlånga kjolar från Indiska, stickade polotröjor som gick till knäna och långa dinglande halsband med träelefanter på.

* Partystassen då? Åh om ni bara visste. Jag har ju redan avhandlat lackbrallorna från JC men från samma ställe kom ju även de de neonfärgade jeansen. Minns ni dom? Nä? Jorå, de var från Crocker och var så neonfärgade att de borde framkallat anfall. Skitheta. Och sen hade vi ju perioden när man mer eller mindre skulle se ut som en prostie i lårkort klänning, over knees och höga stövlar. Inte för att jag vet vad som var värt; prostitutionslooken eller perioden när man införskaffade autentiska, oreanga vägarbetarbyxor (ja med reflex och allt) som man bar nedhasade på discon så att boxertrosornas översta rand syntes. Till det? Magtröja. Såklart.

* Och där emellan har vi alla de andra fula sakerna man envisats med att dras med i; batikmönster och buffaloskor (de hade jag dock aldrig, där gick min gräns) och adidaströjor (de med tre ränder på armarna) och de där hemska t-shirtarna som bytte färg när man tog på dom. Illrött hår, kolsvart hår, grönt hår. Rastaflätor med hjälp av löshår. Vita jeans och linne vid majbrasan vilket innebar att man var djupt nerfryst när man väl kom hem, Doc Martens ihop med hotpants. Knytblusar –

Ja.

Nu har ni fått några av mina värsta övertramp. Något ni känner igen? Hm? Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag var förbaskat cool när jag växte upp – kanske ingen Carrie Bradshaw, men ändå. Man hängde ju med, liksom. Det är väl det som är det värsta.