Det här är Alexa. Smidig, oak-färgad och så vacker att se på att jag har suktat efter henne i vad som känns som en evighet. Dessutom doftar hon underbart; som ny bil blandat med läder och rosmarin, och hon är så fasligt nätt att jag allt som oftast tror att jag har glömt henne någonstans trots att hon hänger där på min axel. Hon är inte skränig och hon gör inget väsen av sig. Vissa saker är helt enkelt värda att vänta på och att längta efter.

Jag tror vi kommer att bli mycket lyckliga ihop, Alexa och jag. Länge, länge.

Idag har jag varit inne i Malmö och känt mig fasligt urbanista, trots duggregnet. Först var jag inom Le Make och dog litegrann av alla vackra saker – de har dunderrea nu som alla andra och det är väldigt svårt att inte få med sig något tjusigt hem. Tack och lov hindrar mitt tillstånd mig från att gå helt bananas vad det gäller kläder men jag kunde helt enkelt bara inte stå emot ett lavendeldoftande badsalt (alltid denna lavendel) från Ortigia i vacker förpackning; den ska testas ikväll när regnet ligger på utanför och fötterna blivit lite kalla av brädgolvet.

Sen mötte jag upp vackra Rebecka för lunch på Epicuré. Vi åt en sagolik pasta med gorgonzolasås på deras uteservering och hon var levande och fladdrande som alltid och hennes förlossningsberättelse fick mig att skratta så mycket att jag var hundra på att vattnet skulle gå.

Och efter drygt två timmars lunchande släpade vi oss ut på gatorna igen och där var matfestivalen i full gång (vilket jag helt missat) så det blev lite strosande bland stånden och blomsniffande och ostsneglande, och jag köpte med mig två kronärtskockor i monsterformat hem – varje skocka är i storleken babyhuvud och skulle nog utan överdrift gå att slå ihjäl någon med om man nu är på det humöret.

Och nu är jag hemma igen och ska slänga mig utslagen i soffan och äta choklad och bläddra i tidningar som en riktig Jackie Collins-tant, och då gör det ingenting att himlen är grå eller att regnet finns här – det blir bara bättre så.

Har ni varit i Butiken och Magasin 36 i Höganäs? Jag är ju gammal Helsingborgare och älskade Butiken på den tiden den låg inne i Högnäs, men nu har de expanderat och flyttat ut en aning och jag har inte varit där på år.  Men Anna-Malin tog med mig dit igår och herregud vad mycket vackert där finns! Kuddar och porslin och tjocka plädar och halsband och krukor och möbler och rader av skor man bara vill plocka upp och hålla i famnen ett litet tag. Så åk dit om ni kan. Om ni inte kan har de en webb-butik som ni kan kika i här.

Oavsett.

När jag är på såna ställen kommer den allt som oftast. Klådan. Den där tanken att man kanske borde – den som håller i sig en dag eller två men aldrig riktigt avslutas. Den där känslan som börjar som ett litet fladder bakom revbenen och sen sprider sig tills man sitter hemma i soffan och funderar på om man inte skulle ha en liten butik ändå. I en gammal lada med vackert golv, där man bara har öppet på lördagar och kan stapla doftljus ovanpå varann och stå i sina gummistövlar och dricka te med besökarna och bara omge sig med vackra saker. Att ha en korg till hundarna bakom disken där de kan ligga och stirra ut alla som kommer in, att sälja lite räddade möbler och udda kuddar och konstiga saker man hittat och tavlor från någon väldigt fin. Att bygga sig ett stökigt, charmigt, fullpackat litet kryp-in med skum belysning och lavendeldoft.

Ni förstår vad jag menar.

Ja, vad kan jag säga? Nu är jag hemma efter mer än sex timmar i Helsingborg och tja; jag är förälskad. I en mjuk, blond kvinna som har fem armband på högerarmen och som ger mig kladdkaka och skrattar och säger ”fotografera inget hästflabb nu” när jag tar fram kameran, och som bor i ett hus som är så vackert inrett att det blir lite svårt att andas och som har alla nyanser av blå-grå man kan tänka sig.

Jag är det.

Har ni också såna ibland? Vuxenförälskelser? Den där glädjen i att hitta någon som begraver tårna i fårskinn och frågar om man vill ha turkos eller rosa mugg och som måste testa minst tre olika skålar tills det blir rätt för grädden, och som man kan säga saker rakt ut till utan att det känns det minsta konstigt. Någon som bara tar ett kliv rakt in i ens liv sådär så att man sitter i soffan sent på kvällarna med iPhonen i högsta hugg och fnissar och tonårs-sms:ar som om man hade en affär med någon i en annan stad, tills mannen nyfiket tittar upp från sin bok och undrar vem det är man skriver med egentligen.

Låter det underligt? Kanske. Men samtidigt – det är det här som är det fina med mänskligheten, är det inte det? Det är iallafall vad jag vill tro.

Precis det här.